Ett pliniskt utbrott, även kallat vesuvianskt utbrott efter Vesuvius utbrott år 79, är den mest explosiva varianten av vulkanutbrott. Karaktäristiskt för pliniska utbrott är den höga pelaren av gas och vulkanisk aska som bildas. Pelaren når ofta kan nå så högt som 50-55 km, det vill säg ända upp i de översta delarna av stratosfären. Pelaren når så högt därför att luften runtom sugs in och hettas upp, och varm luft stiger. Översta delen av pelaren sprids i sidled i något som kan liknas vid ett paraply. Utbrottet kan pågå i allt från timmar upp till någon månad, och vid längre utbrott så kan det skapas stora askmoln och pyroklastiska flöden. Aska kan sedan falla ner över ett mycket stort område. I samband med pliniska utbrott uppstår ofta mycket kraftfulla ljud, vid Krakatoas utbrott 1883 hördes ljudet många 100 mil från bort!
Ibland är mängden magma som sprutar ut i och med utbrottet så stort att det bildas en kaldera. Kalderan bildas därför att berget sjunker ner i den tömda magmakammaren.
Utbrottsprodukterna efter ett explosivt utbrott kategoriserar man efter storlek, där de största kallas för block och bomber och de minsta för aska. Man delar också in utbrottsprodukterna efter hur de transporterats från utbrottsplatsen till depositionsplatsen, genom pyroklastiska flöden, genom luften eller genom sk surge. Vid pliniska utbrott bildas ofta pimpsten. Lavan som bildas efter ett pliniskt utbrott är oftast ryolitsik, det vill säga med ett högt kiselinnehåll.
Mt Saint Helens utbrott 1980 är ett exempel på ett pliniskt utbrott.
 |
| Mt. St. Helens |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar