Buzz - Smart story men taffligt skriven

Buzz är Anders De la Mottes andra bok i serien om Henrik "HP" Pettersson och Rebecca, och jag hade vissa förhoppningen då första delen hade en intressant och bitvis smart story. Det som första delen föll på var det något taffliga och alltför tillgjort macho språket, något jag hade hoppats att De la Motte skulle ha rättat till i den andra delen, tyvärr blev det inte så utan den andra delen är etter värre.

Liksom den första boken är själva grundidén inte så tokig och storyn känns relativt fräsch men det hjälper inte då språket är katastrofalt dåligt. Och eftersom språket är så pass dåligt så blir givetvis även dialogerna detta,  något som gör att karaktärerna framstår som kompletta idioter. Det finns ingen karaktär du sympatiserar med eller bryr dig om vilket gör att boken faller ganska platt. Jag orkade läsa ungefär två tredjedelar sen gav jag upp, det kändes ganska meningslöst att läsa om menlösa karaktärer. En inte helt lyckad bok alltså...........

Sveriges utrikespolitik under det andra världskriget

Här måste man ju börja med att ta upp den svenska neutralitetspolitiken då denna i stor utsträckning kom att prägla Sveriges utrikespolitik under andra världskriget. Den neutralitetsförklaring som Sverige gav 1939 innebar att man inte valde sida i kriget, istället valde man sig att ställa sig utanför. Även de andra nordiska länderna förklarade sig neutrala vid krigets början men det var endast Sverige som lyckades ha denna hållning genom hela kriget, Finland kom ju att invaderas av Sovjetunionen och Danmark och Norge av Tyskland. Redan i det finska vinterkriget kom dock Sverige att göra avsteg från sin neutralitetspolitik då man valde att stödja finnarna med materiel och frivilliga soldater, man gick dock inte in som krigförande land. Just detta att vi under kriget gjorde avsteg från de krav som ställs på en neutral stat är kanske en av de punkter som gett upphov till störst diskussion. Ska tilläggas här att man ibland höll strikt på sin neutralitet, till exempel tillät man inte de allierade att i början av kriget sända trupper över svenskt territorium, detta då man befarade att en del av dessa trupper skulle användas för att inta svenska malmfyndigheter. Hade detta skett hade det med stor sannolikhet inneburit ett motanfall av Tyskland då de hade ett stort behov av dessa råvaror.

När det gäller Tysklands anfall mot Danmark och Norge behöll vi vår neutralitet, vi gav inget stöd till något utav de krigförande länderna. Faktiskt var det så att vi här inte tillät Tyskland att transportera trupper till Narvik, den svenska regeringen stod alltså än så länge emot dessa krav. Att vi inte gav samma stöd till Danmark och Norge som till Finland kan förklaras med att situationen nu uppfattades som betydligt mer hotfull. Kriget hade utvecklats och Tyskland ansågs som ett större hot mot Sverige än vad Sovjetunionen gjorde.

När det sedan gäller Sveriges fortsatta förhållande till Nazityskland så finns det ett par punkter som brukar tas upp som extra viktiga: Transiteringstrafiken, styrning av media och opinion, handeln samt flyktingpolitiken. Transiteringstrafiken innebar att vi tillät Tyskland att transportera trupper och gods på svenskt territorium, både till lands, till sjös och i luften. Här ingick bland annat permitenttrafiken, det vill säga transport av soldater som hade permission. Dessa var alltså inte stridsförande vilket gör att den typ av transporter med lite god vilja kunde ses som förenligt med den svenska neutraliteten, även om denna hållning är tveksam. Däremot måste transporten av den fullt stridsutrustade tyska divisionen Engelbrekt ses som ett brott mot neutraliteten. Man måste dock här betänka att Sverige nu hade det segerrika Nazityskland på sin västra och södra sida och Sovjetunionen på den östra. Läget var alltså mycket utsatt och de styrande måste fatta svåra beslut, beslut som skulle kunna leda till att Sverige drogs in i kriget. Dessutom var det så att denna transiteringstrafik inte hade någon större påverkan på krigets utgång.

Hemvändande tyskar någonstans i Sverige. De bevakas av svenska soldater.

Regeringen styrde också till viss del vilken information om Nazitysklands grymheter som spreds till den svenska befolkningen, man ville i och med detta förhindra oroligheter och protestaktioner som kunde leda till att relationen till Tyskland försämrades. Det förekom inte någon regelrätt förhandscensur men regeringen utarbetade riktlinjer för hur media skulle hantera Tyskland. Och media, som vid den här tiden hade nära kopplingar till regeringen, följde i stor utsträckning dessa riktlinjer. De tidningar som inte följde dessa riktlinjer och som var för tysklandskritiska kunde bestraffas på olika sätt, till exempel genom att upplagan beslagtogs. Tryckfriheten begränsades alltså till viss del. Regeringen höll också inne med tysklandskritisk information, det vill säga man offentliggjorde inte allt det man visste och man tog följaktligen inte heller officiellt avstånd från de tyska grymheterna, i alla fall inte till en början. Det kan tilläggas att det även fanns dem bland de styrande som stod för en direkt tyskvänlig linje. Man införde även en omfattande övervakning av dem man ansåg kunde utgöra ett hot mot landets stabilitet. Detta tillsammans med begränsningarna i tryckfriheten innebar att man blev ett mindre demokratiskt land, detta är ett dilemma då man införde dessa åtgärder just för att försvara den svenska demokratin mot den tyska diktaturen. Samma problematik kan vi se även idag, till exempel den ökade övervakningen och kontrollen efter elfte september attacken i New York. Det moraliska dilemmat ligger i om, och i så fall i vilken utsträckning, en demokratisk stat får tumma på demokratin för att försvara sig mot icke-demokratiska motståndare.

Sverige handlade med Tyskland under hela kriget, något som enligt folkrätten dock inte strider mot neutralitetsprincipen. Rent juridiskt gjorde Sverige alltså inte fel. Dessutom var handeln godkänd av Storbritannien. Men rent moraliskt kan man tycka att vi ändå borde avstått från handeln, det känns ju inte rätt att vi har inkomster från länder som styrs av en naziregim. Återigen måste man här betänka Sveriges situation, att istället importera varor från de allierade var mycket svår då Tyskland ockuperat Norge och Danmark och på så sätt utgjorde en barriär. Man hade också första världskriget i minnet då Sverige råkade riktigt illa ut på grund av brist på viktiga varor, något man inte ville upprepa nu. Men om detta kan anges som försvar för den svenska handeln så kan man vara desto mer kritisk till hur länge den fortgick. Handeln fortsatte i hög volym även då Tyskland inte längre var ett hot, detta måste ses som girigt och knappast moraliskt försvarbart.

Judiskt pass från 1938

Som ett neutralt och icke-krigförande land var Sverige ett attraktivt land för den våg av flyktingar som uppstod i och med kriget, i första hand tänker man här på de judar som flydde från tyskkontrollerade områden. Sverige hade dock inledningsvis en flyktingpolitik som inte accepterade rasförföljelse som giltigt skäl för uppehållstillstånd, något som givetvis slog hårt med de judiska flyktingarna. Denna hårda linje infördes redan 1937 och från 1938 krävde man att judar skulle ha ett ”J” stämplat i passet. Samma år beslöt man också om att alla judar skulle direktavvisas. Man behöll denna hårda och rasistiska linje fram till 1941. Dock var det så att ungefär samtidigt ändrade Tyskland sin policy när det gällde judarnas rörelsefrihet, från att ha tillåtit dem att lämna landet till att nu förbjuda detta. I praktiken gjorde alltså lättnaderna i flyktingpolitiken inte någon skillnad för judarna. Med facit i hand är det lätt att se vilket enormt humanitärt misstag Sverige gjorde då de inte tillät judarna att komma till Sverige åren innan kriget. Här hade vi kunnat rädda många liv! Men det är lätt att vara efterklok, de som styrde landet då kunde troligtvis inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att Förintelsen skulle ske endast några år senare. Vi får komma ihåg att detta med att en stat med berått mod försöker utplåna en hel folkgrupp var något okänt på den tiden. Begrepp som folkmord och etnisk rensning förekom inte på samma sätt i folks medvetande som idag. Men trots detta tycker jag nog att man skulle haft en mer generös inställning mot judarna i slutet av 30-talet, det var ju trots allt så att man hade en hel del information om de trakasserier som tyskarna utsatte judarna för. Sverige gjorde dock en del positiva humanitära insatser under kriget, till exempel tog vi emot ett stort antal norska och danska judar. Den kanske mest kända insatsen är då Folke Bernadotte förde koncentrationslägerfångar till Sverige i vita bussar. En annan uppmärksammad insats gjordes av Raul Wallenberg då han försåg judar med svenska pass. Även ett stort antal finnar och balter flydde till Sverige. Så visst gjorde Sverige stora humanitära insatser, men vi skulle kunna gjort mer, framförallt åren innan kriget.

