Den franska mellankrigsdoktrinen var defensiv, detta dels på grund av de erfarenheter som kriget gett dem och dels på grund av de enormt stora förluster landet lidit. Man ville aldrig mer vara med om något sådant igen och krig skulle till alla pris undvikas om man inte hade en överlägsen styrka och var säker på att vinna. Man använde sig av skydd och eld, det vill säga man skyddade sina trupper väl medans man försökte få eldövertag. Infanteriet skulle hålla sig inom artilleriets skottvidd för att få skydd. Frankrikes defensiva doktrin var dock stelbent, doktrinen anpassades inte då nya innovationer dök upp utan dessa var istället tvungna att infoga sig i doktrinen. De som vill få igenom förändringar hade mycket svårt att få gehör för detta. De Gaulle var en av dem som ville förändra doktrinen, i hans fall genom att infoga offensiva stridsvagnselement samt låta dessa handhas av professionella soldater. Båda tankar gick tvärtemot den dåvarande militärledningen och dess doktrin, denna fokuserade ju på defensiven och nationell mobilisering. Man såg fortfarande artilleriet som den faktor som styrde slaget, stridsvagnen var i första hand ett stöd för infanteriet. Även flyget skulle användas i ett defensivt syfte, till exempel genom att slå ut sådant som kommunikationer och vapenförråd. Man satsade stora resurser på befästningar och fortifikationer, till exempel byggde man en mycket lång befästningslinje utmed den Tyska gränsen. Denna befästningslinje skulle tvinga tyskarna att ta omvägen genom Belgien vilket skulle ge fransmännen och deras allierade tid att mobilisera.
När det gäller Tyskland så hade de efter det första världskriget och Versaillesfreden en mycket reducerad armé med endast 100 000 yrkessoldater. Trots den lilla numerären så hade man mycket offensiva planer. Man hade en mycket hög rörlighet i sin armé, något som krävde hög utbildningsnivå vilket också Tyskland hade. Om man såg att ett anfall var i antågande så skulle man utnyttja sin rörlighet till att slå till innan fienden han mobilisera för att på så sätt skapa kaos. Genom sin snabbhet och rörlighet så hoppades man också överraska fienden. Under tiden fienden fick ordning på sina trupper igen så var tanken att Tyskland skulle mobilisera större styrkor. Detta tänk med rörlighet och överraskningsmoment, det så kallade blitzkriget, kom inte bara att användas av infanteriet utan även av stridsvagnsstyrkorna och flygvapnet. Både flyg och pansardivisioner opererade långt in på fiendens territorium med huvudsyftet att slå ut fiendens logistik samt att försvåra för fienden att koncentrera sina styrkor. En pansardivision innehöll inte bara stridsvagnar utan även infanteri och stödtrupper, alla mekaniserade. Något flygvapen fick man enligt Versaillesfreden inte ha men man ”löste” detta genom att samarbeta med Sovjetunionen när det gällde flygindustri och träning. När tyskarna under 1930-talet började rusta upp sitt försvar så hade man dock ingen uttalad blitzkrig-doktrin utan man planerade snarare enligt de modeller som användes under det första världskriget, d.v.s. fokus låg snarare på infanteri än på pansar.
Det fanns alltså tydliga skillnader i Tysklands och Frankrikes doktriner under mellankrigstiden där Tysklands var offensiv och Frankrikes defensiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar