Web 2.0 och dess användning i pedagogisk verksamhet (Uppgift 3f)

Syftet med den här rapporten är att sammanfatta hur Web 2.0 applikationer kan, och enligt mig bör, användas i utbildningssammanhang. Och jag tänket utgå från det resonemang som Mason och Rennie för i ”E-learning and Social Networking Hanbook”¹, de har där på ett bra sätt sammanfattat fördelarna med Web 2.0 i utbildningssammanhang i fyra punkter: 

1. Users have the tools to actively engage in the construction of their experience, rather than passively absorbing existing content.
2. Content will be continually refreshed by the users rather than require expensive expert input. 
3. Many of the new tools support collaborative work, thereby allowing users to develop the skills of working in teams.
4. Shared community spaces and inter-group communications are a massive part of what excites young people and therefore should contribute to users’ persistence and motivation to learn.¹

Den första punkten är smått revolutionerande, för här menas att läraren och studenterna nu tillsammans skapar utbildningen och att det finns många olika vägar som en student kan ta för att nå sina utbildningsmål. Man går från att vara lärarcentrerad till att bli studentcentrerad på ett helt annat sätt än tidigare, läraren får här en roll som är mer stödjande än idag. Från att studenter tidigare varit till största delen hänvisad till de dokument de fått av läraren, så har de nu på ett enkelt sätt tillgång till hela den informationsmängd som finns på Internet. Läraren går från att skriva sitt eget undervisningsmaterial till att bli elevernas vägvisare på Internet, till exempel genom att hjälpa dem att hitta bra ställen att söka på och att bli källkritiska. Och genom att i utbildningen använda sig av en teknisk plattform som stödjer Web 2.0 och som har sociala funktioner så uppstår det en dynamisk miljö där kursens innehåll förändras över tiden i och med att ny information läggs till och tas bort. Och personligen tror jag att detta sätt att arbeta kan göra lärprocessen mer stimulerande, man går från att bli ”påtvingad” en viss litteratur som ska läsas i en viss ordning till att mer fritt få välja sin väg. Utbildningsmålen och examinationskraven må vara satta från början av läraren men vägen dit blir mycket mer flexibel. Givetvis ställer de stora krav på läraren att vara en bra vägvisare och på studenterna att ta egna initiativ och vara disciplinerade. Detta nya sätt att lära ut och att lära medför stora förändringar, eller som Mason och Rennie skriver: ”Student-centered learning and the technologies which enable them to generate content will continue to have profound effect on the interrelationships of students, teachers, and course content.”¹

Den andra punkten handlar om hur Web 2.0 förbättrar och förenklar möjligheten för många fler att lägga till, ändra och ta bort information. Och hur detta i sin tur leder till en iterativ process som hela tiden ser till att informationen är korrekt och uppdaterad. Ett bra exempel på detta är wikis, här är det användarna som tillsammans skapar informationen, inte en central redaktion av experter. Ett fel upptäcks snabbt och rättas och nya fakta läggs snabbt till. Wikis och liknande sajter utnyttjar vår samlade kunskap på ett bättre sätt än många tidigare informationskällor, så här formulerar Jean Sini det i boken ”Reshaping Your Business with Web 2.0”²: ”Web 2.0 is all about The Long Tail – it’s about participation, about the wisdom of the crowd.”² Och om vi går från wikis till digitala lärplattformar så gäller detta även här, studenterna tillsammans bildar en lokal gruppering som delar kunskap med varandra. Kunskap som är relevant för den kurs de läser. Kunskap som den lokala studiegruppen sammanställt från den globala kunskapen som finns samlad på Internet. En fråga man kan ställa sig är vad som kommer att hända med den traditionella kurslitteraturen. Jag tror det kommer att dröja ett bra tag innan ”analoga” böcker kommer att förvinna inom skola och utbildning, däremot tror jag att det kommer att ske stora förändringar hur kurslitteraturen kommer att se ut. Kanske att litteraturen kommer att gå från att vara mer fakta inriktad till att bli mer inriktad på hur man hittar fakta och hur man ska granska dessa fakta. Kanske att litteraturen kommer att gå från att ge svar på frågor till att ställa frågor, frågor som studenterna själva får hitta svaren på någonstans bland den enorma informationsmängd som finns där ute. Och jag ser också framför mig att elektroniska böcker i någon form kommer att ta över de ”analoga” böckerna, de elektroniska böckerna har ju många fördelar, du kan till exempel dela anteckningar med andra, föra diskussioner direkt i boken med dina kurskamrater och dessutom så införs eventuella rättningar med automatik.

Den tredje punkten handlar om hur den nya tekniken möjliggör framtagandet av verktyg som stödjer samarbete. Med Web 2.0 blir det lättare att skapa interaktiva och dynamiska applikationer där användarna (nästan) utan förkunskaper kan kommentera, diskutera, dela med sig och interagera med andra personer. Lärplattformar som skapas runt den här tekniken kan bli utmärkta platser för studenterna att lära sig arbeta i grupp. Här kan studenterna dela information, länkar, bilder, presentationer, videofilmer m.m. med varandra, antingen genom att använda en av skolan tillhandahållen lärplattform eller genom att använda sig av tjänster så som till exempel Google Docs, Flickr, Youtube, Diigo och liknande. Eller en kombination av de båda. Det är dock viktigt att läraren inte glömmer bort att pedagogiken fortfarande är grundläggande, att bara ”slänga” in några ”coola” Web 2.0 verktyg i sin kurs och sen hoppas på att det automatiskt ska bli en succé är fel väg att gå. Det måste finnas en pedagogisk tanke med att använda de nya verktygen, det måste finnas en plan för hur verktygen kan stödja studenterna i deras interagerande med varandra. Så här skriver Mason och Rennie: ”The medium is only as good as the design of the instructional strategy the educators have used.”¹

Den fjärde och sista punkten handlar om att använda sig av de verktyg som studenterna gillar att använda. De flesta unga idag uppskattar och använder flitigt tjänster som Facebook, wikis, Google Docs, bloggar, Flickr, Youtube och liknande så om det också kan användas inom skola och utbildning är ju det givetvis en stor fördel. Med verktyg som studenterna gillar och själva använder privat så blir tröskeln för studenten att engagera sig i diskussioner som rör studierna lägre. Om studenterna dessutom uppfattar verktygen som spännande eller rent av ”coola” så är det ju en bonus. För läraren måste det viktiga ju vara att studenterna lär sig och att de tycker utbildningen är kul och stimulerande, inte att utbildningen måste föras på en viss teknisk plattform.

Avslutningsvis är det som tidigare nämnts viktigt att inte använda tekniken för teknikens skull, utan att förstå hur tekniken fungerar och sedan använda den där den fyller en funktion. Jag tror att inom utbildningsväsendet så är det stora problemet inte bristande teknisk kompetens utan oviljan att byta ut välbeprövade och invanda arbetssätt mot nya, eller som Jean Sini skriver: ”Many of the pitfalls encountered when deploying Web 2.0 applications in the enterprise have to do with culture rather than technology.”² Idag här exemplet pratar han om företaget, men jag tror att samma sak gäller även för skolan. Så när skolan bestämmer sig för att anamma den nya tekniken och införa de nya verktygen i sin undervisning så är teknisk utbildning viktigt, men än viktigare är att lärarna vågar förändra upplägget på sina kurser och hur de interagerar med studenterna.

Referenser

1. Mason, Robin & Rennie, Frank. (2008). E-Learning and Social Networking Handbook: Resources for Higher Education. New York: Routhleg.
2. Casarez, Vince & Cripe, Billy & Sini, Jean & Weckerle, Phillipp. (2009). Reshaping Your Business with Web 2.0: Using the New Collaborative Technologies to Lead Business Transformation. USA: McGraw-Hill.