Vanlig träfjäril (vedborre) - Cossus cossus

Vanlig träfjäril (även kallad vedborre) - Cossus cossus

Den vanliga träfjärilens larv är rätt så stor...

Kråkklöver - Potentilla palustris

Kråkklöver - Potentilla palustris

Brunsprötad skymningssvärmare - Hyles gallii

Brunsprötad skymningssvärmare - Hyles gallii

Det amerikanska försvarets internationella insatser sett ur soldatens perspektiv

Robert Kaplans bok "Hog Pilots, Blue Water Grunts: The American Military in the Air, at Sea, and on the Ground" är en ambitiös bok om det amerikanska försvarets roll i en alltmer global och föränderlig värld. Vi får här följa Kaplan när han besöker olika amerikanska truppslag på en mängd olika platser, och det är inga snabba korta nedslag han gör utan ofta stannar han under en längre tid och lär känna soldaterna väl. Ibland följer han även med soldaterna ut på fältet. I och med att han besöker soldater inom olika truppslag och på ett stort antal platser runt om i världen så får boken både en bredd och ett djup, detta i kombination med Kaplans kunskap om militär historia och strategi samt geopolitik gör att boken känns extremt genomtänkt och definitiv. Denna bok skulle mycket väl kunna fungera som lärobok i en universitetskurs i till exempel geopolitik eller Amerikakunskap.

Detta är inte en bok bara för dem som är intresserade av militära frågor utan för alla som är intresserade av de förändringar som sker i vår värld och vilka nya typer av konflikter dessa förändringar ger upphov till. En mycket bra bok!...

Med höghastighetståg genom Europa

Tom Chesshyres bok "Tales from the Fast Trains - Around Europe at 186mph" är en riktigt inspirerande bok om hur pass smidigt det numera är att resa med tåg i Europa.Vi får här följa honom på ett antal weekendresor till Europeiska städer där en central del är just att det ska gå att ta tåget dit, i det här fallet med London som utgångspunkt. Resorna spänner från korta hopp över, eller snarare under, Engelska kanalen till längre resor till södra Frankrike och norra Spanien. Och nog blir man lite mer sugen på att ta tåget efter att ha läst den här boken, även om resan tar lite längre tid så slipper man all flygplatstransfer, bagageväntan och säkerhetskontroller. Dessutom blir ju själva resan betydligt behagligare och mer rofylld med tåg, något som Chesshyre bok också visar.

Dock är nog den här boken inte helt relevant för oss som bor i Stockholm, här är jag snabbtågsavgångarna till Europeiska städer obefintliga. Möjligen kan man ta sig till mellersta Tyskland från Stockholm, om man bara har en weekend på sid det vill säga. Men det är ju inte fy skam det heller.

Chesshyre beskriver inte bara själva tågresorna utan han skildrar även städerna han reser till. Det är överlag en bra bok som rekommenderas till alla som gillar reseskildringar eller som är nyfikna på hur det är att resa med tåg i Europa. Möjligen att boken är lite ytlig, boken innehåller över 10 resor så det blir inte så många sidor per resmål. Hade nog varit bättre att ta med något färre resor och istället beskriva dem lite mer utförligt...

Ulvöarna - norrländsk skärgård när den är som bäst

Ulvöhamn sedd från havet. Till ön tar man sig med båt, förslagsvis från Docksta. Båtresan tar bara drygt en timme och är mycket vacker då den går genom Höga kusten.

Mitt i Ulvöhamn, den största byn, med kapellet och huvudgatan.

Ulvöhamn sedd åt öster.

Ulvö kapell, byggt 1622.

Huvudgatan. Finns flera restauranger samt ett hotell.

Två män, en van, ingen återvändo - Mot Mongoliet!

För dem som gillar reseskildringar kan jag rekommendera David Treanors bok "Mission Mongolia - Two Men, One Van, No Turning Back", en bok om två medelålders män som tröttnat på tillvaron hemma i England och bestämmer sig för att göra en välgörenhetsresa till Mongoliet. Och de flyger inte...nej de tar bilden hela vägen. Det är alltså ett riktigt äventyr. Välgörenheten består i att den bil de åker med sedan säljs i Mongoliet och pengarna går till en välgörenhetsorganisation.

Man får följa dem från planeringen fram till målet och det är välskrivet och engagerande. Treanor har lyckats väl med balansgången mellan humor och allvar, boken är skriven med glimten i ögat men det blir aldrig tramsigt, något som annars lätt blir fallet. Att de som reser är två vanliga Svenssons utan tidigare erfarenheter från liknande äventyr gör det hela bara bättre i och med att det är lättare att känna en koppling till personerna i boken. En mycket bra bok helt enkelt!..

Grön blombock - Lepturobosca virens

Grön blombock - Lepturobosca virens

Rörigt och barnsligt om USA

Sean Condons bok Drive Thru America var en besvikelse. Den är utgiven av Lonely Planet och i vanliga fall brukar det borga för bra kvalitet men så är det alltså inte i det här fallet. Boken handlar om två killar som reser runt i USA men det skulle kunna vara var som  helst i världen då mycket lite handlar om USA, istället fokuserar boken på de två resenärernas barnsliga humor. Det är kul i ungefär en sida, faktum är att man hunnit tröttna redan innan de hunnit starta sin resa. Bokens upplägg med lösrykta texter gör det hela dessutom rörigt. Nej, skippa den här boken!

För platt och repetitivt i Jordens Väktare

Dan Buthler och Dag Öhrlund thriller Jordens väktare är bara för mycket. Boken handlar om hur en grupp som kallar sig Jordens Väktare utför ett antal terrordåd runt om i världen i syfte att tvinga världens ledare att ta miljöfrågorna på större allvar. Alltså ett ämne som ligger rätt i tiden. Och författarna verkar vara väl insatta i miljöfrågorna, till exempel får man en ganska initierad bild av hur rika länder utnyttjar fattiga personer i andra länder för att ta han om skrotavfall. Så för sitt miljöengagemang får boken ett plus i kanten.

Men förutom detta miljöengagemang är boken platt och oengagerade. I boken får man följa terroristerna, en amerikansk antiterrorstyrka samt en reporter från CNN. Problemet är att det är få (ingen?) av dessa karaktärer som är intressanta att följa, det känns lite stelt och man blir inte direkt intresserad av att följa de olika personernas öden. De olika sidohistorier som finns, till exempel antiterrorstyrkans chefs förhållande med CNN-reporter, känns extremt krystade och har sällan något med huvudhandlingen att göra. Det känns lite som att de två författarna har delat upp skrivandet alltför strikt mellan sig och att de sedan inte lyckats fläta samman historierna på ett bra sätt.

Ett annat stort problem med boken är att den upprepar sig. I boken får man inte bara följa terroristerna i ett eller två terrordåd utan om jag inte minns fel så är det hela fyra stycken. Och alla beskrivs relativt omfattande. Så efter terrordåd två känns boken mest som en upprepning. Boken hade blivit så mycket bättre om de kortat den med kanske 200 sidor, de över 600 sidor som den är på nu är på tok för mycket.

Något som gjorde att den trots allt var värd att läsa, eller lyssna kanske är mer korrekt, var Stefan Sauks inläsning. Han gör boken till en enmansteater! Grymt bra! Men som helhet kan jag ändå inte ge boken mer än 2 av 5 i betyg.........

Rödbent stinkfly - Pentatoma rufipes

Rödbent stinkfly - Pentatoma rufipes

Förklaringar till Wehrmacht stridsduglighet

I Wehrmacht fanns soldater från både arbetarklass och borgarklass och en hög andel stred vid fronten, ett syfte med detta och som låg i linje enligt den nazistiska ideologin var att svetsa samman trupperna och skapa en form av frontgemenskap. Man främjade vänskap mellan lägre officerare och meniga och även de från de lägre klasserna kunde bli officer, gruppkänsla och kamratskap var alltså mycket viktigt inom Wehrmacht. En bra soldat skulle ta taktiska initiativ och var man officer skulle man leda genom exempel. Vid uttagningen av den tyska soldaten så var rätt karaktär och personlighet viktigare än intelligens. Soldatens träning var effektiv och realistisk och leddes ofta av befäl med stridserfarenhet. De nya rekryterna var redan under utbildningstiden kopplade till ett stridande förband och om man blivit sårad så kom man efter rehabiliteringen alltid tillbaka till sitt ursprungliga förband, dessa två faktorer bidrog till att öka gruppkänslan. Man försökte även se till att soldater från samma geografiska område fick strida tillsammans. Det kan tilläggas att de tyska männen redan innan den militära träningen började hade fått en ideologisk skolning genom Hitlerjugend och liknande. Detta byggande av en kamratskap baserad på en gemensam ideologi är något som många forskare anser vara en mycket starkt bidragande orsak till Wehrmacht styrka.

Det finns dock forskare som inte håller med om ovanstående resonemang och ett av deras argument är att de enorma förluster av manskap som Wehrmacht förlorade omöjliggjorde framväxten av en stark kamratskap. Man kunde helt enkelt inte bygga en gemenskap när en mycket stor del av förbandet inom en relativt kort tidsperiod ersatts med reserver. Istället framhåller de andra argument för Wehrmacht styrka, till exempel den hårda disciplin som rådde. Denna stenhårda disciplinen i kombination med krigets fasor gjorde soldatens situation fruktansvärd och något som ibland också ledde till övergrepp mot civilbefolkningen. Krigets brutalitet passade dock väl in i den nazistiska världsbilden och kom på så sätt att bekräfta densamma. Detta i kombination med att man uppfattade det som en kamp för sin egen och Tysklands överlevnad motiverade soldaten att fortsätta.

Hitler inspekterar en grupp ur Hitlerjugend.

Frankrikes och Tysklands militära doktriner under mellankrigstiden

Den franska mellankrigsdoktrinen var defensiv, detta dels på grund av de erfarenheter som kriget gett dem och dels på grund av de enormt stora förluster landet lidit. Man ville aldrig mer vara med om något sådant igen och krig skulle till alla pris undvikas om man inte hade en överlägsen styrka och var säker på att vinna. Man använde sig av skydd och eld, det vill säga man skyddade sina trupper väl medans man försökte få eldövertag. Infanteriet skulle hålla sig inom artilleriets skottvidd för att få skydd. Frankrikes defensiva doktrin var dock stelbent, doktrinen anpassades inte då nya innovationer dök upp utan dessa var istället tvungna att infoga sig i doktrinen. De som vill få igenom förändringar hade mycket svårt att få gehör för detta. De Gaulle var en av dem som ville förändra doktrinen, i hans fall genom att infoga offensiva stridsvagnselement samt låta dessa handhas av professionella soldater. Båda tankar gick tvärtemot den dåvarande militärledningen och dess doktrin, denna fokuserade ju på defensiven och nationell mobilisering. Man såg fortfarande artilleriet som den faktor som styrde slaget, stridsvagnen var i första hand ett stöd för infanteriet. Även flyget skulle användas i ett defensivt syfte, till exempel genom att slå ut sådant som kommunikationer och vapenförråd. Man satsade stora resurser på befästningar och fortifikationer, till exempel byggde man en mycket lång befästningslinje utmed den Tyska gränsen. Denna befästningslinje skulle tvinga tyskarna att ta omvägen genom Belgien vilket skulle ge fransmännen och deras allierade tid att mobilisera.

När det gäller Tyskland så hade de efter det första världskriget och Versaillesfreden en mycket reducerad armé med endast 100 000 yrkessoldater. Trots den lilla numerären så hade man mycket offensiva planer. Man hade en mycket hög rörlighet i sin armé, något som krävde hög utbildningsnivå vilket också Tyskland hade. Om man såg att ett anfall var i antågande så skulle man utnyttja sin rörlighet till att slå till innan fienden han mobilisera för att på så sätt skapa kaos. Genom sin snabbhet och rörlighet så hoppades man också överraska fienden. Under tiden fienden fick ordning på sina trupper igen så var tanken att Tyskland skulle mobilisera större styrkor. Detta tänk med rörlighet och överraskningsmoment, det så kallade blitzkriget, kom inte bara att användas av infanteriet utan även av stridsvagnsstyrkorna och flygvapnet. Både flyg och pansardivisioner opererade långt in på fiendens territorium med huvudsyftet att slå ut fiendens logistik samt att försvåra för fienden att koncentrera sina styrkor. En pansardivision innehöll inte bara stridsvagnar utan även infanteri och stödtrupper, alla mekaniserade. Något flygvapen fick man enligt Versaillesfreden inte ha men man ”löste” detta genom att samarbeta med Sovjetunionen när det gällde flygindustri och träning. När tyskarna under 1930-talet började rusta upp sitt försvar så hade man dock ingen uttalad blitzkrig-doktrin utan man planerade snarare enligt de modeller som användes under det första världskriget, d.v.s. fokus låg snarare på infanteri än på pansar.

Det fanns alltså tydliga skillnader i Tysklands och Frankrikes doktriner under mellankrigstiden där Tysklands var offensiv och Frankrikes defensiv.

Västfronten och det ”strategiska genombrottets problem”

I och med det skyttegravskrig som uppstod under första världskriget så blev de gamla strategierna mindre användbara. Den tyska omfattningen krävde till exempel stort utrymme, något som saknades vid skyttegravskriget. Skyttegravskriget var något nytt och något som militärstrategerna inte planerat för. I och med skyttegravskriget så blev man tvungen att tänka nytt för att få till stånd ett strategiskt genombrott och ett strategiskt manövreringsutrymme.

Svårigheten att få till stånd ett genombrott berodde delvis på de nya allt mer effektiva vapnen, det var helt enkelt för svårt att gå till offensiv mot dessa. Detta ledde till att man valde att försvara sig, till exempel i form av skyttegravar. Den begränsade rörligheten, framförallt för artilleriet, på slagfältet var ytterligare något som försvårade en offensiv. Artilleriet var inte heller tillräckligt effektivt för att förgöra motståndaren i en sådan utsträckning att de skulle tappa sin försvarsförmåga. De kratrar artillerielden skapade försvårade dessutom en eventuell framryckning. Anfallarna hade dessutom svårigheter att få artilleriunderstöd då kommunikationerna var dåliga. I detta skyttegravskrig övervägde alltså de taktiska defensiva fördelarna före de taktiska offensiva.

Ett sätt att förändra situationen hade givetvis varit om någon av parterna gett upp sina positioner och den mark de erövrat, men detta var politiskt omöjligt.

Trots alla dessa problem så fortsatte man med offensiva attacker, vilket allt som oftast misslyckades. Att man trots de problem som fanns genomförde dessa offensiver beror på ett antal olika saker. Till exempel skyllde man på att ens egna förberedelser hade varit dåliga, att reservtrupperna varit felplacerade, att artillerielden varit för ineffektiv eller att man haft för kort tid på sig för förberedelser. För att kompensera ett misslyckande ökade man ofta artillerielden. Antalet artilleripjäser ökade och blev det främsta offensiva vapnet.

En typisk scen från västfronten.

Analytiskt om krig av Alf W Johansson

Boken "Europas krig : militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrig" av Alf W Johansson kan verkligen rekommenderas! Detta är en bok som fokuserar på analys och strategi, det vill säga den som vill läsa om tekniska specifikationer på vapen, olika arméers storlek eller exakta beskrivningar av kända slag får leta efter en annan bok. Johansson utgår från den etablerade militära tänkaren Clausewitz lära och försöker utifrån den analysera krigens skeenden..Och han gör det på ett mycket bra och engagerande sätt. Detta är en mycket bra bok som nog kan uppskattas även av dem som i normala fall inte läser böcker om krig.....

Till världens ände med Robert Kaplan

Robert Kaplan är en mästare på att skapa reseskildringar med tyngd och hans bok "The Ends of the Earth - From Togo to Turkmenistan, from Iran to Cambodia, a Journey to the Frontiers of Anarchy" är inget undantag. Och att kalla det för en reseskildring är nog inte helt korrekt då den är så mycket mer än så. Visst är det i grund och botten en reseskildring på så sätt att han färdas och beskriver det han ser och upplever, men det är inte en lättsam skildring av vackra vyer och den lokala maten utan han placerar in det han ser i ett bredare geopolitiskt sammanhang. Det kan till exempel handla om hur korruptionen i Västafrika undergräver statens funktion eller hur gränsdragningarna i Centralasien inte tar hänsyn till lokalbefolkningens etnicitet. Och som boktiteln antyder så reser han till länder som har stora problem och som har potentialen att bli framtidens krutdurk. Boken är som sagt till största delen mycket seriös och kan nästan ses som en lärobok i geopolitik men det finns även en del mer lättsamma avsnitt, till exempel skriver han en del kul om dagens backpackers.

Detta är en mycket bra bok som varmt rekommenderas. Man får här en inblick i hur situationen är i några av världens mest oroliga och svårtillgängliga länder. Det är ingen munter läsning, och den är inte heller lättsmält, nej detta är nog en bok som inte sträckläses utan som man läser ett avsnitt i då och då...

Faktaspäckat och torrt om andra världskriget av Spencer Tucker

The Second World War av Spencer Tucker är en faktaspäckat och torr bok om andra världskriget. Boken är bra på så sätt att den är förhållandevis objektiv, Tucker redogör helt enkelt för de fakta som finns kring andra världskriget och dess krigföring. Han går inte in och gör värderingar eller analyser vilket är bra på sitt sätt, problemet blir dock att boken är ganska torr att läsa, i alla fall om man läser den från pärm till pärm. Men som lärobok för den som vill lära sig grunderna kring andra världskriget är boken bra, och det är väl som sådan den främst är tänkt. Boken bör dock kompletteras med en mer analytisk bok.....

Jallais Natoagenten - ett riktigt bottennapp

Ja ett bottennapp i dubbelbemärkelse, dels så utspelar sig boken delvis på havets botten och dels så är den jämfört med de två tidigare böckerna i serien bottenlöst dålig. Handlingen kretsar kring Estonia och hur det kom sig att fartyget sjönk, det finns ju en mängd olika konspirationsteorier kring detta. Visserligen ett spännande ämne och kanske ligger det en viss sanning i Jallais berättelse, han verkar insatt i ämnet, men tyvärr är boken riktigt dålig. Persongalleriet och handlingen är som taget från en dålig B-film och det finns inget som helst flyt i språket. Jag tyckte ändå att Jallais två tidigare böcker var läsvärda om än inte bra, men den här boken kan man gott skippa.........

Siaröförtet - mer än bara ett fort

Att göra en tur ut till Siaröfortet rekommenderas verkligen! Det är mycket smidigt att ta sig dit med båtarna från Stockholm och det finns mer på ön än bara själva fortet, här finns även ett vandrarhem med restaurang, gästbryggor, grillplats och badplats. Så även om ön är liten är det inga problem att roa sig ett par timmar....

Båten går från Stockholm men du kan även hoppa på vid andra bryggor.

Du kan besöka ovandelen och vissa mindre delar av det inre av fortet gratis, vill du se allt kostar det dock pengar.

Trevligt vandrarhem precis vid vattnet.

Bra skärgårdslunchbuffé på vandrarhemmet.

Färgkulla - Anthemis tinctoria

Färgkulla - Anthemis tinctoria

Grön bärfis / stinkfly - Palomena prasina

Grön bärfis / stinkfly - Palomena prasina

Fingerborgsblomma - Digitalis purpurea

Fingerborgsblomma - Digitalis purpurea

Det militärstrategiska tänkandet i Tyskland med fokus på Moltke och von Schlieffens

Moltke den äldre

Både Moltke och von Schlieffens förespråkar en offensiv strategisk linje. De ansåg däremot inte att det var möjligt att vara offensiv på det taktiska planet, detta på grund av tidens allt bättre vapen. För att komma till ett snabbt avgörande, vilket de båda ansåg viktigt, förespråkade de att man skulle genomföra en snabb strategisk offensiv på motståndarens flanker och på så sätt omringa denne. För att lyckas med detta var det därför viktigt att kunna mobilisera och fokusera sina trupper snabbare än motståndaren. Att man förespråkade denna strategi med ett snabbt avgörande har flera orsaker. Tysklands centrala geografiska läge medförde en risk för krig på flera fronter, något man ville undvika genom att få till snabba avgöranden. Ett utdraget krig riskerade också att ta en alltför stor del av samhällets resurser i anspråk, något som i sin tur skulle leda till ett allt större civilt inflytande över militärmakten. Och man ville undvika att civila makthavare fattade militära beslut.

Generalstaben och uppdragstaktiken var två viktiga delar i denna strategi. Den centrala generalstaben stod för framtagandet av den övergripande strategin men man gav genom uppdragstaktiken en stor handlingsfrihet till de lokala befälhavarna. Givetvis var de lokala befälhavarna tvungna att foga sig i den övergripande strategiska planen.

På 1870-talet förändrade Moltke sitt militärstrategiska tänkande då han såg att ett snabbt avgörande ofta var svårt att realisera. Han kom därför nu att lägga in även defensiva element i sin strategi. Att snabbt mobilisera och fokusera var fortfarande en viktig del, men syftet var nu inte att snabbt och offensivt förinta fienden utan i stället låta fienden slå tillbaka. När fienden slog tillbaka så skulle de långsamt förlora sin styrka. Man eftersträvade inte stora avgörande slag utan man lade nu istället sina förhoppningar på att uppnå fred genom diplomati.

När det gäller placeringen av trupper så var den ursprungliga strategin att placera ut dem relativt jämnt fördelat utmed den västra och östra gränsen men detta kom att förändras i takt med att Frankrike blev ett allt större hot, fler trupper placerades då utmed den västra gränsen. Med tiden kom Von Schlieffens att förespråka att endast en armé placerades vid den östra gränsen och resten vid den västra, detta då han ansåg att de ryska trupperna var alltför långsamma för att kunna göra ett snabbt anfall.

Den defensiva strategiska offensiven som Moltke anammat under 1870-talet kom sedan von Schlieffens att förändra, detta då han insåg att man nu inte längre kunde hålla en defensiv linje. Rysslands och Frankrikes arméer var helt enkelt för starka. Man var nu därför tvungen att snabbt slå ut fienden och man gick därför tillbaka till att återigen använda sig av strategisk omfattning, något som krävde snabb mobilisering, kraftsamling och bra planering. Det fanns dock ett antal nackdelar med von Schlieffens plan, för det första fanns det logistiska problem. Man hade inte tillräckligt väl planerat hur man skulle få fram förnödenheter till snabbt avancerande trupperna, något som till exempel kom att leda till att soldater och hästar fick marschera hungriga och törstiga. Många anser också att von Schlieffens plan var alltför detaljerad och låst, det vill säga det gavs inte tillräckligt utrymme för improvisation i takt med att situationen förändrades. Planen tog dessutom inte någon politisk hänsyn, något som till exempel kunde ta sig uttryck i att man kränkte neutrala länder utan att beakta konsekvenserna.

När Moltkes brorson tog över efter von Schlieffens så förändras strategin återigen. Han hade en mer försiktig strategi och fördelade därför trupperna något jämnare, till exempel ansåg han att von Schlieffens hade placerat alltför få trupper vid östra gränsen. Han justerade även styrkeförhållandet mellan vänster- och högerflanken i väst så att det blev jämnare. Omfattningsrörelsen blev även mindre vid.

Von Schlieffens plan för västfronten under första världskriget

Industrialiseringens påverkan på den landbaserade krigföringen

Under 1800-talet kommer det att se stora förändringar inom ett antal viktiga områden. Vi har dels en kraftig befolkningsökning och dels en kraftig urbanisering, det vill säga städerna kommer att växa mycket snabbt. Denna förändring leder i sin tur till att det blir en efterfrågeökning på konsumtionsvaror. Och för att kunna tillverka dessa varor i stora mängder till låga priser behövs effektiva fabriker och för att få effektiva fabriker behövs massproduktion med löpande-band-teknik samt bra kommunikationer i form av till exempel järnvägar och ångbåtar. Det skedde generellt sett en dramatisk upprustning av försvaret under industrialiseringen. Under den här perioden kom även vetenskapen att bli en viktig samhällsfaktor.

Nationalismen kom också att stärkas och detta av flera anledningar, dels skapade nationalismen en grupptillhörighet för de annars rotlösa nyinflyttade stadsborna och dels ökade de förbättrade kommunikationerna medborgarnas förståelse för nationens plats i världen.

Vid konferensen i Wien 1815 skapade man ett statssystem med syfte att skapa stabilitet i Europa samt att förhindra att Frankrike fick en dominerande ställning. Man ville också förhindra att revolutionära och liberala grupperingar utmanade den gamla makteliten. Man ansåg att krigen hade blivit alltför totala och omstörtande, något som gjorde dem farliga i ett maktpolitiskt perspektiv. De europeiska stormakterna ville därför skapa stabilitet efter en lång tid som präglats av krig och man kom därför överens om ett politiskt samarbete inom det som kom att kallas för den Europeiska concerten. Denna överenskommelse gick ut på att inga territoriella förändringar i Europa fick ske utan stormakternas godkännande. Ett stort problem med concerten var att den inte kunde lösa problem mellan stormakterna utan endast då konflikten rörde de mindre staterna. Systemet förutsatte också att stormakterna ville behålla gränserna så som de var, något som inte alltid var fallet. Så småningom kom det att bildas interna allianser inom concerten, något som till exempel kom att leda till att Tyskland kände sig hotat. Tyskland sökte då samarbete med Österrike-Ungern. Samarbetet mellan de fem stormakterna i concerten kom att undermineras och så småningom kollapsa. De maktförhållanden som rådde vid concertens bildande hade helt enkelt förändrats för mycket med tiden för att samarbetet skulle fungera. Till exempel sågs Tysklands enande i kombination med dess snabba industrialisering att som ett hot, speciellt från franskt håll då Frankrikes utvecklingsmässig låg efter. Under den andra halvan av industrialiseringen kom Europas maktcentrum att flytta från Storbritannien till Tyskland. Att Tysklands industriella utveckling gått så snabbt berodde främst på två faktorer, dels så höll deras utbildningssystem en hög kvalitet och dels så var det ett folk som var vana att organisera sig.

Wienkongressen 1815.

När det gällde rekrytering så användes ofta en kombination av värnpliktiga och professionella. Att man inte helt förlitade sig på värnpliktiga berodde bland annat på att man ville ha soldater som tjänstgjorde under en längre tid samt att värnpliktiga inte kunde antas vara lojala i det fall man använde armén för att slå ner interna uppror.

Det fanns under den här tidsperioden en stark koppling mellan ett lands militära och industriella förmåga. Med en stark industri kunde man utrusta stora milisarméer och man kunde snabbt få ut nya versioner av krigsmateriel till förbanden. Att industriell massproducering var ett enormt framsteg framstår tydligt om man betänker att mycket av krigsmaterielen innan tillverkades för hand. Innan industrialiseringen behöll militären ofta äldre vapen trots att det fanns nya och förbättrade varianter just på grund av de enorma kostnader och den enorma tid det tog att tillverka dem. En annan viktigt fördel med massproducerad utrustning jämfört med handtillverkad var att den var lättare att reparera, eftersom de var massproducerade och därmed exakt likadana så kunde man lätt byta ut en trasig del mot en nytillverkad. De handtillverkade delarna var alla unika och därför svåra att byta ut.

Inom den europeiska industrin använde man sig av det amerikanska systemet med hel- eller halvautomatiska maskiner som formade delar efter exakta mått. Delarna kunde sedan snabbt sättas ihop utan tidsödande justeringar. Tekniken började användas i Europa på mitten av 1800-talet, till Sverige kom den på 1870-talet.

Det fanns även en koppling mellan storleken på ett lands befolkning och dess militära förmåga, en stor befolkning var alltså en klar militär fördel. De stora förändringar i storleksrelationerna mellan ländernas befolkningar som sker under industrialiseringen kom därför också att förändra maktbalansen. Skillnaden mellan stormakterna och de små staterna blev allt större ju längre industrialiseringen fortskred.

Industrialiseringen kom att få psykologiska effekter också. Man började jämföra människor med maskiner där människor endast är utbytbara delar i samhällsmaskineriet. Detta ledde också till att människan nu började anpassa sig till tekniken, och inte tvärtom. Detta tankesätt kom även att påverka krigsmakten. Man skulle kunna tro att detta skulle leda till att soldatens status minskade, men så var inte fallet utan soldatens status kom faktiskt att stärkas. Detta har att göra med att alla i värnpliktsarmén kom att kallas för soldat, även de som hade lägst rang. Man återinförde även ridderliga ideal så som mod, plikt och heder. Nu var motivet för att bli soldat inte ekonomiskt utan mer en pliktkänsla gentemot sitt land. Bilden av kriget och soldaten blev alltmer romantiserad.

Det nya transportsystemet, främst då järnvägar och ångbåtar, var en mycket viktig förändringsfaktor för krigföringen. Nu kunde stora mängder av soldater, utrustning och underhållsmateriel fraktas. Man var inte längre begränsad till människors och hästars förmåga att på egen hand förflytta sig utan kunde snabbt förflytta trupper över hela landet. Det blev också lättare att planera militära förflyttningar. Att snabbt kunna mobilisera blev en mycket viktig faktor då det kunde ge ett militärt försprång. Man byggde även ut vägnätet vilket kom att göra det lättare för trupperna att marschera samlat.

Den elektriska telegrafen, som uppfanns på 1830-talet, gav de olika militära enheterna helt nya möjligheter att snabbt kommunicera med varandra. Att blixtsnabbt kunna kommunicera på distans gjorde det till exempel möjligt att synkronisera attacker. Man behövde inte heller hålla de olika enheterna nära varandra. Det blev också lättare för befälhavaren att på ett mer centraliserat sätt kontrollera trupperna.

Kanonerna och gevären fick under den här tiden allt längre skottvidd och blev alltmer snabbskjutande. Det så kallade tändnålsgeväret som uppfanns år 1827 var ett viktigt genombrott. Detta gevär var bakladdat och medgav en skjuthastighet på 5-7 skott per minut jämfört med 2 skott per minut för musköten. Man kunde även ladda liggandes, det vill säga man kunde ladda i skydd. Det dröjde dock ända till 1870-talet innan de flesta arméer i Europa hade infört denna typ av gevär. Man gick även över till räfflade pipor något som ökade träffsäkerheten och skottvidden. Med den ökade eldkraft som de nya gevären medgav så blev den taktiska offensiven svårare, man gick mot mindre formationer som bättre kunde utnyttja de skydd som fanns i terrängen. De mindre formationerna ledde också till att ansvaret måste delegeras till en lägre nivå. Fram till dess stridsvagnen introducerats så var det mycket svårt för infanteriet att avancera på slagfältet då skyddet mot gevär och kulsprutor var dåligt. Även kanonen kom att genomgå en kraftig utveckling under industrialiseringen. Med den så kallade Bessemermetoden kunde man framställa ett mer kvalitativt stål som var användbart både till massproduktion och för gjutning. På 1850-talet tillverkade man de första bakladdade och räfflade stålkanonerna. Senare förbättrar man även träffsäkerheten genom att skapa lavetter som bättre hanterar rekylen. Krutet utvecklas vilket medför att projektilens hastighet ökar. Krutet genererade dessutom ingen rök vilket gav bättre sikt på slagfältet. Kanonernas verkan ökas också genom användandet av spränggranater. I och med dessa förbättringar inom artilleriet tvingades man också förändra befästningarna, till exempel genom att bygga fort längre ut eller placera dem under jorden. Det blev också viktigare för infanteri ute i fält att gräva ner sig.

Tändnålsgevär

Det kan också tilläggas att Tysklands snabba industrialisering tidigt gav dem tillgång till militära giftgaser, något som de andra länderna kände som ett hot. Och deras rädsla var befogad då denna gas kom att användas i stor skala under det första världskriget.

I och med ovan nämnda tekniska framsteg så minskade kavalleriets roll avsevärt, de kom nu främst att användas som spanare. Man fortsatte dock att under lång tid träna kavalleriet enligt det gamla mönstret. Detta visar att det inte alltid var så lätt för samtiden att förändra doktrinen i samband med att de olika tekniska innovationerna introducerades. Ett annat exempel på detta är att den franska doktrinen under den här tiden fortsatte att vara offensiv, trots att de moderna vapen som nu användes inte lämpade sig för denna typ av krigföring. Doktrinen hängde alltså inte med i den tekniska utvecklingen och utnyttjade således inte heller de tekniska innovationernas fulla potential. Det gällde att kombinera den strategiska offensiven med den taktiska defensiven, något som tysken Moltke insåg. Att man, som i fallet med Frankrike, höll kvar vid gamla doktriner berodde på flera saker, det kunde finnas politiska eller prestigemässiga skäl men det kunde också handla om att den nya tekniken ansågs för obeprövad och instabil. Det fanns även en rädsla för att införandet av ny teknik skulle innebära alltför stora förändringar i den militära organisationen. Man ifrågasatte också lämpligheten i att värnpliktiga fick tillgång till den nya tidens kraftfulla vapen. Dessutom fanns det också en kostnadsaspekt. Det fanns alltså en viss konservatism inom militären när det gällde nya tekniska innovationer, denna konservatism kom dock att minska med tiden. Det var också så att det fanns en koppling mellan konservatism och militär framgång, militärt framgångsrika stater var mer konservativa än de som var militärt mindre framgångsrika.

Krigföring under tidigmodern tid samt hur den sedan kom att förändras i samband med den franska revolutionen

Allmän beskrivning av krigföringen under tidigmoder tid

Under tidigmodern tid skedde en stor utveckling inom den europeiska krigföringen, och en anledning till detta var den stora mängd krig som utkämpades under den här tiden vilket kom att leda till att stort fokus och stora resurser lades på militär utveckling. Dessutom ledde de många krigen till att militära innovationer snabbt spreds över kontinenten.

I början av den tidigmoderna tiden karaktäriserades krigen av fientligheter mellan olika dynastier. Krigen hade ofta religiösa eller sociala orsaker. En bit in i tidigmodern tid flyttas fokus alltmer till att kretsa kring kungen, en kung som nu kan sägas representera en stat och inte en familj. Krigen går alltså från att ske mellan dynastier till att ske mellan stater, i och med detta blir även statens ekonomi en drivkraft för krigföringen. De religiösa krigen minskade nu medan handelskrigen däremot blev vanligare. En viktig brytpunkt är den franska revolutionen, fram till dess var krig ett maktpolitiskt verktyg för konungen. Det var konungen och hans närmsta som beslutade när man skulle gå ut i krig. Konungen var dessutom inte folkligt vald. Det var alltså fram till och med franska revolutionen en liten grupp av ej folkvalda personer som styrde ett lands krigföring, folket hade lite att säga till om och var ofta lite engagerade i krigföringen. I och med den franska revolutionen kom detta att förändras.

Under tidigmodern kom försvaren att innefatta fler manskap och arméerna blev större, permanenta regementen och stående arméer allt vanligare. I och med att arméerna blev större krävdes också mer komplicerade strategier. De stora arméerna var också mycket kostsamma, ofta tog de upp till 80-90 % av statsfinanserna, och det fanns således en stark koppling mellan ett lands ekonomiska och militära förmåga. Rekryteringen förändrades under senare delen av 1600-talet till att gå från att ske genom privata entreprenörer till att ske genom statens försorg, ibland förekom även att man anställde legoknektar. Många medborgare anmälde sig frivilligt. Motivet till att gå med i armén kunde vara arbetslöshet, hunger, tillgång till uniform samt möjligheten till plundring. Rekrytering på frivillig basis räckte dock inte till utan staten tvingades även ta till tvångsrekrytering, till exempel utav krigsfångar. Det var också vanligt att rekrytera soldater från andra länder. Det var en stor skillnad mellan att vara officer och menig, de levde helt olika liv med olika grad av bekvämlighet något som ibland kom att leda till missnöje och desertering från de menigas sida. Officerarna försökte stävja detta med hård kontroll och hårda straff. Denna situation med dyrt utbildade och utrustade meniga som samtidigt var illojala och desserteringsbenägna var givetvis inte bra för staten och påverkade krigföringen negativt.

Krigen hade ofta karaktären av utnötningskrig med långa marscher, det vill säga det förekom få slag. Belägringar var vanliga. Syftet med denna typ av krigföring var att försörja de egna styrkorna samtidigt som man saboterade motståndarens ekonomi något som ofta ledde till oerhörda påfrestningar för civilbefolkningen med sjukdomar och hungersnöd. Sjukdomar var även ett mycket stort problem bland soldaterna, betydligt fler dog av dessa än av stridsskador.

Inom fortifikations och belägringskonsten skedde en stor utveckling under den här tiden. Man byggde låga och tjock murar av sten och sand, ofta i flera led för att tvinga motståndaren att påbörja beskjutningen från långt håll. Forten var ofta stjärnformiga med bastioner i vinklarna, detta gjorde att man från fortet kunde skjuta åt alla riktningar. Vallgravarna var ofta breda. Denna typ av fort var givetvis mycket dyrbara att bygga, underhålla och uppgradera. Dessutom krävde de en hög bemanning, ofta var 40-50 % av ett lands soldater placerade i forten.

När det gäller vapnen på slagfälten så börjar först hakebössan och sedan musköten att användas under 1500-talet, i och med detta försvann också i stort sett allt användande av pilbåge och armborst i Europa. Att handeldvapnen fick sådan genomslagskraft trots att de var mycket tunga, tog lång tid att ladda samt ofta klickade på grund av t.ex. fuktigt krut eller mekaniska problem, beror sannolikt på att det var lättare att utbilda en soldat att använda handeldvapen än båge eller armborst. Längre in under den tidigmoderna tiden så försvinner även hillebarden och piken.

Artilleriet under den här delen kan delas in i tre kategorier: kanoner, mörsare och haubitsar. Mörsaren sköt iväg projektiler i en mycket hög båge, motsvarande dagens granatkastare, och användes främst vid befästningsstrider för att slå ut motståndarens artilleri. Haubits kan sägas vara ett mellanting mellan kanon och mörsare. Fram till mitten av 1700-talet var artilleriet mestadels statiskt, detta på grund av dess tyngd. Detta gjorde att artilleriet inte användes som ett offensivt vapen utan istället främst för att försvara infanteriet. Dess tyngd innebar också stora logistiska problem. Artilleriet var trots detta en viktig beståndsdel i en framgångsrik armé under den här tiden. Antalet kanoner var till en början ca 1 per 1000 soldater, en siffra som kom att öka med tiden. Under 1700-talets andra hälft började man dock använda sig av tillverkningstekniker som gjorde kanonerna betydligt lättare och mer träffsäkra. Detta i kombination med andra innovationer så som bättre sikten och förpackade krutladdningar gjorde att artilleriets effektivitet förbättrades. Under slutet av tidigmodern tid förbättrades också artilleriets organisation där man systematiserade sådant som kanonvagnar och ammunitionslådor samt införde standardiserade utbytbara delar. Frankrike var här ett föregångsland något som kom att märkas under Napoleonkrigen.

Kanon från 1760-talet

Det tunga kavalleriet blir under den här tiden lättare och man går mer och mer över till att använda pistol istället för lans. Man hade även en sabel. På slagfältet gick man ofta till attack stötvis, en grupp red fram och avlossade sina skott, när de sedan red tillbaka för att ladda om red nästa grupp fram. Kavalleriet blev i och med dessa förändringar mindre offensivt. Man kunde delvis kompensera detta genom att utrusta kavalleriet med både pistoler och stötvapen. Exakt hur stor roll kavalleriet spelade under den här tiden råder det delade meningar om, antalet kavallerister i arméerna minskar dock kraftigt från början av 1600-talet till början av 1800-talet. Att det skedde en minskning beror antagligen dels på att kavalleristen var kostsam samt att handeldvapnen och artilleriet blev allt bättre. Men att kavalleriet trots detta ändå fanns kvar i arméerna, om än i mindre antal, tyder på att de fyllde en viktig funktion.

Den stora fyrkantsformationen kom så småningom att ersättas av det linjära systemet. Fördelen med det linjära systemet var att det var snabbare/rörligare, möjliggjorde större reserver samt gjorde att fler soldater blev aktiva i striden (detta då ju soldaterna inne i en den gamla fyrkantsformationen var passiva). En linjeformation var också mindre känslig mot artillerield. Under tidigmodern tid så gick utvecklingen mot allt tunnare linjeformationer. Men med tunnare linjer krävdes också mer disciplinerade och bättre tränade soldater då det var svårare att hålla en hög eldgivning med en tunn linje. En nackdel med linjeformationen var att den var sårbar från sidan, där ju eldkraften var dålig. Dessutom kunde en artilleriprojektil om den sköts in i linjens sida orsaka en enorm förödelse. Linjen var också svårmanövrerad och svår att hålla rak i ojämn terräng. Under 1700-talet kom man i Västeuropa att komplettera linjeformationen med lättare trupper, dessa kunde användas för exempelvis räder samt där linjeformationen ej var lämpad. Det kan här också tilläggas att benämningen lätt- respektive tungt infanteri/kavalleri under den här tidsperioden främst användes till att beteckna användningsområdet och inte hur pass tung utrustningen var. De lätta trupperna slogs vanligen inte i täta formationer utan användes främst för räder, skärmytslingar och för att förfölja fienden.

Även om det förekom en teknisk utveckling under slutet av senmedeltiden så var den generellt sett dock inte speciellt snabb, till exempel så var infanteristernas vapen på det stora hela oförändrade. Det var dock sociala och politiska faktorer som var den största begränsande faktorn i den tidigmoderna krigföringen. I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom det att ske stora förändringar inom krigföringen, men dessa kan alltså inte kopplas till en snabb teknisk utveckling utan orsaken måste vara en annan, nämligen de sociala och politiska förändringar som skedde i och med den franska revolutionen. Vi ser alltså att de sociala och politiska faktorerna spelade en avgörande roll för krigföringen både före och efter den franska revolutionen, innan revolutionen begränsade de krigföringen medan de efter revolutionen drev på en förändring. För att denna förändring skulle kunna ske krävdes en omvälvande samhällelig förändring, nämligen den franska revolutionen.

Tiden efter den franska revolutionen

Perioden 1792 – 1815 var en krigisk period i Europa där olika allianser slogs mot först Frankrikes revolutionsarmé och sedan Napoleons arméer. En tydlig skillnad i krigföringen var att de franska arméerna nu strävade efter att slåss i slag, något som man ju oftast undvek under tidigmodern tid. Antalet slag i Europa kom därför öka drastiskt. Det skedde också en förändring bland soldaterna, de blev nu mer lojala och patriotiska samt dessutom billigare att utbilda. I och med att adelns privilegier nu försvann kunde alla medborgare göra en militär karriär och bli officerare. Tillgången till soldater blev nu också mycket bättre och man skaffade sig enorma arméer, det var inte ovanligt att fältslag utkämpades mellan arméer på över 100 000 man vardera. De tidigare små professionella arméerna ersattes nu alltmer av större nationella medborgararméer. Tiden just efter revolutionen fanns det dock stora problem i den franska armén med mycket interna stridigheter och bristande disciplin. 1798 införde man ett system som bestod dels av värnplikt och dels av frivilliga. Ett par år innan detta så hade man framgångsrikt integrerat de nya trupperna med de gamla kungliga arméerna. Efter revolutionen tillsatte man ett mycket stort antal nya befälhavare och för att kontrollera dessa tillsattes civila politiska kommissarier. De politiska kommissarierna hade också som syfte att lära ut vikten av disciplin samt att inspirera trupperna och få dem att känna att de stred för rätt saker. Dessa politiska kommissarier fanns dock endast under en kort tid.

När Napoleon tog befälet så försvann den revolutionära andan, och därmed också en del av patriotismen, och arméerna blev mer professionella. Napoleon tog personligen befälet över armén och hans taktik på slagfältet var att finna fiendens svagheter och där koncentrera sin styrka. Målet var inte endast att erövra marken utan också att förinta fiendens styrka. Napoleons ledarstil var mycket centraliserad något som hade ledde till att hans underlydande befäl blev osjälvständiga samt att han endast vågade ha en armé på grund av rädslan för konkurrens från andra befälhavare. Detta att endast ha en armé ställde till stora problem vid de tillfällen krig utkämpades på flera fronter. Soldaternas träning under Napoleon var också bristfällig vilket ledde till att avancerade manövrar var svåra att genomföra, istället använde sig Napoleon ofta av enklare massformationer.

Scen från slaget vid Waterloo

Napoleon använde sig av kårer vilka ofta innehöll 2-4 infanteridivisioner samt ett antal brigader/divisioner lätt kavalleri, artilleribatteri samt ingenjörer och hjälptrupper. En kår skulle på egen hand kunna besegra en likvärdig motståndare samt försvara sig mot en överlägsen motståndare tills hjälp anlänt. Kårerna marscherade utspridda över ett mycket stort område och först när fienden var lokaliserad drogs de samman, dock fortfarande med ett visst avstånd mellan varandra. Den kår som påträffade fienden först skulle kvarhålla denna tills övriga kårer anlänt. Detta krävde bra planering, bra underrättelser, snabbförflyttande trupper samt ett bra vägsystem. För att uppnå snabba förflyttningar krävdes att trossen minskades, något man lyckades med bland annat genom att låta soldaterna sova under bar himmel istället för i tält. Men i och med detta ökade också den enskilda soldatens packning. Detta med stor enskild packning och att sova under bar himmel var en allmän trend i Europa. För att minska packningen/trossen var tanken också att ta resurser från de länder man marscherade genom, detta kunde dock bli problematiskt då man befann sig i fattiga länder.

Infanteriet dominerade revolutionsarmén men när Napoleon tog befälet så kom mer fokus att läggas på eldkraft och massiva artilleribombardemang. Denna förändring har delvis att göra med att soldaternas träning blev sämre. Napoleon kom dock trots detta oftast att ha färre kanoner än sina motståndare, bland annat beroende på att han valde att byta ut arméns kanoner trots att produktionsapparaten kapacitet var begränsad.

Sjöbaserad krigföring i Atlanten under tidigmodern tid

Från mitten av 1500-talet kom fartygen att bli allt större och med allt mer bemanning. Bestyckningen blev också kraftigare. Den ökade bemanningen ledde till ett ökat behov av förnödenheter. Dessa större skepp krävde också större hamnar. Skeppen blev också i och med detta allt dyrare och flottornas kostnader ökade drastiskt.

I Atlanten dyker de första kanonutrustade båtarna upp på 1400-talet, då på klinkerbyggda segelfartyg. Man kom dock att alltmer övergå till att bygga med kravelltekniken, det vill säga man lade bordläggningsplankorna sida dikt an mot varandra och får en slät yta. På klinkerbyggda skepp var bordläggningen istället överlappande. Med kravelltekniken fick man en starkare konstruktion vilket ledde till att man kunde bygga större skepp som kunde ta mer last, dessutom tålde de mer avancerade mast- och segelkombinationer. De kravellbyggda skeppens styrka i kombination med användandet av kanonluckor gjorde det möjligt att placera ett stort antal kanoner utmed skeppens långsida. Kanonernas placering utmed långsidorna påverkade också krigföringen till sjöss, vanligen stred flottorna i linjer bredsida mot bredsida. I början av den tidigmoderna tiden var skeppen otympliga och svårmanövrerade något som också påverkade krigföringen.

Under tidigmodern tid satte man också upp permanenta flottor, att som tidigare rekvirera civila skepp räckte nu inte längre.

Klinker- respektive kravellbyggt skepp

Ekorre som nallat ur fruktkorgen

Ekorren har visst varit inne i köket och härjat...

Myskmadra - Galium odoratum

Myskmadra - Galium odoratum

Jättevallmo

Jättevallmo

Kirgizistan - ett land värt att besöka

Ja, jag har alltså inte själv varit i Kirgizistan men har efter att ha läst Jessica Jacobsons bok om detta land blivit sugen på att resa dit. Kirgizistan verkar vara ett otroligt vackert land men trevliga människor och en spännande kultur, och dessutom förhållandevis stabilt för att vara ett land i den regionen. Detta innebär dock inte att landet är helt stabilt så det kan nog vara bra att kolla upp situationen innan man åker dit.Naturen är som sagt storslagen med enorma grässlätter, vackra alpina sjöar och bergstoppar på över 7000 meter.Det verkar inte heller vara några stora problem att ta sig dit med flyg, och inte heller att resa inom landet. Och allt detta i kombination med att resan dit inte är så lång, jämfört med andra exotiska platser, gör att man blir sugen på att åka dit!....

Jessica Jacobsons bok Roaming Kyrgyzstan: Beyond the Tourist Track är en blandning mellan reseskildring och guidebok. Vi får alltså här både hårda fakta i form av information om hotell, restauranger, kommunikationer och liknande men också små korta betraktelser över livet i Kirgizistan och hur det är att vistas där som turist. De märks att Jacobson har tillbringat mycket tid i landet för tipsen är insatta och boken täcker inte bara de större städerna utan även mindre platser utanför de vanliga turistrutterna. Detta är absolut en bok jag rekommenderar till dem som ska resa till Kirgizistan! Dock är den kanske inte lika bra för dem som vill sitta hemma i fåtöljen läsa då den del av boken som har formatet av reseskildring är ganska kort.

Kirgizistan är ganska så vackert...

Karta över Kirgizistan