Gemensamt för de tre författarna är att de lägger stor vikt vid andra världskriget för att förklara framväxten av det kalla kriget. Gaddis pekar till exempel på att den vinnande alliansen hade som mål att uppnå fred, men att alliansen också var ”ett instrument med vars hjälp varje segrare ville skaffa sig största möjliga inflytande i efterkrigsvärlden”. Så även om de under kriget rent militärt hade samma mål, att krossa axelmakterna och skapa fred, så var de ideologiskt mycket långt ifrån varandra. I och med krigsslutet slutade också det militära sammarbetet och kvar återstod endast USA respektives Sovjetunionens strävan efter att skaffa sig intressesfärer, och i och med de vitt skilda ideologierna blev det omöjligt att på politisk väg komma överens om hur detta skulle ske. Här finns enligt Gaddis grogrunden till den upptrappning som sedan blev det kalla kriget. Och enligt Gaddis är det alltså båda länderna som bär skulden till det kalla kriget. Gaddis tar även upp två andra aspekter som är typiskt för post-revisionister, Sovjetunionens behov av säkerhet och den amerikanska inrikespolitiken.
Även Zuboks bok tar upp säkerhetsaspekten som en viktig orsak till Sovjetunionens agerande. Och bakgrunden till den säkerhetsaspekten är till stor del det utsatta läge som Sovjetunionen hamnade i efter andra världskriget. Kostnaden för andra världskriget i pengar och liv blev oerhört mycket högre för Sovjetunionen än för USA. Antalet döda på den amerikanska sidan var ett par hundra tusen medan den för Sovjetunionen var en bra bit över 20 miljoner. Och Sovjetunionens skuld efter andra världskriget var enorm medan USAs ekonomi stod sig mycket stark. Detta utsatta läge gjorde att Sovjetunionen kände sig tvingade att skaffa sig en säkerhetszon gentemot väst. När man läser Zuboks bok får man också en känsla av att Sovjetunionen kände att de inte riktigt hade fått den uppskattning som de rättmätigt borde haft efter kriget, det var ju trots allt dom som hade offrat mest i kampen mot nazismen. Och det ligger ju onekligen något i detta. Zubdok tar också upp den interna situationen i Sovjetunionen, något som ju är typiskt för post-revisionisterna. Jag blev dock lite förvånad när jag läste om det kalla krigets upptakt i Zudoks bok, jag hade väntat mig en hårdare kritik av USA men istället går han ganska hårt Sovjetunionens ledare.
 |
| Dödsfall i andra världskriget, observera Sovjetunionens höga siffra. |
En vanlig uppfattning verkar vara den att det kalla kriget startade 1946. Alla författarna tar givetvis upp de händelser som skedde då, till exempel frågan om Tysklands framtid, Kennans telegram, kampen om inflytande i Iran, Churchills tal om järnridån samt Stalins uttalanden om imperialism och att krig var oundvikligt så länge kapitalism existerade. Jag kan dock inte se att någon av författarna distinkt pekat på 1946 som startskottet för det kalla kriget, snarare tycker jag det är mycket tydligt att de alla anser att konflikten börjat längre tillbaka i tiden men att det är först efter krigsslutet som den kommer upp till ytan. Harper är nog den som är mest konkret för enligt honom började det kalla kriget 1945 för att sedan eskalera under 1946 och slutligen bli inofficiellt deklarerat 1947. Det kalla kriget har enligt min tolkning av litteraturen alltså startat innan 1946, kanske pågick konflikten redan under andra världskriget men att den då överskuggades av krigshandlingarna. Det vill säga på det militära planet var USA och Sovjetunionen allierade under kriget men under ytan och på det politiska planet var det kalla kriget redan igång. Men att 1946 var ett viktigt år för relationen mellan öst och väst står ju helt klart, spänningsnivån vreds upp ytterligare ett steg.
 |
| Militärallianser under Det kalla kriget |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar