Västfronten och det ”strategiska genombrottets problem”

I och med det skyttegravskrig som uppstod under första världskriget så blev de gamla strategierna mindre användbara. Den tyska omfattningen krävde till exempel stort utrymme, något som saknades vid skyttegravskriget. Skyttegravskriget var något nytt och något som militärstrategerna inte planerat för. I och med skyttegravskriget så blev man tvungen att tänka nytt för att få till stånd ett strategiskt genombrott och ett strategiskt manövreringsutrymme.

Svårigheten att få till stånd ett genombrott berodde delvis på de nya allt mer effektiva vapnen, det var helt enkelt för svårt att gå till offensiv mot dessa. Detta ledde till att man valde att försvara sig, till exempel i form av skyttegravar. Den begränsade rörligheten, framförallt för artilleriet, på slagfältet var ytterligare något som försvårade en offensiv. Artilleriet var inte heller tillräckligt effektivt för att förgöra motståndaren i en sådan utsträckning att de skulle tappa sin försvarsförmåga. De kratrar artillerielden skapade försvårade dessutom en eventuell framryckning. Anfallarna hade dessutom svårigheter att få artilleriunderstöd då kommunikationerna var dåliga. I detta skyttegravskrig övervägde alltså de taktiska defensiva fördelarna före de taktiska offensiva.

Ett sätt att förändra situationen hade givetvis varit om någon av parterna gett upp sina positioner och den mark de erövrat, men detta var politiskt omöjligt.

Trots alla dessa problem så fortsatte man med offensiva attacker, vilket allt som oftast misslyckades. Att man trots de problem som fanns genomförde dessa offensiver beror på ett antal olika saker. Till exempel skyllde man på att ens egna förberedelser hade varit dåliga, att reservtrupperna varit felplacerade, att artillerielden varit för ineffektiv eller att man haft för kort tid på sig för förberedelser. För att kompensera ett misslyckande ökade man ofta artillerielden. Antalet artilleripjäser ökade och blev det främsta offensiva vapnet.

En typisk scen från västfronten.