Möja - mer Sverige kan det knappast bli!

Var du än befinner dig på Möja så ser det ut som i en turistbroschyr från svenska turistrådet, det är kala klippor, sol som glittrar i vattnet, röda fiskestugor på rad och nät som hänger och vajar i vinden. Och detta kryddas med flakmoppar, får och en utsökt fiskrestaurang. Förutom flakmoppe så färdas man förslagsvis med cykel eller tar någon av båtarna som går mellan öns olika bryggor, det finns bilar på ön men dessa är få.

Att ta sig ut till Möja från Stockholm är smidigt, 3 timmar från Strandvägen. Och det finns flera ställen att bo på , STF:s vandrarhem rekommenderas. Matställen finns det många, bäst av dem alla får nog Vikströms fiskrestaurang anses vara. Mycket är dock bara öppet under sommarmånaderna. Möja är en av de större öarna i Stockholms skärgård så det går utan problem att tillbringa ett par dagar här. Så har du en helg över och befinner dig i Stockholmstrakten, ta båten ut till Möja! Du kommer inte att ångra dig....

Båt ut från Stockholm

Berg

Berg

Möja kyrka

Möja järnväg. Något osäker tidtabell...

Perfekta promenad- och cykelavstånd

STF:s vandrarhem

Får finns det gott om...

...liksom även av mindre djur.

Bilarna är mycket få, desto mer kärror och skottkärror.

Dragedet

Långvik

Långvik

Löka

Hamn

Möja värdshus

Fina cykelvägar

Långvik

Ramsmora

Ramsmora brygga

God mat på båten hem

Vaxholms fästning

Karta över Möja

Människans utveckling

Inledning

När man läser artiklar och böcker som handlar om människans utveckling så inser man att detta fortfarande är ett område där forskningen fortfarande har många frågor kvar att besvara. Det finns till exempel flera olika teorier om hur och när människan och dess förfäder spred sig över jorden, ja det är till och med vissa forskare som inte anser att vårt ursprung finns i Afrika utan att vi istället uppstod parallellt utifrån geografiskt spridda populationer av Homo erectus. Det får nog dock anses som att den teori som har absolut flest anhängare är den så kallade ”ut ur Afrika-hypotesen”, det vill säga att vi alla härstammar från en afrikansk population som sedan spritt sig över jorden.

Att forskningen kring människans utveckling fortfarande i högsta grad är ett pågående arbete visar de nya fynd och rön som ständigt dyker upp. Så sent som 2004 upptäckte man till exempel en helt ny småväxt art, Homo floresiensis, i Indonesien. Dock är det långt ifrån alla som anser att detta är en ny art utan snarare ett fynd av en individ från en annan art som lider av någon form av dvärgväxt. Och även många av de andra arterna är upptäckta relativt nyligen, till exempel Homo ergaster 1949 och Homo habilis i början på 1960-talet. Och alldeles nyligen kunde man läsa om att nya fynd gjorts i Sydafrika som pekar på att detta kan vara platsen för vårt ursprung, istället för det mer vedertagna Östafrika. Av detta framgår att en beskrivning av människans utveckling inte kan vara annat än ungefärlig och att den får betraktas som en färskvara.

Från de första däggdjuren fram till människoaporna

Jag väljer att börja beskrivningen vid tiden för de första däggdjuren, även om ju människans släktträd sträcker sig betydligt längre bak i tiden än så. De första däggdjuren bildades för ca 256 miljoner år sedan då de bröt sig loss från reptilerna och bildade en egen gren. De flesta av de första däggdjuren var små insektsätare med ett utseende som liknar dagens möss. För ungefär 220 miljoner år sedan så utvecklades hos däggdjuren den så kallade neocortex, det yttersta tunna delen av hjärnbarken där man anser att förmågor så som medvetna tankar, språk och rumslig uppfattning sitter. Detta är något som är unikt för däggdjuren och något som varit en förutsättning för att vi ska ha kunnat utvecklas till de högt stående varelser vi är. Man tror också att det är ungefär vid den här tidpunkten som våra förfäder fick en konstant kroppstemperatur, till skillnad från reptilerna som är och var växelvarma. Värt att notera är att de första däggdjuren alltså levde parallellt med dinosaurierna.

För ungefär 160 miljoner år sedan uppstod de första så kallade högre däggdjuren (även kallade placentadäggdjur), dessa karaktäriseras av att äggen befruktas inuti honan och att fostret sedan utvecklas i livmodern. Fostret får sin näring från moderkakan via navelsträngen. Detta var ett evolutionärt framgångsrikt koncept då ca 94 % av dagens däggdjur tillhör de högre däggdjuren. Att de högre däggdjuren uppstod för 160 miljoner år sedan är bara en grov uppskattning, det äldsta fossil man har hittat är 125 miljoner år gammalt.

Figur 1. Eomaia scansoria. Det äldsta fossil av de högre däggdjuren man hittat, ca 125 miljoner år gammalt.

För 65-85 miljoner år sedan uppstod gruppen Euarchonta som inkluderar primaterna. En av de första kända så kallade proto-primaterna var Plesiadapis som levde i Nordamerika och Europa för ca 55 miljoner år sedan. Plesiadapis skiljer sig från dagens primater på flera sätt, till exempel hade den klor och ögonen satt på var sin sida om huvudet. Den var inte heller lika bra klättrare som dagens primater och levde antagligen mestadels på marken.

Figur 2. Plesiadapis. En av de första primaterna man känner till.

För ungefär 40 miljoner år sedan delade sig primaterna i två underordningar, där den ena (Haplorrhini/Högre primater) skulle komma att leda vidare till oss människor. Dessa högre primater karaktäriseras av en torr näskammare, något som leder till ett försämrat luktsinne. Det är också nu vi förlorar vår förmåga att producera C-vitamin på egen hand, det vill säga från och med nu måste däggdjuren få i sig C-vitaminer från frukt och liknande. Den normala blir nu också att endast föda ett barn per kull.

För ungefär 30 miljoner år sedan delade sig de högre primaterna i smalnäsor och brednäsor. Idag finns smalnäsor i Afrika, Asien och Europa och brednäsor i Amerika, de är alltså helt geografiskt separerade något man tror beror på kontinentaldriften. De afrikanska och sydamerikanska kontinentalplattorna hade vid den här tidpunkten börjar separeras från varandra. Som hörs på namnen är en karaktäristisk skillnad mellan smalnäsorna och brednäsorna näsornas utformning där smalnäsornas näsborrar är mer parallella och framåtriktade än brednäsornas. Det är även skillnad i öronens och tanduppsättningarnas uppbyggnad.

Smalnäsorna delade sig sedan i sin tur upp sig i de två superfamiljerna markattartade apor (Cercopithecidae) och människoartade apor (Hominoidea). Detta skedde för ungefär 25 - 30 miljoner år sedan.

Från människoaporna till den moderna människan

De första människoartade aporna såg alltså dagens ljus för ca 25-30 miljoner år sedan. I och med detta skedde en rad förändringar, vi förlorade vår svans och sår hjärna växte sig ännu större. Vår förmåga att tänka konstruktivt samt att kommunicera med varandra ökade. För 10-15 miljoner år sedan bröt sig gibbonerna loss från den gren som kom att leda till orangutangen, gorillan, människan, schimpansen och bonobon. Vid den här tidpunkten skedde en förändring i vilket kön som sprider sig vid könsmognad, det normala för däggdjur är att antingen både honan och hanen sprider sig eller så bara hanar. Men detta ändrades nu så att det hos de fyra hominiderna är honorna som sprider sig medan hanarna stannar kvar vid födelseplatsen. Man är osäker på varför denna skiftning skedde men det har antagligen sin förklaring i de förändringar som skedde i det sociala samspelet mellan individerna.

Figur 3. Hominoidernas familjeträd.

Det ska också tilläggas att det funnits ett stort antal homonider som dog ut, det vill säga som inte har några efterlevare idag. Många av dessa arter existerade under lång tid men dog sedan ut ungefär samtidigt i två vågor, för ungefär 20 miljoner respektive 15 miljoner år sedan. Detta är ett tecken på avbruten jämvikt, det vill säga att något i miljön förändrades vilket leder till artselektion. En del arter förlorar sin adaptiva topp (nisch) i och med miljöförändringarna och dör ut medan andra nya arter bildas på de nya adaptiva topparna.

Något som är tydligt är hur tänderna och käken förändrats hos våra förfäder, i och med att vår föda gick från insekter och frukt till att även innefatta blad, grenar och kött så blev tänderna och käken kraftigare. För ett par miljoner år sedan har denna trend dock reverserats, det vill säga våra förfäder fick åter nättare tänder och käke. Man tror att detta har att göra med att vi då åter började äta mer frukt samt att vi då började använde verktyg och på så sätt fick tillgång till mer kött.

Ett viktigt steg i vår utveckling var givetvis då vi blev bipedala, det vill säga då vi reste oss upp och började gå på två ben. Detta skedde antagligen för ungefär 6 miljoner år sedan, man har 4 miljoner år gamla fossilfynd som stödjer detta. Det finns en mängd olika teorier kring varför vi började gå på två ben, en av teorierna har att göra med de förändringar i klimatet som skedde vid den här tiden. Tektoniska rörelser tryckte upp Indien mot Asien och bildade på så sätt Himalaya, detta ledde i sin tur till förändrade vädermönstret över Afrika. Regnet kom nu att falla över det bergiga Asien istället för som tidigare över Afrika som nu blev torrare. De skogar som tidigare fanns i Afrika ersattes i stor utsträckning av ett mer öppet landskap, våra förfäder tvingades ner från träden ner på marken. Och när man rör sig på marken är det mer energieffektivt att gå på två ben istället för på fyra, och den energi man sparar kan istället användas för t.ex. fortplantning. Att gå på två ben underlättar också användandet av verktyg, dessutom frigörs muskler i överkroppen som istället kan användas för att utveckla ett mer avancerat tal. Man kan även tänka sig att bipedalism gör det lättare att få syn på byten på längre håll samt att det skyddade oss mot den hetta som fanns i Afrika. Det finns som sagt många olika teorier kring detta.

Figur 4. Människans evolutionära träd. Observera att det fortfarande är mycket som är osäkert, något som frågetecknen i bilden visar. Man ser också tydligt hur skallens form av förändrats genom utvecklingen. Den kanske mest berömda fossilen av våra förfäder, Lucy, är av arten Australopithecus afarensis och är ca 3.2 miljoner år gammal.

Som vi kan se i figur 4 ovan så delade sig Australopithecus afarensis i ett par grenar, bland annat den gren som via Homo habilis, Homo erectus och Homo heidelbergensis kom att leda till den moderna människan. En annan gren kom att leda till bland annat Paranthropus boisei och Paranthropus robustus, dessa levde troligtvis i Sydafrika respektive Östafrika för ungefär 1.2 till 2.5 miljoner år sedan. Att det blev Homo-grenen som kom att överleva tror en del forskare har att göra med att dessa till skillnad från Paranthropus utvecklade förmågan att arbeta i grupp, något som gav dem en evolutionär fördel jämte deras kusiner. Genom att samarbeta hade man till exempel större möjligheter att undkomma rovdjur och det blev också lättare att utveckla verktyg då man kunde lära av varandra. I samband med detta utvecklade också Homo ett mer utvecklat tal. Detta är en av de teorier som finns kring varför Homo levde vidare medan Paranthropus dog ut för ca 1.2 miljoner år sedan.

Man är inte helt säker på när våra förfäder började använda verktyg, de äldsta lämningar av verktyg man funnit är ca 2.6 miljoner år gamla, alltså ungefär då Homo habilis uppstod. De finns dock dem som anser att vi började använda verktyg redan för 4 miljoner år sedan. De första verktygen används för att krossa ben och på så sätt komma åt benmärgen. Verktygen såg relativt oförändrade ut fram till för ungefär 1.65 miljoner år sedan, det vill säga vid tiden för Homo ergasters uppkomst. Ergaster utvecklade lite mer sofistikerade verktyg i form av till exempel handyxor. Dessa verktyg kan i vissa fall också ha fungerat som statussymboler. Och man använde sig av samma metoder för att utveckla verktyg ända fram till för ca 100 000 år sedan.

Figur 5. 1.7 miljoner år gamla stenverktyg funna i Etiopien.

Homo ergaster var relativt lika oss, de hade liksom oss korta armar och var relativt smala. Dessutom var de antagligen de första av våra förfäder som hade hårlösa kroppar och som fick förmågan att svettas, något som ger en fördel i varma klimat. Förmågan att svettas ledde också till att vi flämtade mindre, vilket i sin tur underlättade evolutionen av mer utvecklat tal. Ergaster hade liksom oss ett smalt bäcken vilket i kombination med ett större huvud (p.g.a.. en större hjärna) ledde till att barnen föddes tidigare och krävde en längre tid av omhändertagande efter födseln. Så är det fortfarande, apornas ungar klarar sig fortare på egen hand än våra barn. Ergaster var antagligen den första tidiga människan som utvandrade från Afrika, man har funnit 1.75 miljoner år gamla ben i Georgien som tyder på detta.

Fossil av Homo erectus har man funnit över stora delar av Asien och man vet att arten levde kvar där till för ungefär 100 000 år sedan. Man tror att dessa vad de första som skapade sjöfarkoster och att de jagade mammutar och vildhäst. Kanske att det också var Erectus som tämjde elden och byggde de första enkla boplatserna. Som vi kan se så bröt sig en gren av från Homo erectus och bildade Homo antecessor för ungefär en miljon år sedan. Från dessa utvecklades sedan Homo heidelbergensis, som i sin tur för ungefär 200 - 250 000 år sedan förgrenade sig i Homo sapiens (oss!) och Homo neanderthalensis (Neandertalarmänniskan).

De första mänskliga spår man funnit i Europa är 780 000 år gamla fossil från Spanien och 700 000 år gamla stenverktyg från England. Dessa spår kommer antingen från Homo antecessor eller Homo heidelbergensis. Neandertalarna fanns över hela Europa mellan för ungefär 200 000 år sedan till för 28 000 år sedan. Neandertalarna var mycket lika oss och hade utvecklat en enkel kultur där man till exempel begravde de döda och skapade konst. Man hade avancerade jaktmetoder och kanske att man också hade utvecklat ett enkelt språk. Forskarna är oense om vi levt och skaffat barn tillsammans med neandertalarna eller inte, man är också oense om exakt vad som gjorde att neandertalarna dog ut. Perioden innan deras utdöende var kall med bland annat en istid så kanske att detta var orsaken till deras utdöende. En annan anledning kan vara att Människan hade uppnått en större hjärnkapacitet och på så sätt konkurrerade ut Neandertalarna, framförallt är det förmågan till fantasi och att kunna planera för framtiden som är avgörande. De svåra förutsättningar som fanns i Afrika (där Hailbelgensis och Sapiens har sitt ursprung) med extrem torka kan ha lett till att endast de mest uppfinningsrika överlevde. Man vet att vid den här tiden skedde en extrem reducering av populationen i Afrika och vid en sådan extrem reducering ökas också den absoluta fitnessen. I det här fallet var en viktig fitness-faktor alltså förmågan att kunna planera, till exempel förmågan att kunna lagra vatten för framtida bruk. När vi sedan spred oss till Europa för ca 35-40 000 år sedan så var det denna förmåga till fantasi och planering som gjorde att vi och inte neandertalarna överlevde. Detta är dock som sagt en av många teorier.

Figur 6. Karta som visar den moderna människans migration ut ur Afrika. Färgerna anger år i tusental. Observera att detta gäller den senaste vågen av migration, det har funnits migration från Afrika längre tillbaka i historien av våra äldre släktingar.

Att fullt ut redogöra för människans utveckling på ett par sidor låter sig knappast göras så jag har därför tvingats att utelämna en hel del. Målsättningen har varit att få med de viktigaste stegen i människans utveckling från de första däggdjuren fram till den moderna människan.

Källor

Björklund, Mats. Evolutionsbiologi. 2005. Studentlitteratur.

Illustrerad vetenskap, nr 7/2012.

http://open.jorum.ac.uk/xmlui/bitstream/handle/123456789/918/Items/S182_10_section1.html

http://www.newscientist.com/article/dn9990-introduction-human-evolution.html?full=true

http://www.newscientist.com/article/dn8752-did-early-humans-socialise-to-avoid-getting-eaten.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Multiregional_origin_of_modern_humans

http://en.wikipedia.org/wiki/Recent_African_origin_of_modern_humans

http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_floresiensis

http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_ergaster

http://sv.wikipedia.org/wiki/Homo_habilis

http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6gre_d%C3%A4ggdjur

http://en.wikipedia.org/wiki/Bipedalism#Humans

http://en.wikipedia.org/wiki/Human_evolution

Förändringar i den romerska armén under senrepubliken

Fram till senrepubliken var roms armé en medborgararmé men under senrepubliken gick man över till en mer professionell och institutionaliserad armé där soldattjänsten blev ett yrke. En professionell armé behövdes då riket växte och striderna kom att föras längre bort, vilket följaktligen också innebar att man låg ute i fält under en längre tid, och för detta krävdes professionella soldater. Man gjorde även taktiska förändringar och ersatte manipeln med kohorten. En legion bestod av 10 kohorter och varje kohort bestod vanligen av 480 man. En kohort var i sin tur indelad i 6 centurion med vanligtvis 80 man i varje. Armén växte också i storlek under senrepubliken och man hade nu minst 14 legioner i fält.

En typisk romersk legion med dess tio kohorter.

Den skillnad i beväpning som tidigare fanns mellan de olika linjerna försvann under senrepubliken, det vill säga alla soldater inklusive triariis kom att utrustas med kastspjut. Velites som tidigare agerat som skirmisher blev nu en integrerad del av kohorten och även dessa hade samma vapen som de övriga soldaterna.

Det blev nu också möjligt för dem utan egen egendom att göra vapentjänst, soldatens utrustning bekostades av staten. Detta var en av anledningarna till att alla soldater utrustades likadant, det fanns ju nu ingen anledning att ha soldater med olika grad av exklusivitet när det gällde utrustning då staten betalade.

Under senrepubliken kunde soldater som gjort bra ifrån sig få belöningar i form av mark och pengar.

En anledning till att ovan nämnda förändringar genomfördes kan vara att de krig som nu utkämpades var annorlunda än under de tidigare romerska republikerna. Tidigare, till exempel vid Karthago, mötte man ofta en fiende med stora arméer men under senrepubliken förändrades detta och man kom istället ofta att möta mindre arméer, till exempel den germanska. När man mötte en fiende med mindre arméer blev det också allt viktigare att kunna dela upp legionen i ett par mindre underavdelningar, och för detta fungerade kohorten bättre än manipeln.

Troligtvis infördes dessa militära förändringar successivt under en lång tid.

Under senrepubliken försvann även den uppdelning av romerska soldater och allierade soldater som fanns tidigare. De allierade soldaterna vill kriga på samma villkor som de romerska soldaterna och att bördorna skulle delas mer jämlikt. Detta innebar att den romerska armén inte kunde hämta soldater från de allierade på samma sätt som tidigare, något som ledde till att man istället blev hänvisad till att anlita legoknektar.

Romersk krigföring under den tidiga republiken

Triarii.

Den romerska armén var uppdelad i legionen, och en legion bestod av ungefär 4200 man. Legionerna bestod av fyra olika typer av soldater placerade i fyra linjer med i tur och ordning: 1200 velites, 1200 hastati, 1200 principes och 600 triarii. De yngsta soldaterna stod längst fram. I början fanns det fyra legioner men detta ökades med tiden på grund av alla de krig man utkämpade. Liksom i Grekland fanns även i romarriket en stark koppling mellan medborgerliga rättigheter och tjänstgöringen som soldat. Och liksom tidigare betalade soldaten sin egen utrustning, något som krävde en god inkomst. Dock kunde även de med lägre inkomst tjänstgöra som velites då dessa var lätt utrustade med svärd, kastspjut och en liten sköld. Hastatis och principes bar den ovala skölden, ett kort svärd samt två stycken kastspjut, ett tungt och ett lätt. Kastspjutet var ett offensivt vapen och kunde användas på ett längre avstånd. Efter att spjutet kastats så övergick man till att använda svärdet. Romarna använde alltså svärdet betydligt mer än vad man gjort under Alexander den Stores tid då man i större utsträckning istället förlitat sig på stötspjutet. De romerska triarii hade dock fortfarande kvar stötspjutet. Hastatis, principes och triariis hade en bröstplåt av brons, hjälm, benskydd samt ibland även brynja.

Velites.

Hastatis, principes och triariis var grupperade i så kallade maniplar, 10 stycken maniplar per soldattyp. Varje manipel hade två centurion där den äldre av dem förde befälet. Även ett 300 man starkt kavalleri utrustade med långa spjut ingick i legionen. Legionen bestod av fyra led med velites längst fram och sedan i tur och ordning hastatis, principes och triariis. Varje led, förutom det främsta med velites, bestod alltså av 10 maniplar och dessa var placerade med ett visst avstånd mellan varandra. De luckor som bildades täcktes av maniplarna i bakomvarande led. Vid strid är det dock troligt att luckorna täpptes till för att inte ge fienden möjlighet att bryta igenom. Leden attackerade i följd, det vill säga först gick velites till anfall. Om dessa inte kunde stå emot föll de tillbaka genom leden och släppte fram nästa led, hastati. Om hastati inte kunde stå emot så föll de tillbaka och släppte fram principes, osv. De soldater som föll tillbaka omgrupperade bakom triariis för att hjälpa till i ett senare skede av striden. Uppdelningen i maniplar gjorde den romerska legionen betydligt mer rörlig och flexibel än den kompakta grekiska falangen, något som var en fördel. Andra fördelar med romarnas formation var att de kunde slåss åt alla håll, den grekiska falangen var ju mycket sårbar från flankerna och bakifrån, samt att de hade lättare att strida på ojämna underlag. Romarna kunde även ställa upp och göra sig redo för strid snabbare än grekerna. När det gällde kavalleriet så var dock det alexandrinska systemet bättre än det romerska, romarna lyckades aldrig riktigt integrera kavalleriet i legionen på ett bra sätt.

En romersk manipel.

Det fanns även en hel del likheter mellan den grekiska och romerska krigföringen, till exempel användandet av lösenord, religiösa ritualer, trumpetsignaler samt en väl utvecklad belägringskonst.

Grekisk krigföring under antiken

Grekisk landskrigföring var fokuserat kring det tunga infanteriet, hopliterna, och mötet mellan dessa i strid. Ungefär 700-650 f.Kr. utvecklade grekerna hopliterna och den speciella formation som kallas för hoplitfalang. En falang var uppbyggd av en kolonn med flera led av hoplitsoldater och syftet var chock, det vill säga de saknad vapen för strid på stora eller medelstora avstånd utan de stötte mot fienden med vapen och sköldar i närkamp. Syftet med att ha fler led var att hålla fronten intakt genom att om någon i frontledet föll bort kunde denna snabbt ersättas av soldaten från ledet bakom. Målet var att lyckas bryta genom fiendens led och få fienden att fly. Man använde sig av inte flankangrepp utan man attackerade front mot front. Detta sätt att kriga med närstrid front mot front krävde stort mod och det var vanligt att det uppstod panik. Hopliterna i dessa falanger var utrustade med de karaktäristiska stora runda sköldarna (hoplon), långt spjut som primärvapen och ett kort svärd att använda som reservvapen. Skölden var gjord av trä och hade en bepansring som med tiden utvecklades från att endast täcka kanterna till att bli heltäckande. De bar fullt kroppspansar inklusive en hjälm av brons. De opererade på egen hand utan stöd från till exempel kavalleri eller lätt infanteri. Hoplitfalangen behöll sin plats som det främsta tunga infanteriet fram till romerska legionen, och den främsta hoplitfalangen av de alla får nog den spartanska anses vara. De spartanska soldaterna levde ett extremt liv där deras soldatträning började redan vid 7 år ålder och de förbjöds att ägna sig åt affärer och jordbruk så att de skulle kunna lägga all sin tid på träning. De var även hårt styrda när det gällde bostad och familjebildning. Till skillnad från soldater från andra områden fick dock soldaterna från Sparta betalt.

En hoplit från ca 400 år f.Kr.

Det råder delade meningar om huruvida man ske se den grekiska krigskonsten vid den här tiden som nyskapande och revolutionerande eller som efterbliven. De som menar att den är nyskapande hänvisar till det tunga infanteriet och på det fokus som låg på träning, mod och intensitet. Grekerna gick gärna i närkamp och uppvisade där stor skicklighet, till skillnad från den äldre och mer primitiva krigskonsten som var försiktig och föredrog strid på avstånd med till exempel bågar och slungor. Sammantaget anser en del att detta tyder på att den grekiska krigskonsten var nyskapande/revolutionerande. De som är mer kritiska anser att grekerna låg efter i utvecklingen på flera områden, deras fortifikationer och belägringskonst var till exempel primitiv. Hopliten var inte lämpad för stormning. Även logistiken var undermålig och oorganiserad. Inom belägringskonsten och logistiken låg grekerna en bra bit efter till exempel perserna. Grekernas fokus på tungt infanteri, man saknade till exempel lätt infanteri och kavalleri, anser en del forskare vara mycket dumt då det ligger en fara i att förlita sig på strid man mot man. Vid strid man mot man krävs ett mycket stort mod och risken för panik är stor, och panik vill man givetvis undvika. Dessutom kräver denna typ av tungt infanteri en extremt hård träning.

Att grekerna hoplitbaserad stridsteknik bestod under åren 700 – 500 f.Kr. är kanske inte så konstigt då de endast stred inbördes. Men att de stod fast vid denna teknik även senare då de mött, och även besegrats, av styrkor som använt sig av lätt infanteri och skirmisher är mer förvånande. En av anledningarna kan vara politisk, det fanns en stark koppling mellan medborgarskapet och att vara hoplit. En annan anledning kan vara den tradition bland de grekiska jordbrukarna att försvara sin mark, och detta gjordes bäst genom närstrid. Ytterligare en anledning kan kopplas till den del av den grekiska kulturen som anser att strid man mot man är det mest hedervärda sättet att slåss på, hopliten blev alltså en symbol för den grekiska synen på moral och heder. Man ansåg att fiendens taktik med bågskyttar och liknande var mycket omoralisk.

Mellan det peloponnesiska kriget och Alexander den Stores trontillträde skedde det stora framsteg inom den grekiska krigföringen. Man lärde sig och insåg nyttan av att integrera flera olika vapenslag i sin armé så som tungt och lätt infanteri och tungt och lätt kavalleri. Man blev dessutom mer professionell och hade fler legosoldater. Proviantförsörjningen blev bättre och marscherna bättre säkrade. Professionaliseringen ledde också till specialisering. Man utvidgade antalet taktiska manövrar i sin repertoar, till exempel höger flankmanöver. Och slutligen hade krigföringen blivit mer akademisk med alltfler skrifter i ämnet. Krigföringen gick under den här tiden från att vara traditionell till att bli alltmer innovativ. Att denna utveckling skedde berodde på flera faktorer, bland annat på de lärdomar man drog från de förlorade slagen samt från den kunskap som grekiska legosoldater i persisk tjänst hade skaffat sig. De som var snabbast med att ta till sig det nya var Filip II:s Makedonien, detta då Makedonien inte varit påverkat av de tidigare grekiska traditionerna.

Alexander den Store

Under Alexander den Store var kavalleriet, som var utrustat med långa spjut och långa svärd, de förnämsta trupperna och bestod ofta av adelsmän. Man var uppdelad på skvadroner och använde sig vanligen av kilformationen. Som tungt infanteri använde han sig av en falang som var 16 man djup och 16 man vid. Soldaterna i falangen stod lite längre ifrån varandra än vad man gjort tidigare på grund av att piken tog utrymme, detta medförde i sin tur att sköldarna inte längre täckte lika bra. Den makedonska falangen var mer trögrörlig än den grekiska. Det taktiska syftet var inte heller detsamma, den grekiska falangen skulle vinna slaget medan den makedoniska falangen skulle uppehålla fienden så att andra vapenslag kunde vinna slaget. Man hade även tillgång till mer lättrörligt infanteri samt skirmisher. Skirmisherna kunde attackera från långt håll och på så sätt demoralisera fienden. Man förbättrade även belägringskonsten, bland annat genom att utveckla allt bättre katapulter. Logistiken förbättrades också avsevärt och under Filips II:s tid så upprättade man Greklands första underrättelsetjänst. Den makedonska armén rörde sig också mycket snabbare än den grekiska. Armén var under den här tiden mycket vältränad och disciplinerad.

Tulkört - Vincetoxicum hirundinaria

Tulkört - Vincetoxicum hirundinaria

Krigföring till sjöss under högmedeltiden

Det fanns under högmedeltiden ett antal tekniska hinder som begränsade flottans förmåga. Båtarna hade en dålig manövreringsförmåga och påverkades mycket av vindar och strömmar. De var dessutom små och kunde därför bara bära en förhållandevis liten last något som i sin tur innebar att de inte kunde ligga ute under längre tid. Detta gjorde det omöjligt för flottan att genomföra avancerade taktiker eller att kontrollera havet. Man hölls sig oftast nära kusten och slag ute till havs var ovanliga. Striderna skedde ofta på nära håll genom att man hakade sig fast och sedan bordade fienden. Bågskyttar och armborst var de mesta använda vapnen, först på 1400-talet börjar man använda sig av kanoner. På grund av skeppens ringa storlek användes sällan ramning. En viktig innovation gjordes under den här tiden då man ersatte den lösa styråran med ett fast akterroder.

Även om flottan hade stora begränsningar så var den betydelsefull. Flottan gav till exempel engelsmännen stöd, i form av logistiktjänster och kustskydd, när de genomförde kampanjer i Wales och Frankrike.

Skeppen hade förhållandevis stora besättningar, en galär hade till exempel en besättning på ca 100 man. Befälen hade oftast inte sjövana utan förlitade sig på besättningen. Man använde sig vanligen av civila skepp som sedan anpassats för militärt bruk, man hade ingen stående flotta utan dessa civila skepp rekvirerades vid behov.

Replika av ett långskepp. Dessa användes som krigsskepp under högmedeltiden.

Krigföring under medeltiden

Högmedeltiden

Arméerna utgjordes under den här tiden till största delen av fotsoldater. Kavalleriet/riddarna fyllde dock en funktion i och med att de kunde göra chocker med lansarna. Det var ett nytt taktiskt element, vi är dock inte säkra på exakt hur stor roll riddarna hade på slagfältet. När infanteriet blev starkare under 1300- och 1400-talet så minskade riddarnas roll.

Medeltida riddare

Distinktionen mellan infanteri och kavalleri under den här tiden var inte alltid så lätt att göra då kavalleriet ibland var avsuttet och infanteriet ibland gjorde beridna marscher. Mellan de två soldattyperna fanns en social skillnad där kavalleristen oftast var en adelsman medan infanteristen oftast kom från de lägre klasserna. Kavalleristen betalade sin utrustning själv medan infanteristen fick sin utrustning. Riddartiteln var från början benämningen på de lägre adelsmän som stred med vapen till häst, men med tiden kom titeln att omgärdas med ritualer och även innefatta de högre adelsmännen. Det var inte alla adelsmän som ville dubbas till riddare då detta var förknippat med stora kostnader, dessa kom då istället att kallas för väpnare. Det tunga kavalleriet bestod alltså av riddare och väpnare där väpnaren kom att utgöra en allt större andel. Kavalleriet rekryterades till stor del från kungens eget följe, exakt hur stor del som rekryterades på detta sätt berodde till stor del på hur decentraliserat landet var. Ju mer decentraliserat, som i t.ex. Frankrike, desto större andel rekryterades från kungens eget följe. Fanns fördelar med att rekrytera på detta sätt, dels var dessa kavallerister mer trogna konungen och dels följde de kungen i fält under längre tid än vad som var brukligt för de andra kavalleristerna. Rekrytering skedde även med hjälp utav betalning, i vilken utsträckningen detta skedde varierade, i England hade denna rekryteringsform antagligen en större betydelse än i Frankrike.

Kopplat till riddarna fanns det som kallas för ridderlighet, det vill säga ett ideal som byggde på frikostighet, artighet, tapperhet och lojalitet. Dessa värderingar låg även till grund för de lagar, kallade just war (rättvist krig), som användes vid krigföring. Här fanns till exempel regler för vem som kunde deklarera krig och hur krigsbyten skulle delas. Men det fanns där även regler om att krigen skulle utkämpas rättvist, till exempel att en soldat till häst inte skulle attackera en soldat utan häst. Exakt hur stor betydelse ridderlighet och just war fick i praktiken är dock svårt att avgöra utifrån de källor som finns.

Hur var då kavalleriet utrustat? Man hade från början brynjor men kom med tiden att få en alltmer bepansrad skyddsutrustning. Detta gjorde att vikten ökade men utrustningen var ändå tillräckligt lätt och smidigt för att kavalleristen själv skulle kunna sätta sig upp på hästen. I och med att bepansringen ökade så försvann också skölden. Även hästen, som ju var en värdefull ägodel, kom att få en viss bepansring. När det gällde hästarna så var det skillnad på transport- och stridshästar, stridshästarna var speciellt framavlade för just detta ändamål. Som vapen använde kavalleristen i huvudsak en ca 4 meter lång lans samt svärd. Lansen var ett stötvapen även om den i början på tidsperioden ibland även användes som kastvapen. Svärdet, som var en statussymbol, fanns i olika varianter och gick från att vara ett huggvapen till ett stötvapen ju tyngre skyddsutrustningen blev. Man red sittandes på grund av den tunga utrustningen.

När det gäller infanteriet så var dessa oftast bönder men ibland även legoknektar och staten försåg dem med vapen och lön. Vanliga rekryteringsplatser var i anslutning till platser där slag utkämpades samt hamnar och militära knutpunkter. Infanteriets utrustning varierade en hel del, spjut och huggvapen var dock vanligast. I vissa områden utrustades infanteriet med pilbågar. Även armborst kom att användas allt mer och blev under 1300-talet det viktigaste skjutvapnet i Europa med undantag för England. Den stora militära fördelen med armborstet jämfört med bågen var att skottet var kraftigare och därför kunde gå längre och ta sig igenom kraftigare skyddsutrustning. De var dessutom lättare att sikta med. Nackdelen med armborstet jämfört med bågen var dess längre omladdningstid.

Replika av ett medeltida armborst.

Belägringen var den vanligaste stridsformen och användes för att ta kontrollen över ett område. Den medeltida borgen var här en viktig spelare, för även om en borg inte kunde försvara ett speciellt stort område så var det svårt att kontrollera en region om inte alla borgar hade intagits. Så att behärska belägringskonsten var viktigt för den medeltida armén. Det var dock inte alltid anfallarna fokuserade på borgarna, när engelsmännen under 1300-talet använde sig av taktiken att plundra och förstöra så avstod de vanligen från att försöka inta borgarna. För att genomföra belägringar framgångsrikt ställdes andra krav på armén, till exempel minskade kavalleriets roll och bågskyttarna fick en kraftigare skyddsutrustning. Armborstet var ett framgångsrikt vapen vid belägring då det var kraftfullt och träffsäkert. Katapulterna var också viktiga, och här skedde under den här tiden en utveckling från katapultteknik till motviktsteknik (den så kallade trebuchen). Med denna teknik kunde man slunga iväg projektilerna längre. De var dock stora och kunde inte transporteras några längre sträckor varje dag. Vid 1300-talets slut började kanonen bli ett effektivt belägringsvapen. För att försvara sig mot dessa nya vapen skapade borgarna kraftigare skyddsvallar samt torn med runda istället för fyrkantiga hörn, rundade kanter klarar bättre av mineringar och projektiler än fyrkantiga.

Belägring, ödeläggelse och plundring var alltså de vanliga krigsformerna. Man undvek med andra ord fältslag, även om dessa också förekom, till exempel som en avslutning på en kampanj. När slag väl förekom så var de vanligen mycket snabba, oftast var de avklarade på en dag.

Vi vet ganska lite om hur arméerna under den här tidsperioden organiserade sig i fält. Den översta nivån kallades för slag/battle och en armé var oftast indelad i 3-4 sådana slag. Dessa delades ofta in i förtrupp, huvudtrupp och eftertrupp. Organisationen präglades också av de olika följena, där följena i sin tur präglades av hur rekryteringen skett. Kungens följe var störst. När det gäller kavalleriets organisering så låg Frankrike antagligen före England, det finns källor som visar på att man Frankrike organiserade sig i grupper om så många som 100 stycken kavallerister (4 banneret, 16 knektar och 80 sventjänare). När det gäller infanteriet så var dessa, när det gäller England, oftast organiserade i grupper om 20 eller 100 man vilka leddes av ett befäl respektive en konstapel till häst. Det fanns en liten kärna av erfarna soldater men i övrigt rekryterades soldaterna i samband med varje fälttåg. Troligtvis hade man ingen uniform. Detta ledde till att enhetligheten var låg och organisationen svag. Det fanns ett ledarskap även om detta var informellt. I ett fälttåg var kungen den högste ledaren och de under honom utsågs ofta utifrån grad, börd och politik. Man har dock också sett undantag där man istället utgått från kompetens. Staben utgjordes vanligen av kungens hushåll. När det gäller militära strategier från medeltiden så har man inte funnit några skriftliga källor som beskriver detta. Men man har dock genom att studera de faktiska kampanjerna kommit fram till att man inte bara hade ett taktiskt tänkande utan även ett strategiskt. Korstågen är ett exempel på att strategier togs fram, innan man gav sig ut på korståg diskuterades t.ex. potentiella allianser. Ett annat exempel gäller hur Wales skulle besegras, här planerade man i förväg sådant som vilken typ av kavalleri som skulle användas, hur logistiken skulle skötas samt att en blockad skulle genomföras. En vanligt förekommande strategi under den här tiden var att förstöra fiendens område, ofta genom att anlägga bränder, syftet med detta kunde t.ex. vara att försvåra försörjningen och på så sätt tvinga fram ett slag eller en fredsförhandling. Så även på medeltiden planerade man alltså sina militära kampanjer. Ett problem man hade var bristen på kartor men man kunde klara sig relativt bra ändå så länge man hade kännedom om geografiska markörer så som floder och flodkorsningar.

Under den här tidsperioden fanns det en underrättelseverksamhet, som informationskällor använde man sig exempelvis av spioner och landsmän bosatta utomlands. Ambassader fanns dock inte.

Senmedeltiden

Kanonen och krutet dök upp i Västeuropa någon gång under slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. De första kanonerna var antagligen ganska små och gjorda av brons, mässing eller smidesjärn. Troligtvis var de tidiga kanonerna ett prestigevapen som inte hade så stor praktisk nytta. Projektilerna bestod av stenar eller pilar. Stenkulor användes ända fram till och med 1600-talet. Under 1300-talet blev kanonen allt större. På 1400-talet kan vi se en uppdelning mellan dels små handkanonen och dels stora belägringskanoner där de största kan skjuta projektiler på 45 kg. På 1400-talet börjar även kanonkulor av gjutjärn att användas. Kanonerna användes främst vid belägring. Vi har dock ganska lite kunskap om de tidiga kanonerna och dess utseende och användningsområde, även om de skriftliga källorna blir fler på 1400-talet. För att skydda sig mot kanonerna krävdes ett ökat skydd vilket ledde till att man på 1500-talet började bygga massiva bastioner med flera olika försvarslinjer.

Medeltida kanon.

Om vi går vidare till striden på slagfältet så fanns där till exempel den engelska långbågskytten, utrustad med en ca 2 meter lång båge med en effektiv skottvidd på ca 180 meter. På 40-50 meters håll kunde den tränga igenom pansar. Verkligt effektiv blev långbågen då hela svärmar av pilar skickades iväg samtidigt. På 1330-talet blev långbågskytten beriden vilket ytterligare ökade dess effektivitet. I och med detta fick också långbågskytten en högre status. Även om man var beriden så stred man dock till fots. Man utvecklade även en form av spetsiga pålar som placerades framför långbågskyttarna med syfte att skydda från kavalleriattacker. Fransmännen lyckades aldrig införa långbågskyttet i deras armé, antagligen då träningen var alltför omfattande. Fransmännen, och för övrigt i alla Europeiska länder utom England, använde man sig istället av armborst. Armborsten kom också att utvecklas, bland annat genom att spännapparaturen förbättrades. Armborsten förekom fram till mitten av 1500-talet då de ersattes av handeldvapen. Under senmedeltiden började man även använda hillebarden och piken, två offensiva vapen som i stora formationer var effektiva mot kavalleri. En taktik var att ställa upp 1000 till 3000 soldater med hillebarder i en stor fyrkant. När det gäller kavalleriet så blev detta allt tyngre under den här tidsperioden då de var tvungna att skydda sig mot armborstskyttar och bågskyttar. Kavalleristen blev mindre rörlig och dessutom var utrustningen mycket kostsam. Andelen tunga kavallerister kom därför att minska.

Rekryteringen och organiseringen i Västeuropa kom att förändras under den här tiden. Centralmakten, d.v.s. kungen, blev allt starkare och provinserna allt svagare. De feodala följena fick i och med detta en allt mindre betydelse, nu hade ju kungen större ekonomiska möjligheter att själv bekosta försvaret. Legoknektar med lön från staten blev allt vanligare. Det var också vanligt att rekryteringen sköttes av privata företagare, dessa privata rekryterare kunde även ansvara för soldaterna i strid. Med denna rekryteringsprocess kunde ett stort antal soldater mobiliseras på kort tid. Nackdelen med privatrekryterade legosoldater var bland annat att deras lojalitet var bristande. Den här förvandlingen tog dock lång tid och fortsatte även efter senmedeltiden.

Keegan och Ferrills ståndpunkter om krigföringen i det äldre, mellersta och yngre egyptiska kungadömet

Enligt Keegan så var den egyptiska krigskonsten under det äldre och mellersta kungadömet primitiv. De vapen man använde sig var bland annat klubbor, bågar med flintspetsar samt stridshammare, något som det enligt Keegan finns stöd för då väggmålningar från den här tiden har dessa vapen avbildade. Krigarna bar ingen rustning, hade endast små sköldar och var troligtvis halvnakna, det vill säga de stred med bar överkropp. Krigskonsten var sannolikt stiliserad och ritualiserad, till exempel finns tecken på att soldater offrades. Egyptierna levde under den här tidsperioden mycket långa tider utan några egentliga krig, försvaret var heller inte prioriterat. Att de inte utvecklade någon avancerad krigskonst har enligt Keegan bland annat att göra med att landet ligger relativt isolerat samt att den omgivande terrängen är svårforcerad, något som ledde till att landet besparades krig och därigenom inte heller utvecklade sin krigskonst.

En avbildning av Narmer.

Ferrills syn på egyptiernas krigföring under det äldre och mellersta kungadömet skiljer sig kraftigt från Keegans. Ferrills anser att det är en missuppfattning att Egypten under det äldre kungadömet inte skulle ha en stående armé, att det fanns en stående armé motiverar han med att Egypten har en militaristisk historia. Den egyptiska civilisationen bildades ju genom att landets första farao, Narmer, besegrade det Lägre Egypten och på så sätt enade landet. Det finns även skriftliga källor som visar att det fanns en stående armé. Faraonerna upprätthöll också sin makt med militära medel, som stöd för detta finns det tidiga bilder som visar fortifierade städer. Enligt Ferrills har finns det även tecken som tyder på att det fanns en militia-armé och generaler. Han håller dock med Keegan om att politiken under det äldre riket var mindre expansionistiskt än under det mellersta och nya riket. Det mellersta riket var än mer militaristiskt än det gamla riket enligt Ferrills. Man hade då en mer professionell armé med nya typer av officerare och förband, t.ex. rekryteringsofficerare, generaler med ansvar för olika geografiska områden samt speciella anfallsförband. Armén var troligtvis uppdelad i två kårer, en med chock-trupper och en med rekryter och krigare. Troligtvis skedde också en specialisering under denna tidsperiod. Faraons strategi var i huvudsak defensiv men mer fokus lades nu på förebyggande insatser genom att man sökte upp och förstörde potentiella hot. Syftet med detta var dock inte expansionistiskt utan att förhindra att landet anfölls.

När det gäller det yngre kungadömet så är Ferrills och Keegan överens om att den militära politiken då förändrades till att bli mer offensiv och imperialistisk. Det finns flera anledningar till att man blev mer offensiv, dels utvecklade man mer offensiva vapen, så som stridsvagnen, vilket gav nya möjligheter och dels uppstod nya och kraftfulla riken i Egyptens närhet. Diplomati och en rörlig armé blev nu viktigt.

Egyptiska krigare under det yngre kungadömet (ca 1550 - 1070 f.Kr.).

Strimlus - Graphosoma lineatum

Strimlus - Graphosoma lineatum

Barrvedblomfluga - Xylota jakutorum

Barrvedblomfluga - Xylota jakutorum

Bandflickblomfluga - Meliscaeva cinctella

Bandflickblomfluga - Meliscaeva cinctella

Olvon - Viburnum opulus

Olvon - Viburnum opulus

Venture To The Interior - en klassiker före sin tid

Venture To The Interior är en skildring av Laurens Van Der Posts äventyrsfyllda resor i Malawi.Van Der Post var utskickad av den brittiska regeringen med syftet att undersöka två avlägsna områden i Malawi, då en brittisk koloni. Det här är alltså en reseskildring från kolonialtiden vilket också präglar mycket av boken, förutom den rena reseskildringen så upptas ganska stort utrymme åt Van Der Posts egna reflektioner kring kolonialiseringen och den vita kontra den svarta mannen. Och hans tankar kring detta känns mycket moderna och antagligen avvek hans åsikter avsevärt från vad som var brukligt under den här tiden (ca 1949). Han målar upp en mycket positiv bild av afrikanen och det afrikanska landskapet medan bilden av kolonisatörerna är mer kritisk. Så på så sätt var han nog ett antal årtionden före sin tid.

De filosofiska och reflekterande avsnitten finns insprängda i en mer klassisk reseskildring, vi får följa Van Der Posts dramatiska flygresa från England till Malawi och sedan hur han träffar olika myndighetspersoner för att planera resan. Han beskriver vidare hur han provianterar och handskas med de bärare han anlitar. Och så får man givetvis följa med på de två långa vandringar han gör, och vissa avsnitt är som hämtade från ett manus till en äventyrsfilm!

Detta är alltså en riktigt bra bok som trots att den är 60 år gammal fortfarande känns fräsch. Den är spännande, engagerande, djup, extremt väl skriven och tidlös, något som gör detta till en klassiker bland reseskildringarna.......

Karta över Malawi. Van Der Post besöker två områden i boken, dels Mt Mulanje i söder och dels Nyika i norr.

Vit skogslilja - Cephalanthera longifolia

Vit skogslilja - Cephalanthera longifolia

Rödnarv - Spergularia rubra

Kärleksört - Sedum telephium