Ambitiös julbelysning!

Frågan är dock om man vill bo granne med denna?

Nu är det jul så dags för lussebullar och pepparkakor

Papua Nya Guinea - Mer exotiskt än så blir det knappast!

I sin bok Beyond the Coral Sea reser Michael Moran till Papua Nya Guinea, ett land så långt bort från vår egen verklighet som det bara är möjligt. På de öar som tillhör Papua Nya Guinea och som ligger nordost om själva huvudön finns några av världens mest isolerade folkgrupper. Och det är ett land som är starkt präglat av kolonialismen, vilket också märks på de namn vi i väst använder för de olika ögrupperna. Vi har till exempel namn som Bismarckarkipelagen, D’Entrecasteaux-öarna, Le Maire-öarna, Louisiadeöarna, Trobriandöarna och Bougainville. Och det är dessa ögrupper som Moran skildrar i sin bok.

Boken är en mix av episoder från Morans egen resa och hans reflektioner kring dagens Papua Nya Guinea samt episoder från de upptäcktsresande och kolonisatörer som besökt landet tidigare. Moran har ett starkt intresse för antropologi vilket märks då mycket av boken handlar om urbefolkningens traditioner och ritualer samt hur dessa har påverkats av först kolonisatörerna och sedan det moderna samhället. Och mycket av det han skriver är intressant men för mig blir det lite väl mycket fokus på äldre ritualer, jag hade gärna sett att mer av boken handlade om dagens Papua Nya Guinea. Jag hade gärna också läst mer om själva resan. Det verkar vara ett minst sagt svårt land att resa runt i och därför hade det varit kul att läsa mer om de strapatser han råkade ut för.

Så som reseskildring får boken inte något högt betyg, men som en historisk och antropologisk skildring är den mycket bra. Och som läsare blir man intresserad av att resa dit...kanske att detta blir nästa trendiga resmål för dem som tröttnat på Thailand?.....

Karta över Papua Nya Guinea

Cognitive processes: attention, perception, memory, thinking, language & emotions

Here are my thoughts regarding the cognitive processes involved during the conversation and also some thoughts concerning how we can create a more human like robot.

Attention
What is it that affects my attention? If I find my friend unstimulating my thoughts sometimes start to wander and I lose attention. And perhaps we meet at a public place with a lot of background noise and people passing by. I try to filter out the disruptive environment, but it is exhausting and I easily lose focus. Perhaps I can improve my attention if I come well rested to the meeting with my friend? Perhaps I can temporarily increase my concentration by drinking a cup coffee?

Does a robot need to have different degrees of attention? Probably not if we assume that there will be computers with almost unlimited resources (CPU, memory etc) in the future. However, if a resource, such as processing power is limited, then perhaps the system should include some sort of control mechanism, which ensures that the resources focus on the part of the system which, in this particular moment is most critical. And maybe a robot may need to be designed so that it has the ability to filter information in cases where the information flow becomes unmanageable.

Perception
What do I see? Perhaps my senses are distorted and my internal view of the world will be less objective if I talk to someone I love or hate. And is the sky behind my friend really blue, or do I interpret it as blue because the brain is programmed that the default colour of the sky is blue? And if my friend also perceives the sky as blue does that means we perceive the sky in the same way or that we have different internal interpretations of the meaning of blue?

Can we build a robot that is able to see colours? How can the robot know that an object exposed to different types of light (or total darkness) have the same colour? It is probably a challenge to build a robot that understand colours, smells, tastes, but I think It is an even greater challenge to build a robot that are able to communicate the information in a human way. To build a robot that can describe with words how food tastes or flowers smell is not easy.

Memory
There are different types of memory functions, procedural (for example, manages the ability to sit on a Chair) and declarative (for example, manages the ability to remember places). And there are three different phases, encoding, storage and retrieval. If you want to create a human-like robot it probably makes sense to take advantage of the knowledge of how the human memory works. And storage technology probably needs to take a real step forward if we are going to fit the memory inside a human sized robot.

In our scenario where I talk to my friend, which part of our conversation will I remember and for how long? My own experience is that I more easily can recall memories from conversations that are emotionally engaging.

Thinking

I look at the thinking as the body's processor and switch, its here that our senses are converted to thoughts, and its here our will are converted into action in the form of movements. All impressions from the conversation are processed here and will result in emotions and actions (such as speech). Cerebellum is the part of the brain responsible for learning and coordinate movements (including eye movements). Basal ganglia are responsible for movement sequences that have become habits. Over time, repeated movements sequences result in changes in the procedural memory, and we can from that memory automatically (without to be aware of it) recall the movement sequence again.

