Hackaren - inte mer romantisk än en simpel tjuv

I Daniel Goldberg och Linus Larsson bok "Svenska hackare : en berättelse från nätets skuggsida" får man en bra, om än inte heltäckande, inblick i hur hackarna tänker och vad som är deras drivkrafter. När jag säger att det inte är en heltäckande bild menar jag att det finns typer av hackare som inte finns representerade i boken, nämligen de som är riktigt professionella och har enorma resurser till sitt förfogande. Exempel på detta kan vara hackare som arbetar i staters spionverksamheter eller för stora företag. Av förklarliga skäl har författarna till den här boken inte intervjuat några sådana personer. Det finns alltså ett ganska betydande hål i boken.

Men boken ger trots detta en bra inblick hur de mer hobbybetonade hackarna arbetar. En del kanske skulle protestera mot ordvalet hobby, men efter att läst boken så inser man att de flesta hackar för deras egna höga nöjes skull och för att få en högre status i hackerkretsar. Visst finns det dem som hackar på grund av någon ideologisk övertygelse, till exempel övertygelsen att all information ska vara fri. Men dessa hackare verkar utgöra en mycket liten andel. Myten att hackare är killar i tonåren som sitter hemma i pojkrummen nätterna igenom med en colaburk och pizzakartong alltid nära till hands verkar inte vara en myt, utan i många fall även sanningen. Och efter att ha läst boken så inser man att detta med att impa på andra nog är starkaste drivkraften för de flesta hackers, precis på samma sätt som att andra unga personer snattar eller begår småbrott bara för att imponera. En sorts gängkultur helt enkelt.

Det finns nog fortfarande de som har en romantisk inställning till hackarna, att de är gentlemän som så fort de upptäcker en säkerhetsbrist någonstans påtalar det för de ansvariga. Detta är ju bara nonsens, om man får tro boken rätt så njuter de flesta hackare av att gäcka de som ansvarar för IT-systemen så länge det är möjligt. Dessutom drar de sig inte för att göra livet surt för enskilda privatpersoner, till exempel genom att lägga ut företags kundregister på nätet eller skicka illasinnade mail i andra personers namn. Alltså knappast gentlemannamässigt, snarare barnsligt och elakt.

Det är en bra bok som jag rekommenderar till alla, även till dem som inte är intresserade av datorer eller teknik. Boken handlar egentligen rätt lite om teknik utan mer om hur hackarna fungerar som personer och vad som rör sig i deras huvuden...........