Det skedde en markant förändring i Sveriges förhållande till Tyskland från 1943, något som kan förklaras med att Tyskland nu gått från en segerrik nation och ett stort hot mot Sverige till att nu vara hårt pressat av de allierade. Sverige vågade nu vara hårdare i sin attityd gentemot Tyskland vilket också syns i utrikespolitiken. Till exempel sades transiteringsavtalet upp 1943. Även mer och mer tyskkritisk information spreds till den svenska allmänheten. Sverige stödde nu de allierade allt mer till exempel genom att man utbildade danska och norska reservpolisbataljoner, tillät de allierade att sätta upp en flygledarstation i Malmö samt genom att inte förbjuda överflygningar över svenskt territorium.

Det är lätt att vara kritiskt till Sveriges agerande nu i efterhand men det finns ett par saker att betänka. För det första var tidens anda en annan än i dag, antisemitism och rasbiologiskt tänkande var mer utbrett och mer accepterat än i dagens samhälle. Att det var på det sättet tror jag till största delen kan förklaras med bristande kunskap. Genetiken och evolutionsbiologin var inte lika etablerade vetenskaper som de är idag och jag skulle tro att kunskapen inom dessa områden hos gemene man var mycket låg. Man kan också notera att vid den här tiden var det fortfarande relativt vanligt att Europeiska länder hade kolonier något som nog kan ha bidragit till uppfattningen av att det fanns skillnader i olika ”rasers” status. Detta gör inte att Sveriges handlande under andra världskriget blir bättre men jag tycker att man ska ta detta i beaktande när man betygsätter dåtidens människors moral. För mig finns det en klar koppling mellan kunskap och moral, utan full kunskap är det svårt att fatta helt rätt beslut.

Kanske att de styrandes största moraliska skuld ligger i att de inte förde vidare eller tillät media att sprida all den kunskap de hade rörande Nazitysklands grymheter, detta ledde till att den svenska allmänheten inte hade all tillgänglig kunskap och alltså inte heller hade förutsättningen att göra rätt moraliska ställningstaganden. Jag har förståelse för att de styrande under krig måste ha en viss kontroll över vilken information som sprids till allmänheten men jag tycker nog att man höll på det man visste alltför länge. Hade man lite tidigare vågat släppa den information man hade om de tyska övergreppen mot judarna så tror jag att opinionen hade blivit mindre antisemitisk och mer flyktingvänlig och kanske att Sverige då välkomnat fler flyktingar och att fler liv därigenom hade kunnat räddas.

Jag tror också att man som nutida betraktare av historien alltför ofta analyserar enskilda händelser utan att se till helheten. Att bryta ut och analysera enskilda delar av den svenska utrikespolitiken under andra världskriget, till exempel transiteringen, för att sedan komma fram till huruvida denna var moralisk eller inte tror jag är att göra det alltför för lätt för sig. För mig är händelserna som kugghjul i ett maskineri där alla hänger ihop och har ett beroende till varandra och där det är slutprodukten som är det som ska betygsättas. Ett typexempel på hur fel det kan bli är då man analyserar Sveriges handel med Tyskland och kommer fram till att denna är högst omoralisk. Att genomföra handel med en naziregim kan ju inte vara moraliskt riktig! Men om man begränsar sin analys till just denna händelse så missar man helheten, det vill säga att om Sverige beslutat sig för att stoppa handeln så skulle med största säkerhet Tyskland invaderat Sverige vilket i sin tur skulle lett till fler dödade och ett än mer geografiskt spritt krig. Jag tror att varken Sverige eller de allierade hade tjänat på detta. Och för Tyskland var ett alltså ett neutralt Sverige bättre än ett ockuperat Sverige. Man får inte heller glömma bort Sveriges geopolitiskt utsatta läge under krigets början med Sovjetunionen i öster och Nazityskland i söder och väster, vi hade knappast kunnat räkna med någon större hjälp från de allierade, i alla fall inte till en början.

Slutligen så kan man knappast att undgå att diskutera detta med att Sverige under kriget ”vände kappan efter vinden”, det vill säga vår utrikespolitiska hållning följde tydligt de svängningar som skedde i kriget. En del vill nog påstå att detta var ett ryggradslöst agerande och att det rätta hade varit att från början ta ställning mot Tyskland och kanske till och med mer aktivt stött våra nordiska grannländer. Andra hävdar att detta är det enda sättet för en liten stat som Sverige att hantera ett krig mellan stormakter, enligt denna småstatsrealism kan ett litet land inte påverka ett stormaktskrigs utgång. Hade Sverige trotsat Tyskland i krigets början hade vi som tidigare nämnts troligtvis blivit ockuperade och därigenom hade vår möjlighet att understödja våra nordiska grannar blivit än mindre och dessutom skulle vi blivit ytterligare ett land för de allierade stormakterna att frita. Så även om hjärtat säger att vi skulle ställt upp mer aktivt på de allierades sida i krigets början så kanske det trots allt var bra att hjärnan fick styra i det här fallet. Eller som Zetterberg skriver: ”Det var ingen heroisk politik, men det var i Sveriges extremt dåliga läge en kallblodig och klok politik”.



Källa
Lars M Andersson & Mattias Tydén, Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, (2007).

LEGO - inte bara för barn

Wow, vilken maskin! Inte ens i sina vildaste fantasier kunde man ju som barn drömma om något sånt här. Kanske dags att ta fram kassen med LEGO från källarförrådet...

Sverige och Förintelsen - Hur kom det sig att den information om Förintelsen som nådde Sverige under krigsåren hade så svårt att få genomslag?

Som frågan antyder så var det alltså inte så att det var först i och med krigsslutet som vi i Sverige fick information om Förintelsen. Redan på 30-talet rapporterade utländska tidningar om den förföljelse som de tyska judarna utsattes för. Under själva kriget minskade dock rapporteringen då det blev svårare att avgöra vad som var fakta och vad som var propaganda. Regeringarna hade en hårdare kontroll av informationsflödet, så även i Sverige. Från tysk sida försökte man så långt det var möjligt att mörka Förintelsen, till exempel genom att använda kodord och att bygga lägren så att insynen och flyktmöjligheterna var minimala. Men även med dessa åtgärder gick det inte att hålla judeutrotningen hemlig under kriget, det fanns till exempel ögonvittnen vars skildringar spreds utanför Tyskland och dödspatrullernas härjningar var omöjliga att dölja. I juli 1942 höll den brittiske informationsministern en presskonferens där han berättade det man visste om tyskarnas övergrepp. De som ännu inte förstått vad som pågick fick nu reda på detta. I svenska tidningar publicerades nyheter om det judiska ödet relativt tidigt och de svenska skribenterna hade ofta en bra förståelse för händelserna och tidningarna upplät stort utrymme åt frågan. Vi var i Sverige alltså relativt tidigt välinformerade om vilka övergrepp judarna var utsatta för.

Om judeförföljelserna i Dagens Nyheter den 11 november 1938

Så hur kom det sig då att denna information hade svårt att få genomslag? En anledning, och som redan nämnts ovan, var den svenska regeringens försök att kontrollera vilken information som nådde befolkningen. Genom att beslagta tryckta texter, förhindra transporter av tidningar och införa riktlinjer för vad tidningarna fick skriva om så förhindrade man att information spreds till den stora massan. Det vill säga informationen nådde Sverige och svenska journalister men dessa kunde sedan inte sprida denna vidare. I många fall var det spridning av Tysklandskritisk information som man förbjöd då regeringen inte ville reta upp Tyskland. Den svenska regeringen gjorde heller inte några offentliga fördömanden av Tysklands judeförföljelse så som de allierade gjort 1942. Man undvek också konsekvent att från officiellt håll tala om judar utan använde sig av begrepp som flyktingar och liknande. När det gäller information specifikt om Förintelsen så var det dock mycket få texter som förbjöds utan den mesta av informationen som nådde Sverige spreds också vidare till allmänheten. Man kan ju anta att detta förvirrade allmänheten, i tidningarna kunde de läsa om hemska övergrepp mot judar medan de från officiellt håll fick mer tyskvänliga uttalanden.

Till en början var det dock svårt att urskilja Förintelsen från krigets alla övriga fasor. Sverige överöstes med information om brutaliteter och att ur detta då dra slutsatsen att en systematisk utrotning av judar, det som vi nu kallar Förintelsen, pågick var inte helt enkelt. Många journalister filtrerade bort denna information till förmån för annan, inte för att de inte ansåg att Förintelsen var värd att skriva om utan därför att de ännu inte dragit slutsatsen att Förintelsen pågick. De ansåg helt enkelt inte att rapporterna om terrorn mot judarna var värre än de andra krigsförbrytelser som skedde samtidigt.

Det förekom också en hel del motstridiga och felaktiga uppgifter vilket gjorde det svårt att få en bra helhetsbild av vad som hände med judarna, dessutom gjorde detta att man blev mer skeptisk till det som stod i tidningarna. Till exempel fanns det journalister som ända fram till 1943 trodde att majoriteten av de judar som dött hade gjort det av köld och svält. Generellt sett var dock de svenska journalisterna väl underrättade jämfört med journalister från andra länder, detta då Sveriges neutralitet bidrog till att de hade lättare att placera sig närmare krigets centrum.

Om judeförföljelserna i Göteborgsposten den 11 november 1938

Inte heller 1945 då kriget var slut insåg omvärlden exakt hur pass omfattande och hemsk judeutrotningen varit, detta på grund av att de bilder och den information som först spreds kom från förintelselägren i väst. Dessa läger var givetvis hemska men det var först flera år senare när information om lägren i öst, till exempel Auschwitz, spreds som allmänheten fick information om Förintelses enorma omfattning och grymhet.

En annan anledning till att förståelsen för vad som egentligen hänt under långt tid var så låg ligger mer på det psykologiska planet. Att ha kunskap om något betyder inte med automatik att man också har förståelse. Man får betänka att innan Förintelsen så var folkmord ett okänt begrepp och för de flesta var tanken på att en stat skulle utrota ett helt folk otänkbart. Så även om man via media fick information om tyskarnas utrotningskampanj mot judarna så fanns det psykologiska spärrar som gjorde att man hade svårt att ta till sig detta. Innan man fått otvetydiga bevis för att judeutrotningen verkligen skett så ville man heller inte acceptera detta. De bilder från lägren som efter kriget så småningom började nå omvärlden bidrog till viss del till att öka förståelsen, det är svårare att blunda för bilder än för texter.


Källa
Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (red), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).

Robotar byggda av skrot - Imponerande!

Alla robotarna är byggda av skrot och Wu Yulu, som byggt robotarna, är helt självlärd. Imponerande!

Skogsgräshoppa - Podisma pedestris

Skogsgräshoppa - Podisma pedestris

Den tyska judeförföljelsens utveckling från Hitlers maktövertagande till krigsslutet

Hitler utnämndes till rikskansler av president Hindenburg

Hitler blev Tysklands rikskansler i januari 1933 och från augusti 1934 kom han att ta sig titeln Führer (ledare). Genom en kombination av olika riksdagsbeslut och undantagsförordningar lyckades han alltså på drygt ett år förvandla Tyskland till en diktatur. Han hade då förbjudit kommunistpartiet och utövat våld mot sina politiska motståndare. Att han lyckades ta makten och sedan göra sig till diktator berodde på ett antal olika faktorer. Landet var vid den här tidpunkten en relativt ny demokrati, och det var ett land som hade genomgått svåra ekonomiska kriser i slutet av 1920-talet med hyperinflation och massarbetslöshet som följd. Det politiska, ekonomiska och sociala läget var alltså mycket oroligt något som Hitler skickligt skulle komma att utnyttja till sin fördel. Hitler och hans nationalsocialism skulle komma att erbjuda det tyska folket en lösning på alla dessa problem. Det var kommunister, socialister, det internationella kapitalet och modern kultur som ”förgiftade” Tyskland enligt Hitler. Och här fanns också redan från början en tydlig antisemitism där Hitler lade skulden för Tysklands förfall på judarna, enligt honom var judarna en ”främmande ras” som skadade det ”tyska blodet”. Judarna kom att bli syndabockar för alla Tysklands problem och utmålades som ett hot mot landets framtid. I ett framtida stortyskland, ett framtida lebensraum (livsrum), fanns enligt den nazistiska ideologin inte plats för några svaga människor. Man ska också betänka att Tyskland under den här tiden var ett land som nyligen förlorat ett krig där man tvingats till hårda och förödmjukande fredsvillkor, det fanns en stark revanschlusta. Även detta var något som Hitler fångade upp och utnyttjade i sitt nationalistiska program. Det ska sägas att även om man ibland pratar om den judiska rasen så kategoriserade man i Nazityskland judarna utifrån religion, detta helt enkelt därför att det ju är omöjligt att kategorisera människor utifrån ras. Som jude räknades följande personer:

- De som hade tre eller fyra far- eller morföräldrar.
- De som härstammade från två judiska far- eller morföräldrar och som var utövande jude.
- De som var gifta med en jude/judinna.

Det kan också tilläggas att för en majoritet av de tyska judarna så fyllde religionen ingen eller en liten roll i deras liv, det är fullt möjligt att vara jude utan att vara religiös.

Hitler var dock inte först med att utse judarna till syndabockar utan antisemitiska strömningar hade funnits under en mycket lång tid. Under 1800-talet fanns till exempel ett rasbiologiskt tänkande där judarna kom att bli extra utsatta, många ansåg att deras blod var olikt andra människors. Fram till 1863 var det till exempel med judiska blandäktenskap i Sverige och så sent som 1939 så ansåg 10 % av amerikanarna att judarna borde deporteras. Även Darwins evolutionsteori (miss)tolkades av del som ett stöd i rastänkandet. Så när Hitler gjorde sina antisemitiska utspel fanns alltså dessa tankar redan hos många, det Hitler gjorde var att driva det till det yttersta. Hitler var inte heller först med att inrätta koncentrationsläger utan detta hade tidigare gjorts av bland annat Sovjetunionen och England. Man bör här skilja på koncentrationsläger och förintelselägren, i koncentrationslägren internerades dem som ansågs vara ett hot mot regimen, syftet var här inte att fångarna skulle massavrättas så som skedde i förintelselägren. Förhållandena i de tyska koncentrationslägren var dock så vedervärdiga att många dog. Det första koncentrationslägret byggdes 1933 men antalet kom snabbt att utökas. Antalet fångar var mycket stort och 100 000-tals dog i lägren. Koncentrationslägren var från början i första hand inte tänka för judar utan för till exempel politiska fångar, socialt utslagna och brottslingar. Antalet judar utgjorde fram till 1938 ungefär endast 10 %, en siffra som sedan kom att öka kraftigt. Förtrycket av judarna började direkt efter att nationalsocialisterna tagit makten. Man spred antisemitisk propaganda, brände judisk litteratur, utsatte judarna för bojkotter, införde diskriminerande lagar samt tillät och uppmuntrade att de utsattes för fysiskt våld. Redan 1933 upprättade man ett rashygieniskt departement och koncentrationsläger. 1935 eskalerade judeförföljelsen genom inrättandet av de så kallade Nürnberglagarna, i och med dessa lagar kom judarna att skiljas ut och blir en andra klassens medborgare. Man hade nu infört en renodlat apartheidpolitik där arier/icke-judar fick fullt medborgarskap medan judar kom att mista sitt, detta i syfte att tvinga judarna att utvandra. Och till viss del lyckades man också med detta, i och med de antisemitiska lagar som nu rådde, med bland annat yrkes- och studieförbud, så var enda möjligheten för många judar att emigrera. 1938 hade ca 150 000 av Tysklands ca 500 000 judar utvandrat, i första hand till grannländerna men ca 3000 kom även till Sverige. Många länder hade dock en restriktiv invandringspolitik, bland annat beroende på ekonomisk lågkonjunktur och antisemitism. Dessutom försvårade ironiskt nog nazisternas alltmer antisemitiska politik judarnas möjligheter att emigrera, detta då judarna nu var ekonomiskt mycket utsatta och därför kom att bli mindre attraktiva för tänkbara mottagarländer. Senare under krigets gång så skulle möjligheterna för judarna att utvandra bli än mindre, om de flydde till angränsande länder skulle det ju bara försvåra nazisternas arbete med att utrota dem. 1941 förbjöds de helt att emigrera.

1938 eskalerade våldet och förtrycket och man införde en alltmer systematisk diskriminering. I samband med att tyska trupper invaderade Österrike i mars kom judar också att sändas till koncentrationsläger. Under Kristallnatten i november kom våldet att bli än mer brutalt, här utgick centrala direktiv om att judar skulle attackeras i Tyskland och Österrike. Många dödades, synagogor brändes ned och ca 30 000 sändes till koncentrationsläger. All judisk media och alla judiska organisationer förbjöds. Judarnas ekonomiska situation förvärrades också ytterligare då deras egendom och företag konfiskerades. När kriget bröt ut 1939 så införde man utegångsförbud för judarna, detta då man ville ha bättre möjligheter att övervara dem. Judarnas situation blev alltmer desperat. De flesta forskare är idag överens om att Hitler inte från början planerade att fysiskt utrota judarna utan att detta beslut togs någon gång under kriget. Under 1939 var planen istället att genomföra massiva befolkningsomflyttningar, till exempel skulle judar och polacker bo i östra Polen medan de så kallat etniska tyskarna skulle bo i västra delen av landet. Man hade även planer på att deportera judarna till Madagaskar. Att genomföra dessa enorma befolkningsomflyttningar visade sig dock vara organisatoriskt och tekniskt omöjligt att genomföra i praktiken. Och man kan fråga sig om dessa planer, om de realiserats, inte bara hade inneburit en annan metod för nazisterna att utrota judarna. Troligtvis hade de tvingats bo under koncentrationslägerliknande förhållanden vilket i kombination med det tropiska klimatet skulle lett till mångas död.

Under kristallnatten den 9 november 1938 utfördes en stor mängd attacker riktade mot judarna. På bilden syns en synagoga i Berlin.

1939 mördade nazisterna tusentals judar i Polen, såväl civila som krigsfångar. De polska judarna fördes ihop i ghetton och tvingas bära den gula Davidsstjärnan. Tvånget att bära den gula Davidsstjärnan skulle sedan spridas till att även gälla utanför Polen. I och med de tyska framgångarna 1940 i bland annat Danmark, Norge och Frankrike kom allt fler judar att utsättas för nazismens terror. Det var först under 1941 som judarna mer systematiskt började förintas genom massmord, den så skallade ”slutgiltiga lösningen”. Exakt hur planeringen och ordergivningen av förintelsen gick till är oklart, det finns ingen skriftlig order bevarad då Hitler oftast gav muntliga mandat. De flesta anser dock att Hitler gav ordern under sommaren 1941 och att ordern från början endast omfattade de sovjetiska judarna, ordern om en total utrotning av Europas judar kom troligen ett par månader senare. Ibland pekas Wannseekonferensen i januari 1942 ut som den tidpunkt då beslutet fattades, detta är dock felaktigt. Vid denna konferens var beslutet redan fattat. Konferensen var istället en form av administrativ konferens där man diskuterade hur detta folkmord skulle utföras. Att mörda oönskade grupper av människor var dock inget nytt i Tyskland, man hade redan tidigare mördat handikappade och psykiskt sjuka. Och i och med att Hitler nu även kategoriserat judarna som svaga och oönskade så kunde man alltså enligt nazisternas logik även mörda dessa. För nazisterna var judarna icke-människor utan människovärde som saknade plats i det Tyska samhället. Men exakt vad det var som slutligen gjorde att Hitler gav ordern om total förintelse är fortfarande oklart. Enligt en teori ledde framgångarna i kriget mot Sovjetunionen till att Hitler kände sig oövervinnerlig och att detta i sin tur utlöste ordern. Och den ursprungliga planen att flytta judarna till Polen eller Madagaskar hade ju visat sig vara omöjliga att genomföra, så kanske att massavrättningar var ett mer praktiskt genomförbart alternativ (enligt den nazistiska logiken)? Ville man bli av med judarna fanns ju bara två alternativ, förflyttning eller avrättning, och då förflyttning var praktiskt omöjligt återstod bara avrättning. Och att det blev just gas som skulle komma att användas för dessa avrättningar har att göra att man vill ha en så effektiv metod som möjligt. De metoder man använt sig av tidigare, vanligen med hjälp av gevär och liknande, hade visat sig vara alltför tidsödande och krävande för de tyska bödlarna.

Redan 1941 påbörjade man förintelsen genom att inrätta speciella dödspatruller, Einsatzgruppen, på östfronten. Syftet med dessa var att mörda så många judar som möjligt, under ett par månader kom över 100 000 att ha mördas. I slutet av 1941 öppnade Chelmno, det första förintelselägret. Under 1942 kom sedan Belzec, Sobibór, Majdanek och Auschwitz-Birkenau att tas i bruk, det var också från mars det året och knappt ett åt framåt som avrättandet av judar var som mest urskiljningslöst. Fångarna transporterades med tåg till förintelselägren där en del avrättades direkt medan andra sattes i slavarbete eller användes för medicinska experiment. Familjer splittrades och hemska scener utspelades. Förhållandena i förintelselägren var fruktansvärda. Vanligen användes gas som avrättningsmetod. Som exempel på lägrens effektiva brutalitet kan nämnas att i Treblinka, byggt 1943, fanns 10 gaskamrar där totalt 2500 personer kunde avrättas på en timme. Från Auschwitz finns uppgifter om att 1944 mördades där upp till 24 000 personer varje dag. Det var inte bara judar som deporterades till förintelseläger utan även till exempel zigenare, Jehovas vittnen och homosexuella.

Förintelselägren var igång fram till hösten 1944, alltså långt efter att Tysklands krigslycka vänt och också långt efter att omvärlden visste om vad som hände i dessa läger. I och med att Tyskland förlorade kontrollen över de områden där förintelselägren fanns så tvingade man fångarna att marschera till Tyskland, i dessa mycket långa marscher kom ett stort antal att dö. Omvärlden visste som sagt om vilka övergrepp som tyskarna begick men trots detta gjorde man relativt lite för att ingripa. Ett undantag är den lyckade flykten av danska judar till Sverige. Nazityskland fortsatte att mörda judar ända fram till krigets sista dagar. Exakt hur många som mördades av Nazityskland är svårt att säga, men man uppskattar att knappt 6 miljoner judar och minst 5 miljoner icke-judar (till exempel handikappade, zigenare och invalider) dödades. En del anser dock att antalet icke-judar som mördades är betydligt större, kanske så många som 14 miljoner. Detta skulle i så fall ge en totalsiffra på 20 miljoner, och då är alltså inte krigsoffren medräknade.

Nazityska koncentrations- och dödsläger 1936 - 45.

Hitler, Goebbels och Himmler begick självmord. Många fick mycket långa fängelsestraff eller sändes till döden vid Nürnbergprocessen 1945-46 och dess efterföljande rättegångar. En del lyckades fly och än idag pågår ett arbete att hitta dessa så att de kan ställas till svars. De Judar som överlevde nazitiden hade inget att återvända till utan de flesta flyttade till USA och Palestina.


Källor
Wolfgang Benz, The Holocaust. A short History (2001).

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).

Gräsulvslarv - Macrothylacia rubi

Gräsulvslarv - Macrothylacia rubi

Styrkeförhållanden och doktriner under andra världskriget

För att få en förståelse för styrkeförhållandena och de olika ländernas doktriner vid andra världskrigets utbrott måste man blicka tillbaka till första världskrigets slut och mellankrigstiden, ja egentligen kanske till och med längre tillbaka än så. Vid Versaillesfreden 1919 tvingades Tyskland skriva under ett mycket hårdfört fredsavtal, bland annat fick Tysklands armé som högst uppgå till 100 000 man och man förbjöds att använda tungt artilleri och stridsvagnar. Även flottan begränsades kraftigt och man förbjöds helt att använda ubåtar. Utöver detta tvingades man även att betala ett enormt krigsskadestånd till de allierade. Det var alltså knappast ett fredsavtal som borgade för en stabil framtid i Europa utan snarare bidrog avtalet till att öka revanschlusten i Tyskland.

"De fyra stora" som delade upp Centraleuropa, från vänster till höger: Storbritanniens premiärminister David Lloyd George, Italiens konselj- president Vittorio Emanuele Orlando, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och USA:s president Woodrow Wilson. Källa: Wikipedia.

Tyskland hade inga intentioner att fullfölja fredsavtalet, till exempel betalade man inte det utkrävda krigsskadeståndet och man rustade mer än vad som var avtalat. Redan 1935 lät man meddela att man planerade inrätta en armé på 500 000 man istället för de avtalade 100 000 man. Och man lyckades samma år få till ett avtal med Storbritannien som gick ut på att Tyskland fick ha en flotta som motsvarade 35 % av Storbritanniens, då ska man ha i åtanke att Storbritanniens flotta var mycket stor. Det Tyska flygvapnet kom 1938 att omfatta mer än 1200 flygplan, detta trots att man i fredsavtalet 1919 förbjöds att ha ett flygvapen. Detta kan jämföras med Frankrikes 1900 flygplan, varav endast en tredjedel var moderna, och Storbritanniens 1900 stridsklara flygplan 1939. Samma år uppgick Storbritanniens armé till 1 270 000 man jämfört med Tysklands knappt 1 000 000 man, om man lägger till Polens och Frankrikes armé också så var styrkeförhållande ungefär 2 till 3 till Tysklands nackdel. Sovjetunionens armé bestod 1938 av 1.5 miljoner man, en siffra som ökade till hela 5.4 miljoner 1941. Många av de sovjetiska trupperna var dock till att börja med dåligt tränade och inte heller förberedda för vinterkrigföring. Det sovjetiska försvaret var vid den här tidpunkten också mycket ineffektivt och saknade bra ledarskap. När det gäller pansar så hann Tyskland bygga upp en avsevärd mängd pansarfordon till krigsutbrottet, vid invasionen av Polen 1939 så använde man sig av 2900 stridsvagnar. Man ökade sin militära kapacitet ytterligare då man intog Tjeckoslovakien 1939 och därmed kunde adderas militära resurser till sina egna. Till skillnad från de allierade hade Tyskland också haft tillfälle att träna sina trupper under det spanska inbördeskriget. Den tyska krigsmakten hade under mellankrigstiden alltså växt kraftigt, dessutom var den förhållandevis vältränad. Till det ska läggas en befolkning som hade en gedigen ideologisk skolning, eller kanske att indoktrinering är ett bättre ord, till exempel hade man Hitlerjugend som var en form av ideologisk och krigsförberedande utbildning för unga. Man hade i Tyskland alltså rustad för krig, inte för fred.

Tyskland hade också hjälp av de motsättningar som fanns mellan Storbritannien och Frankrike under mellankrigstiden, något som gjorde att de inte kunde föra en stark enad front mot fascismens framväxt. I väst hade man också en skräck för ett nytt krig vilket gjorde att man inte vågade sätta hårt mot hårt när Tyskland började agera alltmer aggressivt. På så sätt kan man säga att Tyskland redan här började få ett övertag. De allierade verkar inte fören mycket nära krigsutbrottet ha förstått att Hitler aldrig ville ha en fredlig lösning.

Andra världskriget inleddes med Tysklands invasion av Polen 1939 och redan här gjorde västmakterna en av krigets största felbedömningar. Man överskattade Polens militära kapacitet kraftigt och valde på grund av denna felbedömning att inte närma sig Sovjetunionen och för att försöka skapa en allians, detta eftersom man felaktigt ansåg att Polen fungerade som en kraftfull buffert öster om Tyskland. Att Polens militära styrka var betydligt svagare än man trott visade sig 1939 när Tyskland utan större svårigheter erövrade landet. Senare 1939 kom Tyskland och Sovjetunionen ingå den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, pakten innehöll bland annat ett icke-aggressionsavtal och en uppdelning av Östeuropa länderna emellan. Här kan man fråga sig vad som hänt om västmakterna redan innan kriget förstått hur svagt Polens slagkraft var och om lyckats ingå partnerskap med Sovjetunionen? Kanske hade då Sovjetunionen, eventuellt tillsammans med andra västmakter, lyckats avvärja Tysklands attack mot Polen och Tyskland hade då istället för en moralhöjande snabb vinst fått ett misslyckat första anfall. Kanske detta hade påverkat självförtroendet och opinionen i Tyskland och därigenom minskat Hitlers möjligheter att fortsätta kriget? Nu blev det istället Tyskland som senare skulle komma ingå partnerskap med Sovjetunionen, något som givetvis ändrade maktbalansens avsevärt. Nu kunde Tyskland fokusera sina trupper till västfronten, dessutom gjorde pakten att britternas blockad mot Tyskland gav mindre effekt.

Tyska flygplan av typen Stuka vid invasionen av Polen

Efter anfallen mot Polen och Skandinavien så riktades 1940 tyskarnas fokus mot Frankrike. Här stod Tysklands 2.5 miljoner man och 2500 stridsvagnar mot de allierades 2 miljoner man och 3600 stridsvagnar. Här är det slående hur illa förberett det franska flygvapnet var, man hade en föråldrad doktrin och föråldrade plan dessutom hade man bara fem luftvärnsregementen mot Tysklands 72. Liksom i Polen gick anfallet i ett mycket högt tempo och på bara några dagar hade man nått nästan ända fram till Atlantkusten. En mycket stor och snabb seger för Tyskland således. Huvudanledningen till att man lyckades med detta anfall var att Frankrike och Tyskland hade mycket olika strategier, fransmännen byggde sin strategi på att minimera riskerna och att kriga från förberedda stridsställningar medan tyskarna använde sig av en rörlig anfallsteknik. Kombinationen av de två opponenternas olika sätt att kriga kom att gynna Tyskland. Det var vid anfallet mot Frankrike som blixtkrigsdoktrinen kom att användas fullt ut för första gången. Blixtkrigsdoktrinen gick ut på att genom att avancera snabbt och kombinera olika vapenslag, på så sätt överraskade man fienden och förhindrade fienden att anpassa sig till den nya situationen. Genom att man avancerar snabbt med mekaniserade förband så hinner inte heller fiendens infanteri följa efter. På så sätt kan man bryta igenom och skapa kilar i fiendens linjer. Det var Hitler personligen som drev igenom att blixtkrigsdoktrinen skulle användas, detta trots att många av hans generaler motsatte sig detta. När kriget sedan kom att bli en så snabb och övertygande seger så ökade Hitlers anseende bland officerarna. Dock kan man fråga sig om Hitler inte begick ett stort misstag då han lät britterna evakuera de trupper som var instängda i en ficka vid Dunkerque. Hade han slagit ut dessa trupper hade Storbritannien dels förlorat 370 000 soldater och dels hade Tyskarnas seger varit mer definitiv, nu blev det istället så att britterna inte kom att se kampanjen i Frankrike och Belgien 1940 som ett fullständigt nederlag. Istället för att vara en slagen nation var man nu en nation som ville fortsätta att kämpa, någon fred med Tyskland var inte att tänka på. Man kan spekulera kring vad som hade hänt om Hitler hade förhindrat denna evakuering? Kanske hade britternas kämpaglöd försvunnit och Nazityskland hade fått ännu mer vind i seglen?

Soldater vid Dunkerque som väntar på evakuering.

Hitler bröt Molotov-Ribbentrop-pakten i och med anfallet mot Sovjetunionen 1940. Denna operation, kallad Barbossa, var enorm och omfattade ungefär 70 % av de tyska styrkorna. Målet med operationen var dels ideologiska, att skaffa ett lebensraum (livsrum) åt det tyska folket, dels att bekämpa bolsjevismen och dels ekonomiska. Ekonomiska på så sätt att Tyskland var i stort behov av råvaror, främst olja, något som det fanns i södra Sovjetunionen. Inför Barbossa gjorde Hitler två stora misstag, han överskattade sina egna truppers förmåga medan han på samma gång underskattade motståndaren. Även på den sovjetiska sidan missbedömde man styrkeförhållandet då man räknade med att Tyskland endast skulle kunna ställa upp med ca 50 % av sin krigsmakt, inte de 70 % som blev den faktiska siffran. När operationen sedan inleddes kom styrkeförhållandet därför att vara ungefär jämbördigt. Operation Barbossa inleddes framgångsrikt av Tyskarna, man utnyttjade överraskningseffekten i kombination med rörliga styrkor och desorienterade flygattacker. Relativt snart gick det dock upp för tyskarna att de underskattat de sovjetiska styrkorna, sovjeterna kämpade ursinnigt och gav sig inte även om situationen föreföll hopplös. Dessutom var sovjeterna villiga att utkämpa ett krig på samma villkor som tyskarna, det vill säga totalt, blodigt och hänsynslöst. På västfronten var så inte fallet. De tyska förlusterna var mycket stora både när det gällde materiel och soldater, man hade också svårighet att upprätthålla de långa logistiklinjerna. De finns de som anser att Hitler här gjorde ett fatalt misstag då han inte satte in de inaktiva resurser som fanns i Tyskland i fälttåget mot Sovjetunionen. Hitlers plan var att spara dessa resurser för att sedan sätta in dem i Mellanöstern och Egypten efter att man krossat Sovjetunionen, men kanske det hade varit bättre att använda dem nu när de verkligen behövdes? Kanske skulle dessa extra trupper fått bägaren att rinna över till tyskarnas fördel och möjliggjort en seger? Man får nog även anse att Hitlers ordergivning under operation Barbossa var bristfällig. Han gav till exempel order om att man inte under några omständigheter fick retirera. Denna order skulle sätta många officerare i omöjliga situationer och kosta många människor livet, dessutom innebar det att Hitlers förtroende bland de egna sjönk. Så länge blixtkriget var framgångsrikt skulle en sådan order kanske ha varit motiverad men nu när operationen övergått i ett utnötningskrig långt från tyska områden medförde den bara onödigt lidande. Tyskland hade inte en chans att vinna, i slutet hade man till exempel bara 140 fungerande stridsvagnar. Att Hitler inte gav upp efter detta enorma nederlag som kostat honom otroliga förluster i materiel och manskap kan verka förvånande. Han borde ha insett att möjligheten att vinna kriget nu var mycket små, och kanske insåg han också detta men fortsatte därför att han ville försöka uppnå ett av sina delmål, nämligen att skapa ett renrasigt Europa.