Ethics and morality is interesting, can a robot be ethical and moral? If we program the robot to act according to the Swedish law does that mean that the robot always will behave ethically and morally correct?

And I don’t think today's processor technology is good enough, I think we must find a completely new technology. Perhaps quantum mechanics where we can have more states than only 1 and 0, can be the solution?

Language
Are we adjusting our language depending on who we are talking to and in what context? And if so how are we going to create a robot that adapt the speech or writing depending on context? In a conversation regarding the universe, how should the robot understand that it must express it self different depending on whether it’s talking to an astronomy professor or a child? To get a robot to understand written text is one thing, but how can a robot be programmed to be able to understand speech? When we talk, we use different accents depending on what we mean, we use irony, sometimes we read between the lines and we interpret facial expressions and gestures.

We will probably have more benefit of the conversation if we both have roughly the same reference framework, that is to say that we understand each other without the need to explain everything in detail.

Some believe that the brain has a built-in feature, called the language acquisition device, and that all people have this from birth and which manages the basic linguistic and grammatical understanding. If this function exists I think there will be plenty to learn from it and maybe we can use that knowledge to build better talking robots.

EmotionsScientists believe that emotion is governed by a number of interconnected brain organs called the limbic system. If I'm nervous to meet my friend perhaps my pulse will rise and I begin to sweat. This is achieved by the autonomic nervous system. Hypothalamus then connects the limbic system and the autonomic nervous system.

How do our emotions affect the five factors above? If the conversation is emotional does our attention increase? I think so. Do strong feelings affect our ability to memorise? I think so. Maybe emotions are connected to creativity and that some of our actions need that creativity. Maybe we need emotions and creativity in combination with logic to evolve as human beings?..... 

Stephen Kings episka fantasyäventyr om det Mörka tornet börjar inte bra

Nej snarare är den första delen i denna fantasysvit om sju böcker en ren katastrof, och detta trots att jag läst den reviderade och förbättrade versionen. Ja du läste rätt, det finns alltså en förbättrad version av boken. I inledningen till boken så erkänner King själv att originalversionen var alltför svårläst och innehöll ett alltför omständligt språk och att han därför kände sig manad att förbättra boken. Och det är ju ärligt av honom att erkänna att originalversionen inte var helt lyckad, men enligt mig kunde han reviderat den än mer för den är fortfarande på tok för omständlig och rörig.

För mig är det inte mycket som är rätt i den här boken. Språket känns otroligt krystat och är alltför utstuderat macho och dystert. En typisk mening kan låta i stil med detta: "Den svarte mannen hade en hy flottig som olja och när han andades lät det som två knivar som vässades mot varandra, ur munnen kom en stank av multnande löv. Han närmade sig sakta likt en kista på väg ner i graven och hans blodiga ben rörde sig som i trance då de tuggade sig fram genom törnsnåren." Just den meningen finns inte men hela boken går i den stilen vilket är extremt tröttsamt. Sällan har jag läst någon mer krystad bok.

Dessutom är själva historien och upplägget extremt rörigt. Okej att det här är inledningen på en lång romansvit och att oklarheter reds ut i de senare böckerna men man måste ju som läsare i alla fall ha något att hänga upp sig på, någon form av röd tråd. Nu finns inget som fångar läsarens intresse. I fantasyböcker brukar vanligen miljöbeskrivningarna vara mycket bra, det är ju liksom till stor del vitsen med den typen av böcker, att måla upp en fantasivärld för läsaren. Men inte heller det lyckas King med, huvudpersonen i boken är visserligen ute på en lång resa och det är fantasivärld han reser i men ingenting av detta beskrivs närmare.

För mig är detta en katastrofalt dålig bok. Inte en chans att jag kommer läsa de andra sex böckerna i sviten.......... 

Karta över End-World, en del av Stephen Kings fantasivärld.

Silmarillion - Ett fascinerade och svårläst verk om Tolkiens värld

I J. R. R. Tolkiens verk Silmarillion får vi reda på bakgrunden till den värld som beskrivs i bland annat Bilbo - En hobbits äventyr och Sagan om Ringen. Boken kan nästan ses som en lärobok i historia och geografi då Tolkien sakligt redogör för världens utveckling, och han gör på det samma stora allvar som man kan finna i en lärobok. Vi får reda på varför världen rent fysiskt ser ut som den gör, det vill säga hur landmassorna har förflyttats och omformats över tiden, och hur de olika folkslagen, så som alver och dvärgar, har vandrat. Tolkien hade en förkärlek för språk vilket också märks i den här boken då det finns avsnitt om språkets utveckling samt hur man ska tolka de geografiska namnen.

Så de som börjar läsa Silmarillion i tron att det är en bok i samma stil som trilogin om härskarringen blir nog mycket förvånade, och de flesta blir också troligtvis besvikna då den här boken nog får anses som riktad till de som är mycket inbitna Tolkienfan. För oss andra blir det helt enkelt för svårt att hålla engagemanget uppe. Boken är så fullspäckad med namn, släktskap, geografiska platser och spänner över ett så stort tidspann att det krävs ett brinnande intresse för den här fantasivärlden för att man ska orka ta in allt. Sidorna är minst sagt faktaspäckade.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera boken även till dem som inte är fanatiska Tolkienfan då det är en fascinerande bok. Här har vi alltså en lärobok i historia, geografi och till viss del också lingvistik över en påhittat värld! Är inte det coolt eller? Tänk vilken möda Tolkien måste ha lagt ned på att få ihop hela denna världs utveckling, här pratar vi inte om att få ihop några enskilda trådar i en deckare utan här handlar det om att synka kontinenternas rörelser med folken och språkets utveckling. Detta är stort! Så jag rekommenderar alla att testa att läsa Silmarillion, även om ni sedan med stor sannolikhet inte kommer att orka ta er igenom hela........

Karta över Beleriand, en central plats i Silmarillion.

En lysande atlas över Tolkiens Midgård

För er som är på väg att läsa Tolkiens böcker kan jag starkt rekommendera Karen Wynn Fonstads bok The Atlas of Middle Earth. Detta är en kartbok med tillhörande texter som beskriver Midgårds historia från den Första tidsåldern fram till den Fjärde tidsåldern. För den som ska läsa trilogin om Härskarringen så finns här detaljerade kartor över många av de platser som besöks i boken, allt från översiktskartor där huvudpersonernas olika vägar genom Midgård är utritade till detaljkartor över enskilda platser så som Minath Tirith och Edoras. Ja det finns till och med planritningar över vissa enskilda byggnader.

Det är alltså inte Tolkiens egna kartor i boken utan kartorna är skapade av Karen Wynn Fonstad utifrån hur världen beskrivs i böckerna. Eftersom inte alla platser är exakt beskrivna i böckerna, till exempel i avseende var de ligger, så har hon ibland tvingats gissa. För de som är ortodoxa Tolkienfan kanske detta är som att svära i kyrkan men personligen tycker jag att hennes tolkning av Tolkien tillför mig som läsare något. Och hon är också tydlig med att skriva ut vad som är hennes egen tolkning.

Att använda sig av den här atlasen parallellt med att man läser Tolkiens böcker ger enligt mig läsupplevelsen ytterligare en dimension. En del kanske tycker att kartor begränsar läsarens egen fantasi men detta håller jag inte med om, tvärtom så ser jag att en kartbok som denna gör fantasivärlden mer levande och engagerande. Detta är ett mycket bra komplement till Tolkiens böcker som jag alltså varmt rekommenderar!...... 

Karta över Morias grottor

Karta över Riftedal (Rivendell) och Elronds hus.

Man kan ha kul med en gammal traktor!

Ytlighet i snyggt fodral - Om det var krig i Norden av Janne Teller

Nja, alltså den här boken är ju rätt hajpad...men jag är skeptisk...visst själva konceptet och layouten är tilltalande men innehållet är i stort sett obefintligt. Författaren beskriver ett scenario där flyktingsituationen är den omvända, det vill säga det är vi Svenskar som tvingas fly, i det här fallet till Egypten. Och det är absolut en tanke som är värd att begrunda...och en tanke som gör det lite lättare att förstå situationen för dagens flyktingars...men författaren har ju inte tagit denna tanke ett enda ynka steg vidare. Visst väcker författaren tanken om hur det skulle vara att vara flykting...men detta är väl knappast en tanke som inte alla svenskar redan funderat på någon gång?

Så jag blev besviken...hade hoppats på att författaren hade fördjupat resonemanget och dragit det ett par steg till. Boken är mycket kort och läses bokstavligen på en kvart. