Floddalar och dess utveckling

En floddals utveckling

En floddal bildas då vatten på grund av gravitationen rinner nedåt mot basnivån. På dess väg eroderar vattnet bort sediment som sedan transporteras nedströms, något som med tiden leder till att strömfåran utvidgas och fördjupas och till slut bildas en floddal. Skapandet av en floddal sker alltså genom exogena krafter och fluviala processer. Erosionen sker till största delen genom så kallad abrasion, det vill säga mekanisk nötning då material av olika storlekar nöter mot varandra och mot strömfårans botten och sidor.

Basnivån är detsamma som världshavens nivå och det är mot denna nivå som gravitationskraften för vattnet. Och om de fluviala processerna får pågå tillräckligt länge så kommer floddalens kanter och strömfårans lutning att bli mycket liten, det har då bildats ett peneplan. Havens nivå varierar med tiden vilket också innebär att basnivån varierar.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar hur snabbt en floddal bildas. En faktor är det underliggande bergets hårdhet. Strömfårans lutning är en annan viktig faktor, större lutning ger högre erosion. Även vattenmängden samt strömfårans form påverkar erosionstakten.

En strömfåras lutningsprofil varierar med tiden. I början kan vattendraget ha en mycket varierad lutningsprofil där kraftiga lutningar (till exempel utefter efter branta bergssidor) varieras med små (till exempel då vattnet rinner genom sjöar) men vartefter som tiden går gör erosionen att lutningsprofilen blir alltmer utjämnad. Med tiden får vi det som kallas för en graded stream, alltså en flod där det har uppnåtts en balans mellan flodens lutning och sedimenteringstakten. I en graded stream är lutningsprofilen i form av en kurva där lutningsgradienten är störst närmast källan och minst närmast basnivån. En flods vattenföring varierar med hastigheten och kanalens tvärsnittsarea.

Det eroderade materialet kan transporteras av vattnet på flera olika sätt. Grövre material rör sig utmed botten och utgör det som kallas för bed load, detta material får oftast avrundade former på grund av nötningen. Mindre partiklar så som till exempel sand transporetras genom saltation och de mest finkorniga silt-lerfraktionerna transporteras i suspension. En del material kan också vara helt upplöst i vattnet. Vid transporten så sker också en sortering, detta eftersom vattnets förmåga att föra med sig sediment sjunker med minskad hastighet.

Meandrande flod

Det sediment som transporteras med floden avsätts förr eller senare. Det mesta förs ut till havet, en del sedimenteras vid flodmynningen och bildar där ett delta. Material kan även avsättas utmed flodens kanter, så kallad alluvium. Om det avsätts tillräckligt med sediment så bildar detta alluvium till slut en flodslätt. Flodslätter bildas där vattnets hastighet är låg då det är vid låg hastighet som de mer finkorniga sedimenten avsätts. Ofta ringlar floderna fram genom flodslätterna och det kan bildas meandrar, dessa meandrar bildas genom att floden eroderar krökarna ytterkanter och avsätter material på dess innerkanter. Detta gör att kröken blir allt kraftigare med tiden. Det kan till slut bli så att kröken blir så pass kraftig att floden väljer en alternativ väg, själva kröken snörps av och det bildas en korvsjö.

Floddalens form varierar med tiden. Yngre floder är mer V-formade och äldre U-formade. Detta medför också att en flod ofta går från att våra V-formad nära källan till att vara U-formad nära mynningen. V-formen gör att erosionen sker på djupet medan U-formen gör att erosionen sker i sidled.

Den geologiska cykeln - bergarternas kretslopp

Gabbro

Trots att bergarterna på ytan kan verka fasta och stabila så genomgår de kontinuerligt förändringar. Det kan vara på sin plats att först redogöra för de olika bergartstyperna. De magmatiska bergarterna bildas antingen då het lava strömmar ut ur vulkaner och sedan stelnar (så kallade vulkaniska bergarter/ytbergarter) eller under jord då magma fastnar i håligheter i jordskorpan och stelnar (så kallade intrusiva bergarter/djupbergarter). När magma stelnat närmare jordens yta, till exempel i sprickor i berggrunden så brukar man kalla dem för gångbergarter, men även dessa tillhör alltså de magmatiska bergarterna. Exempel på magmatiska bergarter är gabbro (djupbergart), diabas (gångbergart) och basalt (ytbergart). Magma bildas vid aktiva plattektoniska gränszoner. dvs ej vid transforma.

De sedimentära bergarterna har, som namnet antyder, bildats av sediment. Dessa sediment kan bestå av partiklar från nedbruten berggrund (vittring och erosion) som sedan transporteras med hjälp av vind, vatten, gravitation eller is för att sedan avsättas. Dessa ansamlingar av sediment fogas sedan samma genom cementering, hoppressning och omkristallisation (diagenetiska processer) och med tiden bildas en sedimentär bergart. Sedimentära bergarter kan också bildas av material från kemiska utfällningar och organismers sekretion. Rester från djur och växter som lagras i sedimentet kan sedan ge upphov till fossiler samt fossila bränslen. Exempel på sedimentära bergarter är sandsten och kalksten.

Slutligen har vi de metamorfa bergarterna, det vill säga de omvandlade bergarterna. Dessa bildas genom att sedimentära eller magmatiska bergarter under tryck och eller värme omvandlas (och/eller ändrad kemisk miljö), något som vanligtvis sker djupt ner i jordskorpan vid någon plattektonisk gränszon. När temperaturen/trycket är tillräckligt högt sker en metamorfos och kristallerna ändrar sitt läge och nya mineraler bildas. Temperaturen/trycket är dock aldrig så hög att bergarten smälter. Under denna metamorfos är det vanligt att mineralerna lägger sig parallellt vilket gör att de metamorfosa bergarterna ofta är skiffriga i sin struktur. Det är även vanligt att bergarterna får ett veckat utseende. Exempel på metamorfa bergarter är gnejs och skiffer.

De magmatiska bergarterna kan omvandlas till sedimentära bergarter genom vittring och erosion och till metamorf bergart genom värme och tryck. De sedimentära bergarterna kan omvandlas till magmatiska bergarter genom smältning och till metamorfa bergarter genom värme och tryck. Och de metamorfa bergarterna kan omvandlas till magmatiska bergarter genom smältning och till sedimentära bergarter genom erosion och vittring.

Med smältning menas i stycket ovan att de sedimentära och metamorfa bergarterna kan bilda magmatiska bergarter genom att de först smälts ner till magma, magma som sedan bildar magmatiska bergarter genom vulkanutbrott eller stelning i skorpan. På så sätt är alltså även magman en viktig del av bergartscykeln.

Bergartscykeln är också kopplad till plattektoniken. Plattektoniken påverkar ju vilka delar av jordskorpan som lyfts upp och därmed utsätts för vittring och erosion, och vilka delar som sjunker ner och utsätts för tryck och värme.

Den hydrologiska cykeln kan kopplas samman med bergartscykeln på flera sätt. Vatten och is kan erodera berget och på så sätt skapa sediment. Det är också vatten och is som transporterar sedimentet till dess avsättningsplats. Sammankoppling i den yttersta delen av jordskorpan där det finns vatten. Viktig för flera exogena processer såsom, vittring, erosion, transport och sedimentation samt även för bergets egenskaper vilka påverkas av vatteninnehållet, t.ex. kemisk reaktivitet samt smältpunkten.

Öknar och dess utbredning

Öknar består av torra områden med ingen eller mycket lite vegetation. Om man använder sig av Köppens klimatklassificeringssystem så delas öknarna i detta system in i de varma (BWh) respektive de kalla öknarna (BWk). Båda ökentyperna ingår i huvudgruppen arida klimat (B). Enligt Köppens definition så ska en kall öken ha en årlig medeltemperatur på under 18 grader C och en varm öken ha en årlig medeltemperatur på över 18 grader C. Sahara är ett exempel på en varm öken och Gobiöknen på en kall.

Ökenområden enligt Köppens klimatklassificeringssystem

Ibland talar man om att det är ett ökenklimat kring polartrakterna, men detta klimat är i strikt mening inte ett ökenklimat utan det som enligt Köppens klassificeringssystem kallas för polarklimat (E). I ett område med polarklimat stiger temperaturen aldrig över 10 grader C. Vissa polarområden har övervägande högtrycksbetonad väder vilket gör att det ofta extremt liten nederbörd, varför man kallar dom köldöknar.

Förutom öknar så ingår även stäpp i det som kallas för arida klimattyper (B). Men denna ingår i undergruppen semiarida klimat (BS) till skillnad från öknarna som ingår i den arida undergruppen (BW). I de semiarida klimatet så är nederbörden större och vegetationen lite mer riklig än i arida. Ofta angränsar de semiarida områdena de arida, det vill säga runt öknarna finns ofta stepp. För att avgöra om ett område tillhör det arida eller det semiarida så använder man sig av de två faktorerna temperatur och nederbörd. Det finns alltså inte någon fast gräns för hur mycket (eller lite) regn som ska falla för att det ska kallas öken, utan skalan är flytande. Detta beror på att ju varmare medeltemperaturen är desto större är evapotranspirationen (avdunstning + växternas transpiration). Så ju varmare medeltemperaturen är desto mer nederbörd kan falla utan att området går över från att vara arid till semiarid.

Den klassiska bilden av öknar är att de består av sand, och visst består en del av marken i ökenområden av sand men den största ytan utgörs av grus, stenar och klippor.

Gobiöknen

 Öknarna finns i huvudsak kring de subtropiska högtryckscellerna, det vill säga ungefär mellan 20-40 grader norr och söder om ekvatorn. Den sjunkande luften här ger ett torrare klimat. Dessutom är solinstrålningen här relativt stor vilket leder till ett varmare klimat. Och öknarna är ofta placerade på kontinenternas västsida på grund av vindarna i det här området går mot öster, det vill säga den lilla nederbörd som eventuellt finns i luften har oftast redan hunnit falla ned. Detta kan ses tydligt i till exempel Sydamerika där ökenområdena är placerade i väster medan det i öster finns tropiska och varmtempererade områden. Det finns dock undantag i form av de ökenområden som ligger i östra Afrika. Dessa områden ligger närmare ekvatorn än vad som är normalt samt dessutom på kontinentens västsida. Detta beror på att kustlinjen här är parallell med passadvinden.

Förekomsten av kalla öknar beror dock på lite andra orsaker. Dessa öknar uppstår i huvudsak på grund av avståndet till haven och/eller på att närliggande bergskedjor ger regnskugga. Över centrala Asien kommer vindarna oftast från väst, men eftersom avståndet till Atlanten är så pass stort så kommer den mesta av nederbörden att fällas ut innan luften når centrala Asien. För de kalla öknar som finns i västra USA så uppstår det på grund av Klippiga bergen ligger i vägen. Nederbörd faller lättare vid bergskedjor så den havsluft som blåser in över USA från väster fäller sin mesta nederbörd över Klippiga bergen, vilket gör att det öster om dessa på vissa ställen uppstår kalla öknar.

Den hydrologiska cykeln - vattnets kretslopp

Den hydrologiska cykeln är komplex och vattnet kan färdas en mängd olika vägar. Vi kan låta vattnet började sin färd genom att avdunsta från haven. Haven innehåller en mycket stor del av vattnet på jorden och avdunstningen från haven utgör också en mycket stor del av flödet i den hydrologiska cykeln. När vattenångan når atmosfären så kyls den av och kondenseras. Ungefär tre fjärdedelar av regnet faller tillbaka till havet och endast ca en tredjedel faller ner över land. Mycket av regnet som faller över land försvinner relativt fort upp i atmosfären igen genom evaporation och transpiration. Evaporation i det här fallet är avdunstning från marken och transpiration är den vattenånga som växterna avger. Mycket av regnet lagras alltså mycket kort tid i växter och ytliga jordlager innan den åter kommer upp i atmosfären. En del av regnvattnet stannar längre tid vid eller strax under jordytan och tar sig ut till havet igen genom avrinning via ytvattenavrinning (sjöar, älvar och dylikt) eller grundvattenavrinning. När vattnet rör sig från ytskiktet ner i jorden kallas detta för infiltration och när vattnet sedan fortsätter nedåt, mot grundvattnet kallas detta för perkolation. Ytterligare en del av regnvattnet har en betydligt längre uppehållstid vid eller under jordytan. Detta vatten bidrar till att fylla på olika reservoarer så som till exempel grundvatten, sjöar och glaciärer. Vattnet kan sedan på sin väg till havet passera något av de hydrologiska systemen som finns där de tre viktigaste är grundvattensystemet (marken helt vattenmättad), marksystemet (delvis vattenmättat och en länk mellan grundvattnet och ytvattnet) och ytvattensystemet (sjöar, älvar och liknande). Hur stor del av regnvattnet som tar vilken väg genom det hydrologiska systemet beror på en mängd faktorer, till exempel klimat, jordens sammansättning, vegetation och topografi. I kalla klimat lagras en del av nederbörden som is och snö. På vissa platser, som till exempel i Sverige, smälter detta bort och bildar vårfloder medan det på andra platser, som till exempel det inre av Grönland, stannar kvar och har en mycket längre uppehållstid. När vatten i fast form, som till exempel is, övergår i gasform utan att först blir flytande kallas det för sublimering.

Det kan också tilläggas att vi människor påverkar den hydrologiska cykeln genom att vi förändrar markens beskaffenhet. Vi förändrar till exempel avrinningen då vi täcker stora markarealer med vägar, byggnader och liknande.

Det som driver den hydrologiska cykeln är i huvudsak solen. Det är solen som värmer upp vattnet vilket i sin tur leder till avdunstning. Och det är även solen som ligger bakom uppkomsten av vindar, och det är ju vindarna som transporterar den avdunstade vattenångan. Kanske man här även kan lägga till gravitationen som en drivande kraft bakom den hydrologiska cykeln, utan den skulle nederbörden inte falla nedåt och vattnet skulle inte kunna transporteras ner till haven.

De delar i den hydrologiska cykeln som kräver energi är då vattnet värms och avdunstar och då isen smälts. När vattenångan sedan bildar moln, kondenseras, så frigörs energin. På så sätt transporteras energin/värmen lagrad i vattenångan med vindarna.

Löss och drumliner - vad är det?

Löss

Löss består av mycket fint stoft som har skapats genom vinderosion. Vinderosionen går till så att finkornigt material lyfts av vinden och blästrar oskyddade markytor. I denna process bildas ett mycket fint stoft, av samma storlek som mo och mjäla, som sedan med vindens hjälp kan färdas långa sträckor. Detta stoft kallas alltså för löss och när det bildas ansamlingar får vi lössjord. Den är gulaktig och saknar skiktning.
Man finner lössjorden främst utanför de områden som täckts av inlandsis samt utanför öknar. Utanför inlandsisens iskant var marken oskyddad och klimatet torrt och kallt med vindar som blåste åt sydost, något som gav bra förutsättningar för bildandet av löss.

Lössjorden täcker enorma arealer och är en viktig odlingsjord i bland annat Kina.

Drumlin

En drumlin är mjukt formade avlånga kullar som kan vara flera kilometer långa. De består av moränavlagringar som ackumulerats på detta sätt på grund av att marken varit täckt av is, till exempel under istiderna. När isen rör sig över marken skapades dessa drumliner under isen och man kan utläsa isens riktning utifrån drumlinernas riktning. Vanligtvis är de uppbyggda av äldre avlagringar och ibland har de en kärna av berg.

Vad är markvatten?

Markvattnet är det vatten som finns lagrad i den del av marken som ligger ovanför grundvattennivån. Att vatten kan lagras ovanför grundvattennivån beror på de kapillära krafterna. Kapilläriteten beror i sin tur på kohesion och adhesion, där kohesion är vattenmolekylernas förmåga att fästa sig vid varandra och adhesion är vattenmolekylernas förmåga att fästa sig vid omgivande material. Genom denna kapillära kraft kan vattnet hålla sig kvar i de porer som finns i marken och i vissa fall till och med stiga. Hur mycket vatten som kan lagras och hur högt det kan stiga beror på kornens och porernas storlek, finkornigt material kan lagra mer vatten än grovkornigt.

Om kapillärkrafterna inte klarar av att hålla kvar vattnet, när den så kallade fältkapaciteten nåtts, så sjunker det nedåt och lägger sig under grundvattenytan.

Varför uppstår monsunen?

Monsunen är en vind som återkommer med viss periodicitet. Monsunen är som kraftigast i de tropiska områdena men förekommer även på andra platser. Monsunen uppstår på grund av skiftningar i havens och kontinenternas temperatur över året, där kontinenter har större årliga temperaturskillnader än vad haven har. När kontinenterna värms upp på sommaren stiger luften upp och det bildas ett lågtryck, den lågt liggande och fuktiga havsluften sugs då in från havet vilket innebär stor nederbörd. På vintern kyls kontinenten ned snabbare än havet vilket innebär att vi får den omvända processen, vi får högtryck över land vilket innebär att vinden går från land ut mot havet vilket i sin tur leder till låg nederbörd över land. Vi får alltså det som kallas för regn- respektive torrperiod.

Intressant om svensk utrikespolitik under kalla kriget

Boken "Sveriges säkerhet och världens fred : Svensk utrikespolitik under kalla kriget" av författarna Ulf Bjereld, Alf W Johansson och Karl Molin är en mycket intressant och pedagogisk redogörelse för Svenskt utrikespolitik från tiden efter andra världskriget fram till början på 2000-talet. Boken ger en bra förståelse för vad det egentligen innebar att Sverige var neutralt under det kalla kriget. Till exempel är nog en vanlig missuppfattning att Sverige i och med sin neutralitetspolitik även skulle vara detta i tider av krig, så är inte fallet. Sverige skulle vara neutralt i fredstid men kunde givetvis skapa sig allianser när väl ett krig inträffade.

Boken arbetar utifrån de tre konfliktriktlinjerna: konflikterna mellan nationell suveränitet och internationellt beroende, mellan ideologisk västvänlighet och säkerhetspolitisk alliansfrihet samt mellan demokratisk öppenhet och militär beredskap. Boken redogör för händelseförloppet kronologiskt och beskriver hur de tre konfliktlinjerna förändras med tiden. Avsnitten börjar med en genomgång av det utrikes- och inrikespolitiska läget och går sedan in på vissa specifika frågor, till exempel Vietnamrörelsen, för att avsluta med en sammanfattning. På det hela taget ett pedagogiskt och strukturerat upplägg. 

Detta är en mycket bra bok som inte kräver några förkunskaper och kan även läsas av dem som inte är historie- eller politiknördar. En perfekt bok för dem som vill öka sin allmänbildning kring svensk nutidshistoria. Något jag saknar är dock bilder och kartor, något som den här boken skulle vunnit mycket på... 

Vad är en horst?

En horst är en bergsrygg som är omgiven av gravsänkor. Horsten bildas när jordskorpan sträcks, så kallad tangentiell tension. När jordskorpan sträcks så sjunker vissa delar ner och bildar gravsänkor, de delar som inte sänks står kvar som bergsryggar och det är alltså dessa som kallas för horstar. Ofta, men inte alltid, höjs horsten utifrån sitt utgångsläge men oavsett detta så får vi en bergsrygg i och med att omgivningen sjunker.

Hur uppstår passadvindarna?

Luften cirkulerar enligt ett speciellt mönster. Vid ekvatorn är solinstrålningen stor och luften värms upp, den varma luften stiger sedan uppåt och gör att lufttrycket ökar med höjden. Denna varma luft rör sig sedan på hög höjd mot polerna. Denna luft kyls efter ett tag av och rör sig nedåt mot jordytan. Luften rör sig sedan mot ekvatorn för att ”ersätta” den luft som där värmts upp och stigit. Det är alltså luftens skillnad i temperatur och tryck som leder till denna cirkulation.

Men cirkulationen påverkas också av jordens rotation, den så kallade corioliseffekten. Corioliseffekten gör att cirkulationen böjer av ungefär vid vändkretsarna, det vill säga cirkulationen går inte hela vägen till polerna. Och vid vändkretsarna får vi en ansamling av luft som bildar ett högtryck, det så kallade subtropiska högtrycken. På grund av att vi vid ekvatorn har ett sug uppåt, dvs lågt tryck längre ned och högre tryck högre upp, kommer luften vid vändkretsen att sugas mot ekvatorn. Det är detta som ger upphov till nordost- och sydostpassaden.

Området vid där luften värms upp och stiger uppåt kallas för intertropiska konvergenszonen. Detta område ligger inte stilla utan rör sig med årstiden.

Passadvindarna är de som benämns trades i bilden.

Är kartan sann?

Nej! En karta är aldrig sann då en den aldrig kan representera verkligheten till 100 %. Och att en karta aldrig kan vara 100 % sann beror på flera orsaker, där den kanske mest uppenbara orsaken är det faktum att en karta är en platt representation av en ett runt klot. Undantaget då möjligen jordgloben, men eftersom jorden inte är helt rund så är inte heller jordgloben helt exakt. När vi avbildar jorden på en plan yta gör vi detta genom att använda en projektion. Det finns en mängd olika projektioner och vilken vi väljer att använda beror på kartans användningsområde och syfte. En projektion kan vara ytriktig, vinkelriktig eller längdriktig, dock aldrig yt- och vinkelriktig samtidigt och längdriktig kan den endast vara i vissa riktningar. Detta innebär att vi aldrig kan ta fram en plan karta som sanningsenligt både visar de rätta ytorna, de rätta avstånden samt de rätta vinklarna. Kartan visar alltså alltid en geometriskt förvrängd bild av verkligheten, det klassiska exemplet på detta är Mercators projektion där Grönland ser ut att vara ungefär lika stort som Afrika trots att Afrika i verkligheten är nästan 14 ggr större!

Mercators projektion - Lägg märke till Grönlands förhållandevis enorma storlek.

En annan orsak till att kartor aldrig kan visa hela sanningen är att vi inte kan visa verklighetens alla detaljer, hur noga vi än samlar in geografiska data så kommer vi alltid tvingas att göra vissa avgränsningar. Och även om vi mot all förmodan skulle kunna samla in geografiska data som representerar 100 % av verkligheten så finns det tekniska begränsningar för hur mycket vi kan återge på en karta. Tryckta kartor har en maximal möjlig upplösning, det vill säga föremål mindre än en viss storlek går inte att representera skalenligt på en tryckt karta. Och vill man ändå ha med dessa objekt på kartan så tvingas man att skapa dem i en skala som avviker från kartans. Detta är mycket vanligt när det gäller vägar och järnvägar, om man till exempel mäter bredden på de järnvägslinjer som ofta finns markerade på världskartor och omvandlar måttet enligt kartans skala så får man en orimligt hög siffra. Detsamma gäller ofta även för vattendrag, kanaler och andra objekt som egentligen är för små för att synas på kartan men som man ändå anser är av sådan vikt att man vill ha med dessa, trots att det innebär en förvrängning i förhållande till skalan. Det finns även andra problem relaterade till tryckprocessen, till exempel problemet som kan uppstå när man ska skriva ut kartor som innehåller olika gråskalor och rastreringar. Den tryckteknik som vanligtvis används bygger upp bilder och text utifrån små punkter, så kallade rasterpunkter. Liknande problematik finns även när det gäller kartor som presenteras på en skärm, här är det dock skärmens upplösning och förmåga att återge färger korrekt som sätter begränsningen.

Och eftersom vi inte kan återge hela verkligheten så måste vi generalisera och göra urval. Vilket urval man gör beror givetvis på syftet med kartan men generellt gäller att man vill att kartan ska vara tydlig. Och eftersom det endast får plats en begränsad mängd objekt på en karta så är det viktigt att välja ”rätt” objekt att presentera samt att symbolisera dessa på ett tydligt sätt. Och för att skapa en tydlig karta så tvingas man ibland att representera objekt på ett icke skalenligt sätt och/eller placera ett objekt på en plats som avviker från verkligheten. Söderman nämner undanhållning som ett exempel på detta. Vid undanhållning flyttar man ett objekt på grund av att objekten symboler är förstorade i förhållande till kartans skala vilket leder till att objekt överlappar. Det kan till exempel vara ett hus som flyttas på grund av att det annars skulle överlappa den intilliggande vägen. Och att de överlappar beror alltså på att vägens och/eller husets symbol på kartan är större än i verkligheten.

En annan viktig faktor när man diskuterar en kartas sanningshalt är dess färskhet. Hur pass nyligen är kartan framställd och hur gammalt är det geografiska data som kartan baseras på? En kartas ”bäst före” datum beror på vad kartan ska användas till, en geologisk karta ”håller” antagligen längre än en karta som används för stadsplanering. Så en kartas sanningshalt sjunker alltså ju äldre den är.

En annan mycket viktig orsak till att en karta aldrig kan vara helt sann är att den alltid är färgad av kartans syfte samt det samhälle den har framställts i. Detta är något som Runesson behandlar i sin text och han ställer bland annat de tre mycket viktiga frågorna: ”Vad är en karta? För vem finns den till? Vem producerar den?”. Vem beställaren är och i vilket syfte han har beställt kartan har givetvis stor betydelse. Kartan uppfattas av många som något vetenskapligt och exakt vilket gör den till ett kraftfullt verktyg för den som vill sprida information. Kartan har på så sätt en stor makt vilket också har utnyttjats flitigt inom till exempel propagandan. Genom att framställa kartan på rätt sätt, till exempel med väl valda färger och symboler, kan man få den att visa en vinklad bild av verkligheten. Propaganda är kanske det mest tydliga exemplet på hur beställarens syfte påverkar kartas sanningshalt men även de kartor som har som målsättning att vara objektiva och sanna slipper inte undan helt, det går helt enkelt inte att ”smita undan” från det kontext som kartan framställs i. Även en till synes vetenskaplig karta, t.ex. en geologisk, färgas av sin tid. Det kan till exempel handla om att urvalet av data som ska presenteras färgas av vad geologerna då har kunskap om samt anser vara av intresse men det kan också handla om valet av symboler och färger på kartan.

En karta från ett Sovjetiskt perspektiv. Kartan ger ett intryck av att Europa håller på att bli uppätet av Sovjetunionen.

 Det är också så att producenten av kartan tolkar kartan annorlunda än användaren. Detta är något som Runesson tar upp och han skriver att ”Avkodningen på användarsidan ger inte möjlighet att upprätta en fullständig översättning, helt analog med koden på producentsidan. Det sker alltid en betydelseförskjutning i någon riktning, vilket är helt oundvikligt”. Detta är givetvis också något som leder till att en karta aldrig kan vara helt vetenskapligt sann då det finns lika många tolkningar av kartan som det finns individer.

När det gäller tematiska kartor så är de inte heller 100 % sanna. En tematisk karta har ju någon form av statistik i botten, till exempel inkomst eller valdeltagande, och är mappad mot en, ofta förenklad, karta. Jag ser tre stora problem här, det första är att det är mycket svårt (omöjligt?) att ta fram en statistik som är 100 % tillförlitlig. För det andra är det mycket svårt (omöjligt?) att visualisera den statistiken på en karta helt korrekt. Till exempel kommer ju kartan att se mycket olika ut beroende på hur du grupperar dina statistiska data. För det tredje kommer den grafiska utformningen av kartan påverka betraktaren, till exempel har vi känslomässiga kopplingar till olika färger.

Kineserna invaderar Spratly Islands - USA skickar USS Cheyenne

Boken SSN av Tom Clancy är en technothriller i ubåtsmiljö och kretsar kring den amerikanska atomubåten USS Cheyenne och hennes besättning. Kinesiska styrkor har genomfört krigshandlingar mot Spratleyöarna, en ögrupp som ligger i havet mellan Kina, Vietnam och Filippinerna, och kapten Mack och hans ubåt skickas dit för att styra upp det hela.

Boken baseras på ett datorspel och detta avspeglar sig på bokens handling. Boken är strikt uppbyggd kring olika avgränsade kapitel/uppdrag, exakt så som ett datorspel är uppbyggt. I varje kapitel ska kapten Mack ta sin ubåt och skjuta ned ett antal ubåtar eller fartyg. Och det är spännande skrivet så till en början blir man positivt överraskad av boken...men tyvärr tröttnar man ganska snabbt då de olika kapitlen mer eller mindre är kopior av varandra. Boken lyckades hålla mitt intresse uppe i ca 150 sidor sen blev det för enformigt och jag läste inte ens sista tredjedelen. Ett extra plus för att det finns en mängd fotografier och kartor....

Gaddis, Harpers och Zuboks syn på Det kalla krigets inledningsskede

Alla tre böckerna har publicerats relativt nyligen, John Gaddis ”Det kalla kriget” 2005, Vladislav Zuboks ”A Failed Empire. The Soviet Union in the Cold War: From Stalin to Gorbachev” 2007 och John Lamberton Harpers “The Cold War” 2011. Alla tre är alltså skrivna 15 – 20 år efter murens fall vilket gör att de alla haft god tillgång till material från både öst och väst. Alla tre böckerna är post-revisionistiska, det vill säga ingen av författarna lägger skulden för det kalla kriget på en part eller en enskild faktor. Zuboks bok sticker dock ut på så sätt att han redogör för det kalla kriget ur ett sovjetiskt perspektiv.

Gemensamt för de tre författarna är att de lägger stor vikt vid andra världskriget för att förklara framväxten av det kalla kriget. Gaddis pekar till exempel på att den vinnande alliansen hade som mål att uppnå fred, men att alliansen också var ”ett instrument med vars hjälp varje segrare ville skaffa sig största möjliga inflytande i efterkrigsvärlden”. Så även om de under kriget rent militärt hade samma mål, att krossa axelmakterna och skapa fred, så var de ideologiskt mycket långt ifrån varandra. I och med krigsslutet slutade också det militära sammarbetet och kvar återstod endast USA respektives Sovjetunionens strävan efter att skaffa sig intressesfärer, och i och med de vitt skilda ideologierna blev det omöjligt att på politisk väg komma överens om hur detta skulle ske. Här finns enligt Gaddis grogrunden till den upptrappning som sedan blev det kalla kriget. Och enligt Gaddis är det alltså båda länderna som bär skulden till det kalla kriget. Gaddis tar även upp två andra aspekter som är typiskt för post-revisionister, Sovjetunionens behov av säkerhet och den amerikanska inrikespolitiken.

Även Zuboks bok tar upp säkerhetsaspekten som en viktig orsak till Sovjetunionens agerande. Och bakgrunden till den säkerhetsaspekten är till stor del det utsatta läge som Sovjetunionen hamnade i efter andra världskriget. Kostnaden för andra världskriget i pengar och liv blev oerhört mycket högre för Sovjetunionen än för USA. Antalet döda på den amerikanska sidan var ett par hundra tusen medan den för Sovjetunionen var en bra bit över 20 miljoner. Och Sovjetunionens skuld efter andra världskriget var enorm medan USAs ekonomi stod sig mycket stark. Detta utsatta läge gjorde att Sovjetunionen kände sig tvingade att skaffa sig en säkerhetszon gentemot väst. När man läser Zuboks bok får man också en känsla av att Sovjetunionen kände att de inte riktigt hade fått den uppskattning som de rättmätigt borde haft efter kriget, det var ju trots allt dom som hade offrat mest i kampen mot nazismen. Och det ligger ju onekligen något i detta. Zubdok tar också upp den interna situationen i Sovjetunionen, något som ju är typiskt för post-revisionisterna. Jag blev dock lite förvånad när jag läste om det kalla krigets upptakt i Zudoks bok, jag hade väntat mig en hårdare kritik av USA men istället går han ganska hårt Sovjetunionens ledare.

Dödsfall i andra världskriget, observera Sovjetunionens höga siffra.

En vanlig uppfattning verkar vara den att det kalla kriget startade 1946. Alla författarna tar givetvis upp de händelser som skedde då, till exempel frågan om Tysklands framtid, Kennans telegram, kampen om inflytande i Iran, Churchills tal om järnridån samt Stalins uttalanden om imperialism och att krig var oundvikligt så länge kapitalism existerade. Jag kan dock inte se att någon av författarna distinkt pekat på 1946 som startskottet för det kalla kriget, snarare tycker jag det är mycket tydligt att de alla anser att konflikten börjat längre tillbaka i tiden men att det är först efter krigsslutet som den kommer upp till ytan. Harper är nog den som är mest konkret för enligt honom började det kalla kriget 1945 för att sedan eskalera under 1946 och slutligen bli inofficiellt deklarerat 1947. Det kalla kriget har enligt min tolkning av litteraturen alltså startat innan 1946, kanske pågick konflikten redan under andra världskriget men att den då överskuggades av krigshandlingarna. Det vill säga på det militära planet var USA och Sovjetunionen allierade under kriget men under ytan och på det politiska planet var det kalla kriget redan igång. Men att 1946 var ett viktigt år för relationen mellan öst och väst står ju helt klart, spänningsnivån vreds upp ytterligare ett steg.

Militärallianser under Det kalla kriget

Det kalla kriget - Varför förändras historiebeskrivningen med tiden?

Det finns nog flera faktorer som spelar in här. Kanske den främsta anledningen är att tillgången på material från östblocket drastiskt har ökat sedan murens fall och Sovjetunionens upplösning. Tidigare hemlighetsstämplat material från till exempel den sovjetiska Politbyrån och den östtyska Stasi finns nu tillgängligt. Detta är också något som Vladislav Zubok påpekar i förordet till sin bok ”A Failed Empire. The Soviet Union in the Cold War: From Stalin to Gorbachev”. Så att gränserna öppnats upp, att människor från öst och väst nu kan träffas och att hemlighetsstämplat material nu görs tillgängligt gör givetvis att bilden av det kalla kriget nu blivit mer komplett.

En annan anledning till att historiebeskrivningen ändras med tiden tror jag har att göra med behovet av distans. Det är nog mycket svårt att på ett korrekt sätt skildra ett historiskt skede korrekt och opartiskt då man själv befinner sig mitt i det. Jag tror det är mycket lätt (oundvikligt?) att man färgas av tidens anda och den miljö man då befinner sig i, detta tycker jag mig till exempel se i amerikanen Baileys text från 1964. I hans text framställs nästan allt som USA gör genom ett rosenrött skimmer medans Sovjetunionens handlingar framställs som mörka och farliga. Texten känns ibland mer som amerikansk propaganda än som en objektiv redogörelse. Så att till exempel Gaddis i sin bok ”Det kalla kriget” från 2005 är mer nyanserad än Bailey beror nog inte bara på att mer material fanns tillgängligt utan också på att han kan se på konflikten på ett mer objektivt sätt.

När det gäller de förändringar i synen på konflikten som skedde under tiden den pågick så kanske ovanstående två förklaringar inte är helt relevanta. Här tror jag att enskilda händelser så som till exempel Kennans telegram 1946 och Vietnamnkriget 1955 - 1975 har stor betydelse för hur man såg på skuldfrågan. Kennans brev, som hade en mycket kritisk inställning till Sovjetunionen, fick stor genomslagskraft i USA och ledde nog till den allmänna synen att Sovjetunionen och kommunismen var en ond kraft som skulle inneslutas och bekämpas. När sedan USA blev alltmer involverat i Vietnamnkriget så började opinionen vända och USA fick massiv kritik för sitt agerande och kanske att revisionisterna växte fram ur denna kritik. Dessutom kan nog förändringar i den amerikanska inrikespolitiken spelat roll för hur man såg på orsaken till det kalla kriget.

Början på Kennans långa telegram

Traditionalistisk, revisionistisk och post-revisionistisk syn på Det kalla kriget

(Detta inlägg hänger ihop med det tidigare inlägget som handlar om tre olika författares syn på Det kalla krigets start.)

När det gäller texten från Baileys så kan jag inte annat än att anse att den är traditionalistisk. Baileys framställer det som att Sovjetunionen är den onda, den som övergav sina löften från Jalta, den som förde amerikanarna bakom ljusen, den som lät järnridån gå ner och den som utnyttjade ett amerikanskt trupptillbakadragande till att flytta fram sina egna positioner. Amerikanarna framställer han däremot som dem som höll sina löften, som de som kämpade mot den ”kommunistiska faran” och dem som tvingades ”sätta hårt mot hårt” mot Sovjetunionens aggressionspolitik. Även om Baileys inte uttryckligen skriver att USA är de goda och Sovjetunionen de onda så kan en tolkning av texten inte förstås på annat sätt. Den sista meningen sammanfattar ganska väl den inställning som genomsyrar hela texten: ”Amerikanerna hade hoppats på en fredlig värld efter andra världskriget, men Sovjetunionens aggressionspolitik tillät dem helt enkelt inte att sänka garden.”

Williams text speglar en revisionistisk syn på det kalla kriget, det vill säga här är det USA och dess imperialism och marknadsekonomi som är huvudorsaken. Till exempel avfärdar Williams att Sovjetunionen styrdes av paranoida ledare vars målsättning var att sprida kommunismen över hela världen. Tvärtom hävdar han så var Sovjetunionen isolationistiskt och ville endast säkra sina egna områden, det är till och med så att Sovjetunionen i vissa fall till och med drog sig tillbaka för att undvika konflikter med USA. Williams nämner här Sovjetunionens tillbakadragande av oljeanspråken i Iran samt dess försök att fördröja Maos seger i Kina som två exempel på att landet varken var paranoid eller expansionistiskt. Han kritiserar också Kennan hårt och kallar hans politik för ”krigisk antikommunism”. Den ”universella interventionspolitiken” som USA bedrev under kalla kriget får också hård kritik.

Gaddis text lägger sig någonstans mellan Baileys och Williams, det vill säga den är post-revisionistisk. Gaddis lägger inte hela skulden på någon enskild part, det vill säga varken USA eller Sovjetunionen bär ensamt skulden till det kalla kriget. Inget av länderna kunde med de förutsättningar och den kunskap som fanns då ensamt ha kunnat se till att det kalla kriget aldrig hade uppstått. Typiskt för post-revisionisterna är också att titta på interna faktorer, något som Gaddis också gör. Han för en diskussion om huruvida det politiska systemet tillsammans med den marknadsekonomi som fanns i USA gav ledarna utrymme att agera annorlunda än vad de gjorde. De förslag som skulle kunna lett till en nedtrappning hade antingen röstats ner eller varit oacceptabla för den amerikanska befolkningen, det vill säga amerikanarna hade nog inte kunnat agera på ett annat sätt. Även Sovjetunionens agerande berodde också främst på interna faktorer, detta finns det bevis för enligt Gaddis även om kunskapen om Sovjetunionens inrikespolitik vid den här tidpunkten är bristfällig.

Varför uppstod Det kalla kriget?

Thomas A. Bailey anger i sin bok ”A Diplomatic History of the American People” Trumandoktrinen som startskottet för det kalla kriget. Enligt Baileys hade amerikanarna efter krigets slut en positiv inställning till Sovjetunionen och man erbjöd dem ekonomisk hjälp till återuppbyggnaden av landet. Sovjetunionen tackade dock nej till detta erbjudande, troligen för att man ansåg att ett sammarbete med USA skulle försvåra den kommunistiska världsrevolutionen. När Sovjetunionens inställning gick upp för amerikanarna så vände vinden och man blev alltmer fientligt inställd till det stora landet i öst. Enligt Baileys så är det alltså denna spänning mellan de två stormakterna som successivt leder till att en upptrappning sker vilket i sin tur mynnar ut i det kalla krigets start i och med Trumandoktrinen 1947. När det gäller vem som stod för att höja spänningsnivå så är min tolkning av Baileys text att han anser att störst skuld ska läggas på Sovjetunionen. Det är Sovjetunionen som med mer eller mindre ojusta metoder försöker få ett ökat inflytande över Östeuropa.

När det strategiskt viktiga nordösta Medelhavet riskerade att bli kommunistiskt så tvingades USA:s president Truman att agera kraftfullt. Man kunde inte tillåta att Grekland och kanske i förlängningen även Turkiet kom under Sovjetiskt inflytande och därför tvingades man ”sätta hårt mot hårt”. Detta hårda kom att utgöras av Trumandoktrinen, en doktrin som gick ut på att USA skulle hjälpa de länder som var utsatta för totalitära regimer. Det blev så att säga USA:s mottdrag till den kommunistiska världsrevolutionen och ett sätt för USA att ta initiativet i Europa.

Den amerikanska presidenten Harry S. Truman meddelar sin nya doktrin

 De pengar som avsatts för hjälp till andra länder i och med Trumandoktrinen skulle dock inte räcka på lång väg vilket ledde fram till den så kallade Marshallplanen. Målet med Marshallplanen var att få Europa på fötter igen efter andra världskriget. Genom att få ett ekonomiskt starkt Europa hoppades man kunna motverka att kommunismen spreds. Sovjetunionen kontrade med att upprätta Kominform vars syfte var att stödja kommunismen i Europa samt att försvåra för Marshallplanen. På detta sätt kom sedan kalla kriget att fortsätta, med drag och mottdrag.

När det gäller William A. Williams text “Greek Chorus: The Cold War Revisionists” så har jag svårt att hitta någon distinkt enskild händelse som han anser är startskottet för det kalla kriget. Hans text är mer ett kritiskt angrepp på den traditionalistiska synen och han avfärdar till exempel att Stalin skulle vara paranoid eller att Sovjetunionen skulle ha en expansionistisk politik. Han tonar alltså ner den kommunistiska världsrevolutionen men kritiserar hårt USA:s unilaterala, kapitalistiska och imperialistiska politik. Drivkraften bakom kalla kriget är enligt Williams alltså inte Sovjetunionen utan USA. USA:s politik och handlingar under kalla kriget har som huvudfokus att gynna den inhemska ekonomin. Och enligt honom är det Sovjetunionen som håller sina löften och USA som sviker dem, alltså tvärtemot vad Bailey anser.

