Le Corbusier blandar estetik, filosofi och stadsplanering hej vilt i boken "Den nya staden"

Le Corbusier får nog anses finnas med på topplistan över världshistoriens mest kända arkitekter och stadsplanerare. Och har man ett intresse inom dessa områden så är det nog ett måste att läsa en eller ett par av hans böcker. Den första boken av Le Corbusier jag läste hette "Den nya staden", "Manière de penser l'urbanisme" på franska, och det var en fascinerande läsupplevelse. Han blandar svulstiga filosofiska formuleringar med krassa stadsplaneringsprinciper och man få ibland intrycket av han vill upphöja stadsplanerarna till den nya tidens hjältar.

Och han är inte en försiktig man, nej här ska hela stadsdelar rivas för att sedan återuppbyggas enligt hans nya och mer rationella principer. Rationella principer som han försöker klä poetiska och vackra ord. Jag uppfattade boken som ganska så manipulativ, som att Le Corbusier vet med sig att hans stadsplaneringsprinciper kan uppfattas som torra och krassa och att han därför vill linda in dessa i poetiska och högtravade formuleringar. Han talar t.ex. mycket om att människan behöver kontakt med naturen och att hans principer stödjer detta, personligen har jag dock svårt att se detta i hans skisser. För mig är hans skisserade stadsplaner mer maskinella, omänskliga och naturfrämmande än dagens äldre städer. Hans principer tycker jag också utgår alltför mycket ifrån att vi människor är likadana och liknande behov. Jag ser inte att det finns någon större flexibilitet i hans stadsplaneringsprinciper. Det är nog så att hans stadsplaner ser bättre ut i teorin än i praktiken.

Om man ska plocka ut ett par nyckelbegrepp som beskrivs i den här boken så är det trafikseparering, vertikala trädgårdsstäder, industriella bandstäder och den koncentriska utstrålande staden. Trafiksepareringen går ut på att se till att gående och bilister separeras. Gående får egna gångvägar och de korsar aldrig bilvägar utan går under eller över dessa. De vertikala trädgårdsstäderna går ut på att bygga höga hus som står på pelare. Le Corbusier ansåg, kanske med rätta, att de "vanliga" trädgårdsstäderna som växt fram tog alldeles för mycket mark i anspråk och att de innebär långa transportsträckor till arbete och liknande. Han skapade därför höghus på pelare och som stod relativt långt i från varandra. På så sätt fick man grönområden i anslutning till, och under, husen. Fast personligen har jag svårt att se att det skulle kunna kallas för en vertikal trädgårdsstad, det låter mest som ett förskönande ord. Med industriella bandstäder menade han städer som byggs som utsträckta band och där fokus ligger på industrin. Utmed bandstaden finns kommunikationer såsom vägar och järnvägar. Själva bandstaden utgörs sedan av industrier, bostäder och grönområden varvat. Dessa städer går sedan som långa band mellan det som Le Corbusier kallar för koncentriska utstrålande städer. Dessa utstrålande städer bildar noderna i en form av triangulärt rutnät, där bandstäderna alltså utgör länkarna mellan noderna. I dessa koncentriskt utstrålande städer finns affärer, handel och bostäder.

Detta är absolut en bok jag rekommenderar för alla som är intresserade av arkitektur, stadsplanering eller historia! Och visst är det många av Le Corbusiers tankar som attraherar, men det är också många som känns alltför utopiska och verklighetsfrämmande. Men det är som sagt mycket fascinerande läsning!

En av de skisser som finns i boken