Vulkanism uppstår även vid konvergenta plattgränser, det vill säga när två plattor kolliderar. Resultatet av kollisionen blir oftast att en av plattorna glider under den andra. Och när den litosfäriska delen nått tillräckligt långt ner i manteln börjar den smälta vilket ger upphov till vulkanism. 75% av jordens aktiva vulkaner finns i kedjan av subduktionszoner (konvergerande) runt stilla havet, ”the ring of fire”. När det är två havsplattor som kolliderar bildas en öbåge. Vulkaner bildas utmed plattgränsen. Plattans tjocklek är tunnare under haven vilket innebär att den heta magman inte behöver färdas lika långt vilket i sin tur leder till att det lättare bildas vulkaner här än på kontinenterna. Ett exempel på en sådan öbåge är de japanska öarna.
Exempel på subduktionzon: Juan de Fuca-plattan sjunker under den nordamerikanska plattan och bildar en subduktionszon vid Kaskadbergen. |
Hetfläckarna (hot-spots) är en annan plats där det finns vulkanisk aktivitet. Hetfläckarna är inte kopplade till plattgränserna. En hetfläck uppstår därför att det finns en plym av magma som går från manteln upp genom skorpan. Där plymen når ytan bildas vulkaner. Ofta uppstår dessa vulkaner som ett pärlband efter varandra, detta beror på att skorpan rör sig medan magmaplymen alltid befinner sig på samma ställe relativt jordens kärna. Vulkanerna längst bort från hetfläcken är alltså de äldsta. Hur pärlbandet av vulkaner är format kan ge oss ledtrådar till hur plattan rört sig. Ett exempel på den här typen av vulkaner är Hawaii.
Diagram som visar ett snitt genom jordens litosfär (gult) med magma som stiger upp från manteln (röd). När plattan rör sig bildas en serie av vulkaner. |
-_-
SvaraRaderariktigt bra skriven fakta!
SvaraRaderaTack!
SvaraRadera