Som tidigare nämnts så blev Hitlers ordergivning alltmer bristfällig under krigets gång. En av Hitlers brister var att han hade för lite kunskap kring hur det såg ut på det faktiska slagfältet, han ledde mer utifrån strategier framtagna bakom ett skrivbord. Han hade alltså en dålig förmåga att hantera det som Clausewitz kallar för friktion, det vill säga det gap som finns mellan tanken och utförandet. Hitler var dessutom dåligt insatt i vapenteknologin och föredrog att producera avancerade och svårskötta vapensystem framför enklare och mer driftsäkra. Han underskattade också konstant de allierades produktionskapacitet. Allt detta ledde till att en del av Hitlers order orsakade onödiga förluster av soldater och materiel samt att förtroendet för honom kom att minska.

1942 får nog anses vara det år då kriget vände för Tyskland. Fälttåget österut var ett stort misslyckande med enorma förluster. Hitler gjorde här flera misstag. Dels spred han ut sina trupper på alltför många fronter, dels undvek han att attackera sovjetunionens huvudstyrka och dels så innebar de stora avstånden stora kommunikations- och logistikproblem. Hitlers ledarskap visade också prov på fanatism, han var till exempel besatt av att inta Stalingrad, kosta vad det kosta ville. Parallellt med Tysklands förlust på östfronten så blev man också besegrad i Nordafrika. Och även i Stilla havet fick axelmakterna tunga förluster detta år, kanske främst av alla var förlusten vid Midway. Japanerna anföll Midway med en respektingivande flotta innehållandes flera hangarfartyg men amerikanarna lyckades avvärja anfallet och sänkte dessutom många japanska fartyg. Den japanska flottan återhämtade sig aldrig från denna förlust. Att de förlorade detta viktiga slag beror på flera faktorer. Deras plan var mycket komplicerad och innehöll lite utrymme för att korrigera misstag som uppstått när anfallet väl påbörjats. Planeringen byggde på att alla flygplan skulle anfalla samtidigt, men detta innebar också att alla flygplan tvingades fylla på bränsle och ammunition samtidigt vilket gjorde att en motattack från amerikanarna kunde bli förödande. Man hade även dessutom underskattat amerikanarnas förmåga.

USS Yorktown efter att ha blivit träffad av flera japanska bomber vid slaget om Midway.

Värt att notera är att USA under 1942 hade fler trupper i Stillahavsområdet än i Europa. Man kan fundera kring hur kriget skulle ha utvecklats om USA valt att fokusera majoriteten av sina styrkor i Europa i ett tidigt skede av kriget? Skulle amerikanska styrkor på europeisk mark redan i krigets inledningsskede kunnat förhindra Tysklands inledande segrar? Å andra sidan kanske detta är en orealistisk tanke då USA:s arme 1939 endast bestod av 190 000 man. Under kriget skulle sedan USA komma att rusta snabbt och bli en världsledande militärmakt, till exempel ökade man antalet krigsfartyg från drygt 1000 st år 1940 till över 70 000 st år 1945. Man byggde ett stort antal hangarfartyg och dessa kom att bli mycket viktiga för USA:s möjligheter att föra krig och projicera makt långt från hemmaplan. Man började också producera stridsvagnar och flygplan i ett mycket högt tempo, 1942 tillverkade man 25 000 stridsvagnar och nästan 48 000 flygplan. Under kriget utvecklade amerikanarna också sin förmåga att anfalla fientligt land från sjösidan, man använde sig då av artilleribeskjutning från fartyg i kombination med marinkårssoldater och olika typer av landstigningsskepp.

När det gäller flygstridskrafterna och flygdoktrinerna så var dessa i början av kriget primitiva men kom att utvecklas under krigets gång. Vid krigets början hade Frankrike ett flygvapen som varken hade taktisk eller strategisk förmåga, Storbritannien hade en utvecklad doktrin men inte förankrat att den med aktuell flygteknik gick att genomföra och Tyskland hade under hela kriget ingen strategiskt bombflyg. De doktriner man hade byggde ofta på felaktiga antaganden, till exempel underskattade man grovt hur mycket bomber som behövdes för att uppnå målen. Dessutom hade inte alltid bombningarna den demoraliserande effekt som man trott, ibland blev effekten den motsatta då bombningarna orsakade vrede och på så sätt verkade mobiliserande. Slaget om Storbritannien 1940 blev ett stort nederlag för Hitler då man trots ett större antal flygplan inte kunde besegra britterna. Detta berodde på en mängd faktorer, bland hade britterna utvecklat bra jaktplan medan Tyskarna å andra sidan inte hade möjlighet att ge bombarna tillräckligt jaktskydd. Tyskland saknade dessutom tunga strategiska bombplan. Britterna hade också bättre förmåga än tyskarna att producera nya flygplan. Dessutom hade Britterna stor nytta av den nya radarteknologin som gav dem förvarning och gjorde att de kunde planera motattackerna bättre. Här kan man ju fråga sig varför Hitler fortsatte att genomföra denna kampanj, han måste ju relativt omgående ha fått klart för sig britternas överlägsenhet när det gällde flygstrider? Det finns också dem som anser att Hitler skulle ha kompletterat flygräderna med ett intensifierat försök att slå ut handelstrafiken till Storbritannien, på så sätt skulle Storbritannien kanske ha kunnat tröttas ut. Så slaget om Storbritannien vann britternas men deras bombningar av Tyskland senare under kriget får dock anses som misslyckade. Dessa urskiljningslösa och brutala bombningar, som kan ha utgjort så mycket som en tredjedel av Storbritanniens totala insatser under kriget, var knappast krigsavgörande. Man bombade urskiljningslöst utan någon speciell strategi, och träffsäkerheten var mycket dålig på grund av bristande teknik. De bombningar som kan anses gett effekt var dem mot Tyska oljeindustrier och transportnät. Det var först i mitten av 1944 som de allierade fick det så viktiga luftherraväldet över Tyskland, detta genom att de amerikanska bombplanen kunde attackera från baser i Italien och att dessa bombplan kunde få fullgott beskydd av jaktplan. Man kan fråga sig vad som hänt om styrkeförhållandet varit annorlunda vid slaget om Storbritannien? Hade utgången blivit en annan om Tyskland haft fullgott jaktstöd vid sina bombräder och om Storbritannien inte hade utvecklat radartekniken? Och hur hade kriget utvecklats om Storbritannien inte lagt så stora resurser på att urskiljningslöst bomba Tyskland? Kanske det hade varit en fördel för de allierade om Storbritannien istället koncentrerat dessa resurser på oljedepåer och transportnät? När det gällde USA så använde de sig av en doktrin for de strategiska bombningarna som gick ut på att inte bomba befolkningscentra utan istället fokusera på industrin, genom att göra på detta sätt trodde man att man kunde förhindra landets förmåga att föra krig. Om man ska nämna något kort om Japans flygdoktrin så är det att man höll fast vid den gamla, och föråldrade, strategin att låta de äldre rutinerade piloterna flyga på heltid till dess de omkom. I många andra länder, till exempel USA, så roterade man piloterna och gav på så sätt de äldre piloterna möjligheten att utbilda de yngre.

Det är givetvis intressant att spekulera i vilken vändning kriget fått om man, antingen de allierade eller tyska Hitlerkritiker, lyckats mörda Hitler. Man kan tycka att en man inte kan ha en avgörande betydelse för ett krigs utgång men om man får tro Clausewitz så kan det faktiskt vara på det sättet. Enligt hans lära så gäller det att fokusera på motståndarens tyngdpunkt, och Hitler kan mycket väl anses vara en sådan tyngdpunkt. Så hade Hitler röjts ur vägen hade kanske kriget tagit en annan vändning, och troligtvis då till de allierades fördel.

Generellt kan man nog säga att de allierade samarbetade bättre är axelmakterna. Relationerna mellan Tyskland och Italien kom att bli minst sagt frostiga och Tysklands samarbete med Japan kom aldrig att bli särskilt givande. Visst fanns det även samarbetsproblem hos de allierade, till exempel huruvida man skulle fokusera sin motattack till Balkan, Italien eller Frankrike, men dessa motsättningar var av en annan magnitud än de som fanns inom axelmakterna. Tyskarnas hade ett väl fungerande samband vilket gav dem en fördel inledningsvis. Det väl fungerande sambandet underlättade samarbetet mellan de olika tyska vapenslagen, man kunde synkronisera flyganfall och artilleribeskjutning med stridsvagnsförbanden och på så sätt till exempel utföra kniptångsmanövrar på ett effektivt sätt. Efter ett tag lärde sig dock de allierade hur de olika tyska vapenslagen agerade och tyskarnas övertag minskade.

Tyskland situation förvärrades under 1943 då man förlorade slaget om Atlanten, och detta slag var av mycket stor betydelse då de allierade var i stort behov att kunna transportera trupper och materiel mellan USA och Europa. De allierade vann detta slag bland annat på grund av sin effektiva kamp mot de tyska ubåtarna samt att man använde sig av tungt eskorterade konvojer, dessutom hade man utvecklat radartekniken. De tyska ubåtarna använde sig av den så kallade wolfpack-strategin som innebar att ett stort antal ubåtar samarbetade, detta till skillnad från amerikanarna som lät sina ubåtar operera mycket mer självständigt. Och den tyska ubåtsstrategin var till en början lyckosam och man lyckades sänka ett stort tonnage av fiendens handelsfartyg, men det var alltså slutligen de allierade som vann slaget om Atlanten. Samma år, 1943, intensifierades också de allierades bombningar av Tyska städer. Den tyska krigsledningen, vars rykte var skamfilat efter slaget vid Stalingrad, försökte återfå folkets förtroende genom att sprida propaganda. Även generalerna började tappa förtroende för Hitler och Hitler blev alltmer besatt av tanken på att dessa generaler skulle gå bakom ryggen på honom. Allt äldre män tvingades in för att tjänstgöra som soldater. Situationen blev alltmer desperat.

De allierades styrkeövertag blev allt större. Vid slaget om Normandie 1944, operation Overlord, hade de allierade totalt luft- och sjöherravälde. I luften var styrkeförhållandet uppskattningsvis 25 mot 1 till de allierades fördel. Tack vare luftherraväldet kunde flyget användas för slå ut tyska kommunikationslinjer samt göra deras förflyttningar riskfyllda. Flyget var en starkt bidragande faktor till att tyskarna aldrig lyckats få till en stor motoffensiv. På land gick det dock inte lika smärtfritt för de allierade, underhållsproblemen växte ju längre bort från hamnarna man kom. De två befälhavarna Eisenhower och Montgomery hade dessutom svårt att komma överens om exakt hur man skulle avancera mot Tyskland, något som fördröjde de allierades avancemang. Tyskarna lyckades genomföra en större offensiv, den så kallade ardenneroffensiven, och denna blev taktiskt lyckad då man lyckades avancera hela 6 mil. Men sett i ett större perspektiv får nog denna offensiv sägas vara ett misslyckande då den försvagade Tysklands östra front och på så sätt gjorde det lättare för Sovjetunionen att anfalla.

Eisenhower och Montgomery

När det gäller vapenteknologi så får nog de allierade utses till segrare. Det var de allierade som lyckades utveckla atombomben, en bomb som sedan kom att få avgörande betydelse för krigets utveckling. Tyskland hade inga atombomber men däremot raketer som kunde nå Storbritannien, V1 och V2. V1-raketen var dock alltför långsam och primitiv för att vara avgörande och den betydligt bättre V2-raketen blev tagen i bruk alltför sent i kriget.

Det är också värt att nämna underrättelseverksamheten då den spelade en mycket stor roll under kriget. Det kanske bästa exemplet är britternas förmåga att knäcka det, enligt tyskarna, oknäckbara enigmakryptot. Genom att britterna lyckades dechiffrera dessa krypton kunde de i förväg ta del av tyskarnas planer och på så sätt planera sina motdrag på ett bättre sätt. Enligt vissa bedömare innebar detta en förkortning av kriget med flera år. De allierades underrättelseverksamhet får nog därför anses varit bättre än axelmakternas.

Något som är slående är hur pass felaktiga bedömningar man gjorde av motståndarnas politiska och militärstrategiska situation. Hitler trodde till exempel att Storbritannien skulle alliera sig med Sovjetunionen, och inte USA. Om han besegrade Sovjetunionen så skulle alltså även Storbritannien falla. Och japanerna trodde inte att USA var berett att föra ett krig i Stilla havet, utan att de istället skulle förhandla. Så var ju inte fallet. Man kan fråga sig hur man kunde göra dessa enorma felbedömningar? Det känns som att man gick till krig baserat på ett mycket bristfälligt beslutsunderlag!


Källor
Spencer C. Tucker, Second World War (2004).

Alf W Johansson, Europas krig Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskriget (1988).

Korsspindel - Araneus diadematus

Korsspindel - Araneus diadematus

Åtta abborrar och en röd hink

Safari med döden - en klassisk Homandeckare

Med Safari mot döden har Jan Mårtenson gjort lite utav en comeback. Ett par av de böcker i serien som kom precis innan denna var mindre bra och kändes som oinspirerande hafsverk, men med denna, den 38:de (!) Homandeckaren har Mårtenson nått upp till hans gamla nivå. Och det är strongt gjort att lyckas pressa ur sig en så pass bra bok när man skrivit 37 innan!

Så gillar man Mårtenson så är detta ett absolut måste. Och för er som inte läst Mårtenson tidigare så kan hans böcker beskrivas som en form av intrigdeckare a la Christie, det vill säga boken kretsar kring ett väl avgränsat antal personer som alla befinner sig på samma plats. I det här fallet befinner dom sig på Safari och till viss del i Gamla Stan. Det är alltså inte en realistisk kriminalroman utan en mysdeckare med en extremt polerad och romantiserad bild av verkligheten, tänk Morden i Midsomer.........

Stalingrad av Antony Beevor - ett mästerverk om krigets grymheter

Vid Stalingrad (det som nu kallas för Volgograd) utkämpades mellan augusti 1942 och februari 1943 ett av de blodigaste slagen som världen någonsin skådat, man uppskattar att uppemot 2 000 000 personer blev dödade, sårade eller tillfångatagna. Bakgrunden till slaget var den att Tyskland ville förändra balansen när det gällde tillgången till olja, olja var ju av avgörande betydelse för att kunna bedriva ett krig med mekaniserade trupper. Planen var att avancera åt sydost för att inta de Sovjetiska oljetillgångar som fanns i Kaukasus, och Hitler hade bråttom för han ville hinna klart denna kampanj innan USA blandade sig i. Inledningsvis skördade tyskarna framgångar då deras trupper var bättre än de sovjetiska när det gällde rörlig krigföring på landsbygden och i öppen terräng, men när de nådde fram till staden Stalingrad i augusti 1943 blev situationen en annan då styrkeförhållandet här blev mer jämbördigt. I stadsmiljö blev krigföringen mer statisk och utkämpades ofta mellan mindre grupper i närstrid, något som Sovjetunionen behärskade minst lika bra som Tyskarna. Tyskarnas framfart stoppades och striderna vid Stalingrad kom att bli utdragna och blodiga. Sovjetunionen lyckades dock i november omringa och innesluta stora delar av de tyska styrkorna, den sjätte armén, vilket tvingade tyskarna till att iscensätta räddningsaktioner. Räddningsaktionerna misslyckades dock och den tyska sjätte armén kom i stort sett att utplånas, inte så mycket genom direkta strider utan främst på grund av förfrysning, sjukdomar och undernäring. Detta i kombination med att Tyskland inte lyckades föra fram tillräckligt med nya trupper till slagfältet runt Stalingrad gjorde att Sovjetunionen tog kontroll över staden i början av februari 1943.

Man kan nog med fog påstå att slaget vid Stalingrad var en vändpunkt i kriget, Stalin och kommunismen fick nu en stor seger medan Hitler och Nazityskland förödmjukades svårt. Hitler förlorade förutom ett stort antal soldater dessutom avsevärda mängder krigsmateriel, till exempel över 15 000 artilleripjäser, 4000 stridsvagnar och 2700 flygplan, något som kom att försvaga krigsmakten kraftigt. Sovjetunionens förluster av artilleripjäser, stridsvagnar och flygplan var ungefär en tredjedel av Tysklands, maktbalansen hade alltså skiftat till Sovjetunionens fördel. Tyskarna misslyckades dessutom att ta kontrollen över oljekällorna i Kaukasus, något som ju var anledningen till att man påbörjade den kampanj som kom att leda till slaget vid Stalingrad. Sovjetunionens övertag på östfronten befästes ytterligare genom segern vid Kursk sommaren 1943.

Eftersom slaget vid Stalingrad enligt många innebar en vändning i kriget så är det också ett viktigt slag att diskutera och analysera, det finns många intressanta frågeställningar. Vad var det som gjorde att tyskarnas krigslycka vände? Vilka misstag gjorde de? Hur kom det sig att tyskarna, trots fler soldater och en större mängd krigsmateriel, inte lyckades befria den sjätte armén? Hur agerade Stalin respektive Hitler under slaget och hur kommer det sig att det kommunistiska systemet slutligen segrade? Vilket efterspel fick slaget i form av förändrad maktbalans? Detta är frågeställningar som Beevor tar upp i sin bok, om än i olika grad.

Beevors bok är dessutom viktig ur ett annat perspektiv, boken publicerades 55 år efter slaget vilket innebar att det då fortfarande fanns personer i livet som varit med vid slaget. Beevor hade alltså tillgång till ögonvittnen då han skrev boken, något som gör att han inte enbart behövde förlita sig på av andra nedtecknat material utan han kunde nu själv styra och tolka intervjuerna. Källmaterialet är för övrigt mycket omfattande och förutom intervjuer med överlevande så har även en mängd andra källor använts så som till exempel dagboksanteckningar, tidningsartiklar, krigsarkiv och av andra tidigare utgivna böcker i ämnet. Beevor har använt sig av källor från både Tyskland och Sovjetunionen vilket ju får anses som en förutsättning för att ge en rättvis bild av slaget. Och när det finns risk för att källorna varit partiska, till exempel på grund av rädsla för repressalier, så har Beevor påpekat detta vilket givetvis är bra. Jag uppfattade det dock som att Tyskland fick lite större utrymme i boken än Sovjetunionen, till exempel så beskrevs Hitlers karaktär och agerande mer ingående än Stalins. Kanske kan detta ha att göra med att det krävs mer utrymme för att beskriva det anfallande landet då det ju där finns politiska och militära förberedelser och motiv att redogöra för. Det försvarande landets motiv är inte lika svåra att förstå då de ju helt enkelt endast vill försvara sitt eget land. Trots detta skulle jag gärna ha fått en mer djupgående beskrivning av Stalins karaktär och agerande.

Min uppfattning är att kunskapen om slaget vid Stalingrad är relativt dålig, i alla fall bland oss här väst. Jag tror att de flesta är betydligt mer insatta i det som utspelades på ”vår” sida, till exempel sådant som slaget om England, D-dagen och u-båtskriget. Min erfarenhet är att de flesta filmer och böcker om andra världskriget i väst handlar om just detta, och alltså inte om östfronten. Jag uppfattar det även som att skolans historieundervisning lägger oproportionerligt stor tonvikt på väst. Att en populär och storsäljande författare som Beevor ger ut en bok om Stalingrad anser jag därför som mycket viktigt.

Boken fokuserar på den mänskliga sidan av kriget och inte det militärtekniska eller militärstrategiska, även om detta också berörs. Detta är alltså inte en bok som tar upp och jämför de tekniska specifikationerna mellan Tyskland och Sovjetunionens vapenarsenal och inte heller innehåller boken några djupare militärstrategiska resonemang. Ibland saknar jag dock lite mer utförliga förklaringar till varför man agerade på ett visst sätt, är man inte insatt i de militära strategierna kan det vara svårt att förstå vad till exempel en flankmanöver är och vilka dess för- och nackdelar är. Men kanske att det är svårt att få med allt utan att boken blir ohanterligt lång, och ur det perspektivet tycker jag ändå att Beevor har gjort rätt prioritering när han valt att fokusera på det mänskliga perspektivet. Och något som jag speciellt uppskattar är att han inte bara följer de högre officerarnas öden utan även beskriver den meniga soldaten situation. Detta gör att man genom boken får en förståelse för hur de beslut som Hitler och de andra högre befälhavarna påverkar den vanliga soldatens situation, något som givetvis är mycket bra. Och det som soldaten ute i fält får genomlida under slaget vid Stalingrad kan inte beskrivas som annat än fasansfull, förutom den fasa som kriget i sig själv medför så lider många av soldaterna av svår undernäring och extrem kyla. Situationen blir så pass skräckfylld att det mänskliga psyket förändras, i boken beskriver Beevor hur en del beter sig som djur och stjäl från sina sårade vänner medan andra nästan maniskt försöker leva ett så normalt liv som möjligt med till exempel julfirande. Även de högre befälens situation var mycket svår då de ofta tvingades utföra order som innebar en säker död för många av deras soldater, ofta ansåg de dessutom att orden var felaktig. Dessa mänskliga aspekter av kriget beskriver Beevor på ett mycket bra sätt, och han gör det på ett sakligt sätt utan en mängd kraftfulla adjektiv. Detta något torra sätt att beskriva slaget fungerar enligt mig mycket bra, dels blir boken mer opartisk och dels så framgår det ändå klart och tydligt hur fasansfull situationen var.

För att avgöra exakt vad i Beevors bok som avviker från andra historikers eller vad som är helt nya kunskaper krävs att man är väl insatt i vad som skrivits om andra världskriget, något som jag inte är i tillräckligt stor omfattning. Men utifrån mina kunskaper så var det dock ett par saker där jag uppfattade det som att Beevor hade en ny vinkel eller en mer detaljerad beskrivning. Till exempel så är hans beskrivning av Hitler än mer kritisk än vad som är vanligt, han beskrivs bland annat som oempatisk, paranoid, nyckfull, otålig, sjuklig och psykiskt labil. Dessutom beskrivs han som en skrivbordsmilitär som endast såg slaget ur ett helikopterperspektiv och som inte hade någon som helst förståelse för hur soldatens liv i verkligheten såg ut. Detta i sin tur kom att leda till en orealistisk och nyckfull ordergivning vilket i förlängningen kom att leda till dålig moral bland de tyska trupperna. Detta var enligt Beevor en viktig anledning till att Tyskland förlorade slaget.

Något som också blir extra tydligt i och med Beevors bok är hur stor andel av soldaterna som dog av andra saker än direkta strider. Svält, kyla och sjukdomar var betydligt farligare än fiendens kulor. För mig var det också ny kunskap att så många bytte sida under slaget, och det rörde sig inte om enstaka personer utan om 10 000-tals. För tyskarna kom de sovjetiska avhopparna att utgöra en betydelsefull del av armén. Och Beevor beskriver också de långtgående planer på en revolution som fanns bland tyskarna i slagets slutskede. Upproret skulle riktas mot Hitler och naziideologin och upprorsarmén skulle bland annat består av tyska krigsfångar. En exilregering skulle upprättas. Man hoppades på att få stöd från Sovjetunionen, något man dock inte fick på grund av att Sovjetunionen var rädd för de politiska följder deras stöd skulle få. I slutändan framstod planerna på en revolution som orealistiska och det var få tyskar som anslöt sig. Att dessa förhållandevis långt framskridna revolutionsplaner fanns var nytt för mig.

De fakta och beskrivningar som presenteras i boken känns mycket trovärdiga. Den uppfattning man får som läsare är att Beevor är en mycket kunnig författare som ser till att ha sin text väl förankrad i relevanta källor. Jag uppfattar framställningen som saklig och fri från Beevors egna värderingar, även om en bok givetvis alltid till viss grad påverkas av författarens referensramar.

Boken är mycket lättläst och pedagogiskt skriven vilket får ses som en stor prestation med tanke på det omfattande källmaterialet, att sammanfatta en så stor informationsmängd på ett sammanhängande och lättfattligt sätt är inte lätt. Dessutom är förloppet som ska skildras mycket komplext och omfattande, men även detta tycker jag Beevor hanterar bra. Visst kan vissa avsnitt innehålla en hel del staplande av fakta av typen ”kår x under ledning av general y förflyttade sig åt väderstreck z” men det blir aldrig störande, och det är nog dessutom oundvikligt i den här typen av böcker. En viss kritik tycker jag dock man ska ge till de kartor som finns i boken, dessa är på tok för få och grova. Fler och bättre kartor skulle ge läsaren en betydligt bättre förståelse för slagets olika skeden. Boken saknar även bilder vilket är mycket synd eftersom bilder skulle ha tillfört mycket då det kan vara svårt att fullt ut förklara krigets fasor med enbart ord. Men det som nog får anses vara bokens största svaghet är att man som läsare får en alltför dålig bild av slagets betydelse i ett större sammanhang. Visst tar Beevor upp slagets vikt för fortsättningen av kriget samt hur krigföringen i övriga Europa påverkades under och efter slaget men jag skulle gärna ha läst mer om detta. Men på det stora hela så är Stalingrad av Antony Beevor en viktig, intressant och välskriven bok.......