Någon entydig definition av vad web 2.0 är finns inte utan det är ett relativt löst begrepp som innefattar en mängd olika teknologier och koncept. Något som brukar ingå i definitionen är att Web 2.0 är dynamisk och interaktiv medan Web 1.0 är statisk envägskommunikation, det vill säga tjänster utvecklade med Web 2.0 tekniker tillåter användarna att interagera på ett annat sätt än de som är utvecklade med Web 1.0. Interaktionen kan till exempel bestå i att skriva kommentarer, ladda upp bilder, publicera videosnuttar eller skapa intressegrupper på något socialt nätverk tillsammans med sina vänner. Vossen och Hagemann pratar i ”Unleashing Web 2.0” om att man tidigare läste på webben men att man i och med Web 2.0 både läser och skriver, webben har blivit ”read/write Web” (2).
Web 2.0 förbättrar och förenklar möjligheten för många fler att lägga till, ändra och ta bort information. Ett bra exempel på detta är wikis, här är det användarna som tillsammans skapar informationen, inte en central redaktion av experter. Och hur detta i sin tur leder till en iterativ process som hela tiden ser till att informationen är korrekt och uppdaterad, ett fel upptäcks snabbt och rättas och nya fakta läggs till. Ja, ibland läggs nya fakta till i stort sett i realtid, till exempel vid naturkatastrofer eller stora idrottshändelser. Wikis och liknande sajter utnyttjar vår samlade kunskap på ett bättre sätt än många tidigare informationskällor, så här formulerar Jean Sini det i boken ”Reshaping Your Business with Web 2.0”: ”Web 2.0 is all about The Long Tail – it’s about participation, about the wisdom of the crowd.” (1)
Och vad menas då med begreppet ”The Long Tail” som Sini använder sig av? Jo, i och med att Internet spänner över hela världen och inte känner vid några geografiska eller politiska begränsningar, möjligen med vissa undantag så som till exempel Nordkorea, så innebär det att även extremt nischade sajter kan nå ut till sin målgrupp. Och på samma sätt kan extremt nischade produkter bli lönsamma att sälja online, en målgrupp som skulle vara alltför liten för att få lönsamhet i ett land kan i ett globalt perspektiv bli tillräckligt stor. Samma princip gäller även för information, med Internet finns det (nästan) alltid någon annan där ute som lagt ut information om något hur smalt och specialiserat det än må vara. Information som innan Internet skulle varit i stort sätt omöjligt att hitta. På samma sätt innebär ”The Long Tail” också att personer med liknande intressen, även smala sådana, kan starta communitys tillsammans, oavsett var på jorden de fysiskt befinner sig. ”The Long Tail” har inte specifikt med Web 2.0 att göra men det är ett centralt fenomen särskiljer Internet från den fysiska världen.
Taggning och folksonomier är något som är karaktäristiskt för Web 2.0 och som ofta återkommer i litteraturen. Dessa två begrepp är starkt kopplade till varandra. Taggning innebär att man kopplar ord, så kallade taggar, till något. Detta något kan vara en bild på Flickr, en länk på Delicious (social bokmärkssajt) eller en video på Youtube. Och med taggarna så beskriver/kategoriserar man detta något. En bild på en ek kan till exempel taggas med taggarna ”träd”, ”ek”, ”skåne” och ”sommar”. Taggarna behöver alltså inte bara beskriva vad som är på bilden utan kan även beskriva sådant som till exempel när, hur och var bilden är tagen. Taggarna kan sedan användas för en mängd kraftfulla funktioner, du kan till exempel använda dem för att söka bland din eller andras information men du kan också se mer avancerade samband. Till exempel blir det möjligt att se relaterade taggar, det vill säga vilka andra taggar som de objekt du sökt efter också har. Taggarna och dess inbördes relationer kan åskådliggöras på många olika sätt, ett vanligt sätt är genom att så kallat tag-moln. Detta sätt för medlemmarna i en community att själva tagga sin information och sina objekt innebär att vi får en folksonomi, vi skapar tillsammans en kategorisering av informationen till skillnad från taxonomi där en liten grupp skapar en strikt kategoriseringsmodell som ska användas av alla.
Ytterligare ett viktigt begrepp som Voss och Hagemann tar upp är ”mash-ups”, det vill säga ett sätt att kombinera olika dataströmmar på ett sätt som skapar nya kombinationer av information. Genom att kombinera dessa dataströmmar på ett annat sätt än vad de från början var tänkta till så kan nya tjänster skapas. Ett exempel på en sådan ”mash-up” kan vara att kombinera Google Maps med geografiskt taggade bilder från till exempel Flickr. På så sätt kan man utforska bilderna utifrån en viss geografisk position, något som till exempel kan vara användbart om man vill ta reda på information om ett framtida resmål. Många sajter idag, som till exempel Google Maps, ger andra åtkomst till deras data genom att de har ett öppet API. Ett API kan sägas vara ett paket med instruktioner som en webbutvecklare kan använda, i fallet med Google Maps instruktioner för att till exempel hämta kartor enligt en viss layout. Webbutvecklaren kan alltså genom att kombinera olika sajters API:er skapa en ny sajt, en ”mash-up”. Det ska sägas att man även under Web 1.0 kombinerade data från olika sajter men då handlade det inte om en integration på samma sätt utan mer på ”dumma” maskinella avläsningar eller inlänkningar. Man kunde till exempel skapa program som läste av en viss text som fanns på en viss position på en viss webbsida, och sedan använda den information på sin egen sajt. Dock måste man uppdatera sitt program så fort den sajt man läste från gjorde några ändringar som berörde texten man var intresserad av, om man inte gjorde det så fick man fel data. Men med Web 2.0 så har möjligheterna att dela data på ett mer integrerat och öppet sätt blivit möjliga.
Web 2.0 möjliggör också för sajterna att bli mer dynamiska på så sätt att tekniken nu tillåter webbsidor att uppdateras ”on the fly” utan att hela sidan laddas om. Du kan till exempel se hur ett nyhetsflöde växer fram utan att hela sidan måste laddas om varje gång en ny nyhet publiceras. Web 2.0 har starkt bidragit till att sociala sajter så som till exempel Facebook har blivit möjliga. Utan teknologier som stödjer interaktion och dynamiska sidor hade sociala sajter varit omöjliga att skapa. Så sociala medier och web 2.0 går hand i hand.
Och det har sedan en tid tillbaka talats om vad som kommer efter Web 2.0, det som många kallar Web 3.0. Det är för tidigt att uttala sig exakt vad Web 3.0 kommer att innebära men läser man litteraturen så verkar den semantiska webben vara ett begrepp som de flesta verkar vara överens om kommer att bli viktigt. Med den semantiska webben får vi ett Internet som faktiskt förstår vad informationen som finns där verkligen betyder. Vi får ett smartare Internet som kan tolka informationen på ett intelligentera sätt, något som sker genom metadata, det vill säga information om information. Ett enkelt exempel på nyttan med metadatan är att en sökmotor då skulle kunna ”förstå” att ord kan ha olika betydelse, det är skillnad på djuret ”val” och de ”val” vi röstar i. Ett embryo till Web 3.0 finns redan i och med den taggning som förekommer idag. Taggning är ju en form av metadata. Men det är en lång kvar tills vi har den semantiska webben!
Referenser
1. Casarez, Vince & Cripe, Billy & Sini, Jean & Weckerle, Phillipp. (2009). Reshaping Your Business with Web 2.0: Using the New Collaborative Technologies to Lead Business Transformation. USA: McGraw-Hill.
2. Vossen, Gottfried & Hagemann, Stephan. (2007). Unleashing Web 2.0: From Concepts to Creativity. USA: Morgan Kaufmann Publisher..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar