tisdag 17 april 2012

Hungerspelen - lika ytlig som den ytlighet den kritiserar

Suzanne Collins bok Hungerspelen kan ju knappat ha undgått någon, speciellt inte nu när den också släppts som film. Boken är första delen i en trilogi som kretsar kring tjejen Katniss Everdeen och hennes liv både i och utanför de så kallade Hungerspelen. Boken utspelar sig i något som kan liknas vid en postapokalyptisk framtid där majoriteten lever under fattigdom och förtryck i ett antal olika distrikt. Dessa distrikt styrs av den rika eliten som bor i en futuristisk megastad. Och en gång om året så lottas en kille och en tjej fram från varje distrikt fram för att vara med i Hungerspelen, och det är inget man ställer upp på frivilligt då spelen handlar om liv och död.

Själva Hungerspelen kan liknas vid en futuristisk dokusåpa där deltagarna slängs in i en enorm inhägnad där de sedan får kämpa för att överleva, siste man eller kvinna som överlever vinner och får förutom att behålla sitt liv även en mängd fina priser. Och allt övervakas och styrs av tävlingsledningen, sjunker tittarantalet så slänger de in lite extra vapen eller liknande för att höja stämningen. För givetvis direktsänds allt på tv, faktum är att mycket av invånarnas liv verkar kretsa kring Hungerspelen. Stylisterna framstår som civilisationens ledare och ytlighet premieras. Så här finns alltså en kritik mot alla de dokusåpor som vi redan idag fullkomligt drunknar i. Boken ställer sig frågan hur långt vi är beredda att gå för att skapa " bra tv"? Kan vi tänka oss en framtid där ungdomar låses in och sedan får döda varandra i underhållningssyfte?

Tyvärr tycker jag boken faller lite på sitt eget grepp då den är lika ytlig som den ytlighet den kritiserar. Bokens idé är egentligen riktigt bra och har en stor potential, men tyvärr har Suzanne Collins inte alls lyckats förvalta idén på ett bra sätt. Till exempel är bakgrunderna till både personerna och miljön extremt kortfattat beskrivna, och detta trots att den värld som boken utspelar sig är otroligt annorlunda mot dagens. Inte heller bakgrunden till Hungerspelens uppkomst beskrivs mer än ytligt. Som läsare vill man ju veta hur det kommer sig att världen ser ut som den gör och varför människorna agerar som de gör, utan den bakgrunden är det svårt att engagera sig i boken. Men visst som underhållning funkar det ändå ganska bra och i och med att boken är så ytlig och kort blir den också snabbt läst, du läser den lätt på två kvällar. Och jag måste erkänna att även om jag tyckte den var slafsigt utförd och ytlig så var den i bland riktigt spännande, så dålig är den inte, den är bara inte så bra som hypen antyder...........

10 kommentarer:

  1. Jag kan inte alls hålla med. En bra bok är ofta en bok som inte säger allt. Man behöver inte veta hur allt har blivit som det är, människorna i böckerna lever de facto ett liv i en diktatur och mer behöver jag inte veta för att engagera mig. Jag tycker att man kommer huvudpersonerna väldigt nära inpå livet och det fördjupas allt mer i varje bok. Jag fick tipset av mina syskanbarn och såväl jag,, som min man, slukade böckerna och hade stor behållning av dem. Ser nu fram mot att se filmen. //Mimmi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, du har självklart rätt i att en bok inte alltid behöver berätta allt. Att lämna en del åt läsarens fantasi kan ofta vara bra, problemet med den här boken att alltför mycket förblir dunkelt. Och när alltför mycket blir dunkelt så har i alla fall jag svårt att finna storyn trovärdig och engagerande.

      För att boken skulle bli riktigt bra enligt mig skulle mer om bakgrunden till den postapokalyptiska världen behövas.

      Radera
    2. Jag har inte läst böckerna (än), så jag kan bara svara utifrån ett generellt perspektiv, men det finns ju olika angreppssätt när man skriver en bok. Antingen är man som läsare en utomstående, och författaren guidar en genom att förklara historisk bakgrund och miljöer där boken utspelar sig. Eller så förutsätts läsaren vara en del av bokens värld, där många saker är så självklara att de inte behöver nämnas. En del föredrar det förstnämnda angreppssättet, och en del tjusas av det andra. För egen del tog det ett tag innan jag lärde mig uppskatta det senare sättet att skriva på, men nu kan jag tycka att det, om det är välskrivet, kan bli ett nog så bra resultat, där man får spekulera och fantisera lite mer själv.

      Mvh /Björn

      Radera
    3. Björn: Det är ju helt sant. Och olika läsare gillar väl olika angreppssätt. Gissar att jag föredrar böcker som beskriver omvärlden och bakgrunden lite bättre, för mig blir storyn i Hungerspelen alltför lösryckt för att jag ska kunna engagera mig fullt ut. Men jag har bara läst första boken...kanske att man får en bättre beskrivning av bokens värld i de andra delarna.

      Radera
  2. Så här tänker jag: Hungerspelen är i första hand skriven för ungdomar. I genrens konventioner ingår ett fokus på personliga konflikter och personlig utveckling, snarare än på omfattande miljöbeskrivningar. Den här bokens absolut största plus är att den fått så otroligt många läsare av båda könen. Många av dem sådana som "aldrig" läser böcker. Nu när filmen kommit, får den ännu fler läsare. Hurra för det! :-)
    (Sedan tycker jag också att det är jättekul att så många vuxna läser den också! Inte många böcker som tilltalar alla åldrar på det viset.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan bara hålla med om att det är bättre att läsa Hungerspelen än inget alls! Och som sagt, så dålig tyckte jag inte den var, den var ganska underhållande trots allt!

      Radera
  3. Det jag hört är att förgrundsboken till The Hungergames är en japansk bok som heter Battle Royale. Där är det ungdomar som ska bekämpa varandra på en ö tills bara en återstår. Bakgrunden är att samhället inte tycker att ungdomar har tillräckligt stor respekt för auktoriteter längre och detta görs för att de ska "hållas på mattan". Jag har själv inte läst Battle Royale, men hade det jag hört i bakhuvudet när jag såg The Hungergames och tyckte precis som på den här bloggen att storyn i Hungergames var väldigt tunn. Den japanska storyn kändes gedignare och hela Hungergames kändes japansk (snabbtågen, samurai-frillan på programledaren, våld som TV underhållning etc). Men författaren till Hungergames säger själv att hon INTE har inspirerats av Battle Royal. Men... så säger de väl alltid... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har inte läst Battle Royale men däremot sett filmen och nog finns det stora likheter med Hungerspelen precis som du skriver. Det finns även andra filmer på samma tema så Hungerspelen är absolut inte först.

      Radera
  4. Jag trillade in på din blogg medan jag sökte efter kritik som riktats mot hungerspelen då vi använder den som underlag i en bokanalys i högskolan. Jag tycker din kritik är rimlig; historien till spelet hungerspelen är oerhört kortfattad och det enda man får veta är att det är regeringens straff för tidigare uppror. Trots att de nämner upproren får vi veta oerhört lite om dessa, och därmed förstår läsaren inte riktigt VARFÖR spelen faktiskt behövs och varför människorna behöver kontrolleras med ett såpass vasst vapen som detta framställs som.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittade något användbart på min blogg!

      Radera