Traditionalistisk, revisionistisk och post-revisionistisk syn på Det kalla kriget

(Detta inlägg hänger ihop med det tidigare inlägget som handlar om tre olika författares syn på Det kalla krigets start.)

När det gäller texten från Baileys så kan jag inte annat än att anse att den är traditionalistisk. Baileys framställer det som att Sovjetunionen är den onda, den som övergav sina löften från Jalta, den som förde amerikanarna bakom ljusen, den som lät järnridån gå ner och den som utnyttjade ett amerikanskt trupptillbakadragande till att flytta fram sina egna positioner. Amerikanarna framställer han däremot som dem som höll sina löften, som de som kämpade mot den ”kommunistiska faran” och dem som tvingades ”sätta hårt mot hårt” mot Sovjetunionens aggressionspolitik. Även om Baileys inte uttryckligen skriver att USA är de goda och Sovjetunionen de onda så kan en tolkning av texten inte förstås på annat sätt. Den sista meningen sammanfattar ganska väl den inställning som genomsyrar hela texten: ”Amerikanerna hade hoppats på en fredlig värld efter andra världskriget, men Sovjetunionens aggressionspolitik tillät dem helt enkelt inte att sänka garden.”

Williams text speglar en revisionistisk syn på det kalla kriget, det vill säga här är det USA och dess imperialism och marknadsekonomi som är huvudorsaken. Till exempel avfärdar Williams att Sovjetunionen styrdes av paranoida ledare vars målsättning var att sprida kommunismen över hela världen. Tvärtom hävdar han så var Sovjetunionen isolationistiskt och ville endast säkra sina egna områden, det är till och med så att Sovjetunionen i vissa fall till och med drog sig tillbaka för att undvika konflikter med USA. Williams nämner här Sovjetunionens tillbakadragande av oljeanspråken i Iran samt dess försök att fördröja Maos seger i Kina som två exempel på att landet varken var paranoid eller expansionistiskt. Han kritiserar också Kennan hårt och kallar hans politik för ”krigisk antikommunism”. Den ”universella interventionspolitiken” som USA bedrev under kalla kriget får också hård kritik.

Gaddis text lägger sig någonstans mellan Baileys och Williams, det vill säga den är post-revisionistisk. Gaddis lägger inte hela skulden på någon enskild part, det vill säga varken USA eller Sovjetunionen bär ensamt skulden till det kalla kriget. Inget av länderna kunde med de förutsättningar och den kunskap som fanns då ensamt ha kunnat se till att det kalla kriget aldrig hade uppstått. Typiskt för post-revisionisterna är också att titta på interna faktorer, något som Gaddis också gör. Han för en diskussion om huruvida det politiska systemet tillsammans med den marknadsekonomi som fanns i USA gav ledarna utrymme att agera annorlunda än vad de gjorde. De förslag som skulle kunna lett till en nedtrappning hade antingen röstats ner eller varit oacceptabla för den amerikanska befolkningen, det vill säga amerikanarna hade nog inte kunnat agera på ett annat sätt. Även Sovjetunionens agerande berodde också främst på interna faktorer, detta finns det bevis för enligt Gaddis även om kunskapen om Sovjetunionens inrikespolitik vid den här tidpunkten är bristfällig.