Den islamiska revolutionen i Iran 1979 och dess konsekvenser

Den islamistiska revolutionen i Iran 1979 innebar att shah Mohammad Reza Pahlavi störtades och istället tog Ayatollah Ruhollah Khomeini makten. I och med detta gick Iran från att ha varit en sekulär monarki till att bli en islamistisk republik. (Ochsenwald, 2011: 516)

Det var flera olika faktorer som samverkade till revolutionen, en av dessa var shahens oförmåga att anpassa och förnya det politiska systemet. Landet hade en stark ekonomisk utveckling, mycket tack vare kraftigt ökade världsmarknadspriser på olja, men shahens oförmåga att politiskt hantera detta ledde till stora problem. Inkomsterna fördelades mycket ojämnt där vissa premierades, till exempel ledare inom staten, militären, och persisktalande stadsbor medan andra knappt alls fick ta del av den ekonomiska tillväxten, till exempel bönder, etniska minoriteter och arbetslösa. De traditionella jordbruken och basarerna fick stå tillbaka till förmån för stora industrier och utländska företag. Trots landets inkomster lyckades man inte förse invånarna med den mest basala infrastrukturen så som fungerande avloppsystem. Många protesterade mot de styrandes oförmåga att hantera och fördela landets tillgångar. (Ochsenwald, 2011: 515)

En annan orsak till revolutionen var shahens förtryck av oliktänkande. Nya politiska strömningar blev nedtryckta av landets säkerhetspolis. Det fanns dock en grupp som shahen inte lyckades tysta och det var de shiitiska ledarna (ulama), dessa blev tvärtom stärkta i sin övertygelse att shahen ledde landet in i moraliskt fördärv. De menade att shahen hade lett landet in på en sekulär och västorienterad väg och att detta skulle förstöra landets själ. Och de hade rätt så till vida att shahen hade närmat sig väst, till exempel hade man nära kontakter med USA och det delar av det iranska folket hade anammat många västliga vanor när det gällde alkohol, sex, kläder och musik. Detta var enligt de muslimska ledarna varken förenligt med den muslimska läran eller med deras syn på hur Iran skulle styras. De ulama ansåg att en revolution var nödvändig. Även nationalisterna och affärsmännen ogillade shahens sätt att styra landet. Det kan tilläggas att shahen vid tiden för revolutionen var svårt sjuk vilket bidrog till att han inte längre var en lika stark ledare. (Ochsenwald, 2011: 515-516)

Demonstration i Teheran 1979

Revolutionen tog fart i början av 1978 i samband med en demonstration. Demonstrationen var en protest mot en Khomeini-kritisk artikel som publicerats av en regeringsvänlig tidning publicerat. Ayatollah Khomeini var en shiitisk ledare som redan långt tidigare protesterat mot shahen, han var bland annat en av motståndare till reformpaketet 1961, den så kallade ”vita revolutionen”. Det var ett reformpaket som bland annat innehåll landreformer som missgynnade storägarna, större möjligheter för kvinnor och icke-muslimer att ta platser i parlamentet samt privatisering av statliga bolag. Khomeini var redan då en stor motståndare till shahen och hans politik och i och med detta också en förebild för shiiterna. När så denna Khomeini-kritiska artikel kom 1978 så var det droppen som fick bägaren att rinna över för de shiiter i Egypten som inte gillade shahen och hans sekulära och västinspirerade politik. Vid denna demonstration dödades minst 70 personer av säkerhetspolisen. Detta ledde ett par veckor senare till än större protestdemonstrationer och ytterligare döda, och sedan eskalerade situationen ytterligare till enorma demonstrationer med miljontals personer. Demonstranterna, som från en början var mest teologistudenter och liknande, kom nu att även innefatta bland annat ulama, liberala, vänsteranhängare, fackföreningsanhängare, kvinnor, oljearbetare. 100-tals blev skjutna. Shahen lyckades inte få situationen under kontroll och i ett sista desperat försök att behålla Irans monarki så flydde han landet. Hans mål med detta var att det skulle tillsättas en ny shah som kunde få kontrollen över landet. Efter en kort kamp i Iran mellan rojalisterna och de revolutionära så tog Khomeini makten, rojalisterna hade förlorat. (Ochsenwald, 2011: 508, 516)

Ayatollah Ruhollah Khomeini

Khomeini strävade efter att skapa en islamistisk stat och han inrättade en ny konstitution som fastställde att landet skulle styras av ulama. Man upprättade visserligen ett parlament men de religiösa ledarna var alltid det högst beslutande organet. De religiösa ledarna skulle se till att alla beslut som fattades gjordes i enlighet med Islam. Samhället förändrades mycket snabbt. Man tillät tortyr och införde censur och många minoritetsgrupper blev förföljda. Universitet stängdes. Hizbollah, med direkta kopplingar till de styrande, terroriserade den politiska oppositionen. Den nya regimen med Khomeini i spetsen tog tillbaka många av de reformer som shahen hade genomfört. Till exempel förstatligade man bolag, återvände till en mer konservativ familjelagstiftning och man förespråkade att män och kvinnor skulle hållas åtskilda utanför hemmet. Man skrev om skolböcker så att de lärde ut islamistiska värderingar och man införde arabiska som andra språk istället för engelska. Det kulturella klimatet blev hårdare och många artister och författare flydde landet. (Ochsenwald, 2011: 516-519)

Kriget mellan Iran och Irak 1980-1988 kom att kraftigt påverka landets utveckling och göra att Khomeini fick svårare att uppnå sina mål. En kombination av internationellt stöd för Irak och en allt svårare militär situation för Iran gjorde att Iran förlorade kriget. 300 000 iranier hade dött och ekonomin var extremt ansträngd. Förlusten ledde till en stor besvikelse bland många iranier. Och för Khomeini var det givetvis ett misslyckande, hans strävan efter att sprida hans shiitiska styrelsesätt till andra delar av arabvärlden hade misslyckats. (Ochsenwald, 2011: 520)

Khomeini ansåg att både USA och Sovjetunionen var satanistiska vilket givetvis ställde till problem med de internationella relationerna. Landet blev alltmer diplomatiskt isolerat. Situationen förbättrades dock efter Khomeini död 1989, landet öppnade upp sig något och blev alltmer pragmatiskt. Kvinnorna blev bättre behandlade och censuren minskade. Ekonomin som var kraftigt försvagad av kriget började efter tag att återhämta sig. Medellivslängden ökade från ca 60 år 1980 till ca 70 år 2000! (Ochsenwald, 2011: 520-525)


Källa:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.