En hyllning till gruset

Gissar att jag inte är ensam om att ha funderingar kring grus så här i vårtider. Grus är ju något som betyder mycket för många av oss, ja kanske man kan säga att vi har blivit präglade av grus sedan barndomens lek på föräldrahemmets grusuppfart. Ända sedan våra första stapplande steg så har gruset varit som en ledstjärna i våra liv, en röd tråd, något som alltid visat oss den rätta vägen. Vi vet att gruset alltid finns där för oss, gruset klagar aldrig, gruset bär oss fram genom livet utan att ge ifrån sig mer än ett glädjefullt knaster. Ett knaster som kan få de tristaste dagarna att skina upp, för att höra cykelns däck mot grusgångens runda stenar kan få alla bekymmer och problem att upphöra och man känner sig plötsligt så oändligt mycket lättare. Ja gruset får oss att fullkomligt att flyga fram, snöslask eller höststorm spelar ingen roll, för oss som cyklar på en grusgång är det alltid solsken!