Krigföring under tidigmodern tid samt hur den sedan kom att förändras i samband med den franska revolutionen

Allmän beskrivning av krigföringen under tidigmoder tid

Under tidigmodern tid skedde en stor utveckling inom den europeiska krigföringen, och en anledning till detta var den stora mängd krig som utkämpades under den här tiden vilket kom att leda till att stort fokus och stora resurser lades på militär utveckling. Dessutom ledde de många krigen till att militära innovationer snabbt spreds över kontinenten.

I början av den tidigmoderna tiden karaktäriserades krigen av fientligheter mellan olika dynastier. Krigen hade ofta religiösa eller sociala orsaker. En bit in i tidigmodern tid flyttas fokus alltmer till att kretsa kring kungen, en kung som nu kan sägas representera en stat och inte en familj. Krigen går alltså från att ske mellan dynastier till att ske mellan stater, i och med detta blir även statens ekonomi en drivkraft för krigföringen. De religiösa krigen minskade nu medan handelskrigen däremot blev vanligare. En viktig brytpunkt är den franska revolutionen, fram till dess var krig ett maktpolitiskt verktyg för konungen. Det var konungen och hans närmsta som beslutade när man skulle gå ut i krig. Konungen var dessutom inte folkligt vald. Det var alltså fram till och med franska revolutionen en liten grupp av ej folkvalda personer som styrde ett lands krigföring, folket hade lite att säga till om och var ofta lite engagerade i krigföringen. I och med den franska revolutionen kom detta att förändras.

Under tidigmodern kom försvaren att innefatta fler manskap och arméerna blev större, permanenta regementen och stående arméer allt vanligare. I och med att arméerna blev större krävdes också mer komplicerade strategier. De stora arméerna var också mycket kostsamma, ofta tog de upp till 80-90 % av statsfinanserna, och det fanns således en stark koppling mellan ett lands ekonomiska och militära förmåga. Rekryteringen förändrades under senare delen av 1600-talet till att gå från att ske genom privata entreprenörer till att ske genom statens försorg, ibland förekom även att man anställde legoknektar. Många medborgare anmälde sig frivilligt. Motivet till att gå med i armén kunde vara arbetslöshet, hunger, tillgång till uniform samt möjligheten till plundring. Rekrytering på frivillig basis räckte dock inte till utan staten tvingades även ta till tvångsrekrytering, till exempel utav krigsfångar. Det var också vanligt att rekrytera soldater från andra länder. Det var en stor skillnad mellan att vara officer och menig, de levde helt olika liv med olika grad av bekvämlighet något som ibland kom att leda till missnöje och desertering från de menigas sida. Officerarna försökte stävja detta med hård kontroll och hårda straff. Denna situation med dyrt utbildade och utrustade meniga som samtidigt var illojala och desserteringsbenägna var givetvis inte bra för staten och påverkade krigföringen negativt.

Krigen hade ofta karaktären av utnötningskrig med långa marscher, det vill säga det förekom få slag. Belägringar var vanliga. Syftet med denna typ av krigföring var att försörja de egna styrkorna samtidigt som man saboterade motståndarens ekonomi något som ofta ledde till oerhörda påfrestningar för civilbefolkningen med sjukdomar och hungersnöd. Sjukdomar var även ett mycket stort problem bland soldaterna, betydligt fler dog av dessa än av stridsskador.

Inom fortifikations och belägringskonsten skedde en stor utveckling under den här tiden. Man byggde låga och tjock murar av sten och sand, ofta i flera led för att tvinga motståndaren att påbörja beskjutningen från långt håll. Forten var ofta stjärnformiga med bastioner i vinklarna, detta gjorde att man från fortet kunde skjuta åt alla riktningar. Vallgravarna var ofta breda. Denna typ av fort var givetvis mycket dyrbara att bygga, underhålla och uppgradera. Dessutom krävde de en hög bemanning, ofta var 40-50 % av ett lands soldater placerade i forten.

När det gäller vapnen på slagfälten så börjar först hakebössan och sedan musköten att användas under 1500-talet, i och med detta försvann också i stort sett allt användande av pilbåge och armborst i Europa. Att handeldvapnen fick sådan genomslagskraft trots att de var mycket tunga, tog lång tid att ladda samt ofta klickade på grund av t.ex. fuktigt krut eller mekaniska problem, beror sannolikt på att det var lättare att utbilda en soldat att använda handeldvapen än båge eller armborst. Längre in under den tidigmoderna tiden så försvinner även hillebarden och piken.

Artilleriet under den här delen kan delas in i tre kategorier: kanoner, mörsare och haubitsar. Mörsaren sköt iväg projektiler i en mycket hög båge, motsvarande dagens granatkastare, och användes främst vid befästningsstrider för att slå ut motståndarens artilleri. Haubits kan sägas vara ett mellanting mellan kanon och mörsare. Fram till mitten av 1700-talet var artilleriet mestadels statiskt, detta på grund av dess tyngd. Detta gjorde att artilleriet inte användes som ett offensivt vapen utan istället främst för att försvara infanteriet. Dess tyngd innebar också stora logistiska problem. Artilleriet var trots detta en viktig beståndsdel i en framgångsrik armé under den här tiden. Antalet kanoner var till en början ca 1 per 1000 soldater, en siffra som kom att öka med tiden. Under 1700-talets andra hälft började man dock använda sig av tillverkningstekniker som gjorde kanonerna betydligt lättare och mer träffsäkra. Detta i kombination med andra innovationer så som bättre sikten och förpackade krutladdningar gjorde att artilleriets effektivitet förbättrades. Under slutet av tidigmodern tid förbättrades också artilleriets organisation där man systematiserade sådant som kanonvagnar och ammunitionslådor samt införde standardiserade utbytbara delar. Frankrike var här ett föregångsland något som kom att märkas under Napoleonkrigen.

Kanon från 1760-talet

Det tunga kavalleriet blir under den här tiden lättare och man går mer och mer över till att använda pistol istället för lans. Man hade även en sabel. På slagfältet gick man ofta till attack stötvis, en grupp red fram och avlossade sina skott, när de sedan red tillbaka för att ladda om red nästa grupp fram. Kavalleriet blev i och med dessa förändringar mindre offensivt. Man kunde delvis kompensera detta genom att utrusta kavalleriet med både pistoler och stötvapen. Exakt hur stor roll kavalleriet spelade under den här tiden råder det delade meningar om, antalet kavallerister i arméerna minskar dock kraftigt från början av 1600-talet till början av 1800-talet. Att det skedde en minskning beror antagligen dels på att kavalleristen var kostsam samt att handeldvapnen och artilleriet blev allt bättre. Men att kavalleriet trots detta ändå fanns kvar i arméerna, om än i mindre antal, tyder på att de fyllde en viktig funktion.

Den stora fyrkantsformationen kom så småningom att ersättas av det linjära systemet. Fördelen med det linjära systemet var att det var snabbare/rörligare, möjliggjorde större reserver samt gjorde att fler soldater blev aktiva i striden (detta då ju soldaterna inne i en den gamla fyrkantsformationen var passiva). En linjeformation var också mindre känslig mot artillerield. Under tidigmodern tid så gick utvecklingen mot allt tunnare linjeformationer. Men med tunnare linjer krävdes också mer disciplinerade och bättre tränade soldater då det var svårare att hålla en hög eldgivning med en tunn linje. En nackdel med linjeformationen var att den var sårbar från sidan, där ju eldkraften var dålig. Dessutom kunde en artilleriprojektil om den sköts in i linjens sida orsaka en enorm förödelse. Linjen var också svårmanövrerad och svår att hålla rak i ojämn terräng. Under 1700-talet kom man i Västeuropa att komplettera linjeformationen med lättare trupper, dessa kunde användas för exempelvis räder samt där linjeformationen ej var lämpad. Det kan här också tilläggas att benämningen lätt- respektive tungt infanteri/kavalleri under den här tidsperioden främst användes till att beteckna användningsområdet och inte hur pass tung utrustningen var. De lätta trupperna slogs vanligen inte i täta formationer utan användes främst för räder, skärmytslingar och för att förfölja fienden.

Även om det förekom en teknisk utveckling under slutet av senmedeltiden så var den generellt sett dock inte speciellt snabb, till exempel så var infanteristernas vapen på det stora hela oförändrade. Det var dock sociala och politiska faktorer som var den största begränsande faktorn i den tidigmoderna krigföringen. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom det att ske stora förändringar inom krigföringen, men dessa kan alltså inte kopplas till en snabb teknisk utveckling utan orsaken måste vara en annan, nämligen de sociala och politiska förändringar som skedde i och med den franska revolutionen. Vi ser alltså att de sociala och politiska faktorerna spelade en avgörande roll för krigföringen både före och efter den franska revolutionen, innan revolutionen begränsade de krigföringen medan de efter revolutionen drev på en förändring. För att denna förändring skulle kunna ske krävdes en omvälvande samhällelig förändring, nämligen den franska revolutionen.

Tiden efter den franska revolutionen

Perioden 1792 – 1815 var en krigisk period i Europa där olika allianser slogs mot först Frankrikes revolutionsarmé och sedan Napoleons arméer. En tydlig skillnad i krigföringen var att de franska arméerna nu strävade efter att slåss i slag, något som man ju oftast undvek under tidigmodern tid. Antalet slag i Europa kom därför öka drastiskt. Det skedde också en förändring bland soldaterna, de blev nu mer lojala och patriotiska samt dessutom billigare att utbilda. I och med att adelns privilegier nu försvann kunde alla medborgare göra en militär karriär och bli officerare. Tillgången till soldater blev nu också mycket bättre och man skaffade sig enorma arméer, det var inte ovanligt att fältslag utkämpades mellan arméer på över 100 000 man vardera. De tidigare små professionella arméerna ersattes nu alltmer av större nationella medborgararméer. Tiden just efter revolutionen fanns det dock stora problem i den franska armén med mycket interna stridigheter och bristande disciplin. 1798 införde man ett system som bestod dels av värnplikt och dels av frivilliga. Ett par år innan detta så hade man framgångsrikt integrerat de nya trupperna med de gamla kungliga arméerna. Efter revolutionen tillsatte man ett mycket stort antal nya befälhavare och för att kontrollera dessa tillsattes civila politiska kommissarier. De politiska kommissarierna hade också som syfte att lära ut vikten av disciplin samt att inspirera trupperna och få dem att känna att de stred för rätt saker. Dessa politiska kommissarier fanns dock endast under en kort tid.

När Napoleon tog befälet så försvann den revolutionära andan, och därmed också en del av patriotismen, och arméerna blev mer professionella. Napoleon tog personligen befälet över armén och hans taktik på slagfältet var att finna fiendens svagheter och där koncentrera sin styrka. Målet var inte endast att erövra marken utan också att förinta fiendens styrka. Napoleons ledarstil var mycket centraliserad något som hade ledde till att hans underlydande befäl blev osjälvständiga samt att han endast vågade ha en armé på grund av rädslan för konkurrens från andra befälhavare. Detta att endast ha en armé ställde till stora problem vid de tillfällen krig utkämpades på flera fronter. Soldaternas träning under Napoleon var också bristfällig vilket ledde till att avancerade manövrar var svåra att genomföra, istället använde sig Napoleon ofta av enklare massformationer.

Scen från slaget vid Waterloo

Napoleon använde sig av kårer vilka ofta innehöll 2-4 infanteridivisioner samt ett antal brigader/divisioner lätt kavalleri, artilleribatteri samt ingenjörer och hjälptrupper. En kår skulle på egen hand kunna besegra en likvärdig motståndare samt försvara sig mot en överlägsen motståndare tills hjälp anlänt. Kårerna marscherade utspridda över ett mycket stort område och först när fienden var lokaliserad drogs de samman, dock fortfarande med ett visst avstånd mellan varandra. Den kår som påträffade fienden först skulle kvarhålla denna tills övriga kårer anlänt. Detta krävde bra planering, bra underrättelser, snabbförflyttande trupper samt ett bra vägsystem. För att uppnå snabba förflyttningar krävdes att trossen minskades, något man lyckades med bland annat genom att låta soldaterna sova under bar himmel istället för i tält. Men i och med detta ökade också den enskilda soldatens packning. Detta med stor enskild packning och att sova under bar himmel var en allmän trend i Europa. För att minska packningen/trossen var tanken också att ta resurser från de länder man marscherade genom, detta kunde dock bli problematiskt då man befann sig i fattiga länder.

Infanteriet dominerade revolutionsarmén men när Napoleon tog befälet så kom mer fokus att läggas på eldkraft och massiva artilleribombardemang. Denna förändring har delvis att göra med att soldaternas träning blev sämre. Napoleon kom dock trots detta oftast att ha färre kanoner än sina motståndare, bland annat beroende på att han valde att byta ut arméns kanoner trots att produktionsapparaten kapacitet var begränsad.