Keegan och Ferrills ståndpunkter om krigföringen i det äldre, mellersta och yngre egyptiska kungadömet

Enligt Keegan så var den egyptiska krigskonsten under det äldre och mellersta kungadömet primitiv. De vapen man använde sig var bland annat klubbor, bågar med flintspetsar samt stridshammare, något som det enligt Keegan finns stöd för då väggmålningar från den här tiden har dessa vapen avbildade. Krigarna bar ingen rustning, hade endast små sköldar och var troligtvis halvnakna, det vill säga de stred med bar överkropp. Krigskonsten var sannolikt stiliserad och ritualiserad, till exempel finns tecken på att soldater offrades. Egyptierna levde under den här tidsperioden mycket långa tider utan några egentliga krig, försvaret var heller inte prioriterat. Att de inte utvecklade någon avancerad krigskonst har enligt Keegan bland annat att göra med att landet ligger relativt isolerat samt att den omgivande terrängen är svårforcerad, något som ledde till att landet besparades krig och därigenom inte heller utvecklade sin krigskonst.

En avbildning av Narmer.

Ferrills syn på egyptiernas krigföring under det äldre och mellersta kungadömet skiljer sig kraftigt från Keegans. Ferrills anser att det är en missuppfattning att Egypten under det äldre kungadömet inte skulle ha en stående armé, att det fanns en stående armé motiverar han med att Egypten har en militaristisk historia. Den egyptiska civilisationen bildades ju genom att landets första farao, Narmer, besegrade det Lägre Egypten och på så sätt enade landet. Det finns även skriftliga källor som visar att det fanns en stående armé. Faraonerna upprätthöll också sin makt med militära medel, som stöd för detta finns det tidiga bilder som visar fortifierade städer. Enligt Ferrills har finns det även tecken som tyder på att det fanns en militia-armé och generaler. Han håller dock med Keegan om att politiken under det äldre riket var mindre expansionistiskt än under det mellersta och nya riket. Det mellersta riket var än mer militaristiskt än det gamla riket enligt Ferrills. Man hade då en mer professionell armé med nya typer av officerare och förband, t.ex. rekryteringsofficerare, generaler med ansvar för olika geografiska områden samt speciella anfallsförband. Armén var troligtvis uppdelad i två kårer, en med chock-trupper och en med rekryter och krigare. Troligtvis skedde också en specialisering under denna tidsperiod. Faraons strategi var i huvudsak defensiv men mer fokus lades nu på förebyggande insatser genom att man sökte upp och förstörde potentiella hot. Syftet med detta var dock inte expansionistiskt utan att förhindra att landet anfölls.

När det gäller det yngre kungadömet så är Ferrills och Keegan överens om att den militära politiken då förändrades till att bli mer offensiv och imperialistisk. Det finns flera anledningar till att man blev mer offensiv, dels utvecklade man mer offensiva vapen, så som stridsvagnen, vilket gav nya möjligheter och dels uppstod nya och kraftfulla riken i Egyptens närhet. Diplomati och en rörlig armé blev nu viktigt.

Egyptiska krigare under det yngre kungadömet (ca 1550 - 1070 f.Kr.).