John Gaddis text från boken “The United States and the Origins of the Cold War 1941–1947” har en mer nyanserad bild av orsakerna till det kalla kriget än Baileys och Williams. Han poängterar att det var en ”komplicerad växelverkan mellan yttre och inre utvecklingskedjor, både i USA och Sovjetunionen” som låg bakom framväxten av det kalla kriget. Det vill säga han anger inte en definitiv start för det kalla kriget utan det var något som växt fram. Gaddis anger att antal olika faktorer som påverkade de två ländernas oförmåga att komma överens. En var USA:s ovilja att dela med sig av sin kunskap kring atombomsutveckling till Sovjetunionen. En annan faktor var skillnaden i de båda ländernas ekonomiska situation där USA stod ekonomiskt starkt medan Sovjetunionen sargades svårt under andra världskriget och befann sig i en svår ekonomisk situation. Han pekar också på ideologins starka roll i Sovjetunionen och USA:s illusion av allmakt och fruktan för kommunismen som ytterligare bakomliggande orsaker. Mycket av resonemanget handlar också om hur folkopinionen och det ekonomiska och politiska systemet i USA kraftigt begränsade politikernas möjligheter att fatta beslut som skulle kunna lett till en avspänning. I Sovjetunionen hade de politiska ledarna större frihet att fatta beslut i och med avsaknaden av en demokratisk process. Dessa faktorer gjorde det alltså omöjligt för de två länderna att fatta beslut som ledde till en avspänning. Han avslutar med att påpeka att inget av länderna vill ha ett krig, och att de båda strävade efter fred, men att det alltså var ovanstående faktorer, plus några till, som omöjliggjorde en avspänning genom förhandlingar.

Jag har också några generella reflektioner över de tre texterna. För det första är det mycket tydligt att det är Sovjetunionen och USA som är huvudaktörerna, andra länders roll i det kalla kriget nämns endast mycket summariskt. Storbritannien och Churchill nämns till exempel knappt alls. För det andra så är det tydligt att det kalla kriget inte uppstod över en natt utan att grogrunden skapades under andra världskriget eller till och med före det, Williams går till exempel så långt tillbaka som till revolutionen 1917. En tredje reflektion är hur pass lite man visste om den andra sidan, det vill säga man verkar ha tagit mycket av besluten utifrån antaganden och inte fakta. Gissar att detta till viss del kan förklaras med att man då inte hade samma tekniska möjligheter som idag att övervaka varandra, så som till exempel genom satellitövervakning. En sista reflektion är att enskilda individer verkar ha påverkat händelseförloppet i förvånansvärt stor utsträckning. Stalins inflytande över Sovjetunionens strategi verkar ha varit enorm, och även amerikanska presidenter som Truman verkar ha haft ett stort personligt inflytande. Men även andra personer, så som till exempel George Kennan och George Marshall har haft ett stort inflytande på händelseförloppet.

Mottagare av Marshallhjälpen

Röd Storm - Ett mästerverk av Tom Clancy

Ja, Tom Clancys bok Röd Storm (Red Storm Rising) anser jag vara ett mästerverk i genren technothrillers. Jag rankar den till och med snäppet högre än hans mest kända bok Jakten på Röd Oktober. Röd Storm är en realistiskt skildring av ett tredje världskrig, från dess upptakt till dess avslut. Man bör dock vara medveten om att boken skrevs på 80-talet då Det kalla kriget fortfarande pågick och Sovjetunionen och USA var bittra fiender. Så kanske att bokens scenario inte är lika aktuellt idag men det förtar inte på något sätt bokens storhet.

Som titeln antyder så är det Sovjetunionen som startar detta krig, och man startar det därför att man är i desperat behov av olja. Man anser att enda utvägen är att erövra oljefält militärt. I boken får man följa ett stort antal personer på båda sidor av konflikten, och på alla nivåer, från fotsoldater till de högsta militära ledarna. Boken skildrar på ett realistiskt sätt, om än antagligen mycket förenklat, hur de olika vapenslagen används i krig. Vi får följa allt från hur samspelet mellan ubåtskapten och helikopterpiloten fungerar till hur hangarfartygsgrupper kan skydda sig mot flyganfall. Detta låter kanske ganska torrt men Clancy skriver på ett extremt medryckande sätt som gör att boken är en riktig sidvändare. Och även om boken är en technothriller så har Clancy lagt mycket krut på att skapa ett bra persongalleri.

Detta är en riktigt riktigt bra bok och i sin genre så är det kanske den allra bästa. På något sätt känns det som att det är denna bok, och Jakten på Röd Oktober, som alla andra technothrillers jämförs med......

Bara 40 % av amerikanarna tror på evolutionen

Nedanstående statistik är ganska skrämmande. Den visar att bara 40 % av amerikanarna tror på evolutionen.  Frågan är om man kan kalla ett sådan samhälle som  modernt och civiliserat? Ett samhälle där 4 av 10 bygger sin världsbild på religion och andra sagor är faktiskt ganska skrämmande. Skulle du sätta ditt barn i en skola där läraren tror att människorna levt samtidigt med dinosaurierna? Eller skulle du vilja bo i ett land där din överbefälhavare tror på mirakel? Knappast.......

En weekend på Gotland

Tillbringade en weekend på Gotland för ett tag sedan. Bodde på Strand hotell i Visby och ägnade en dag åt norra delen av ön och en dag åt den södra delen. Givetvis hinner man inte utforska hela ön på en weekend men man hinner se förvånansvärt mycket.

Strand hotell i Visby

Finns mycket bra mat i Visby om man håller sig borta från turistfällorna.

Visby domkyrka

Visby ringmur.

Det pittoreska Koviks fiskeläger

Väderkvarnar finns det både här och där...

Grannarve skeppssättning

Utsikt från Hallsuk

Hoburgsgubben

        Karlsö........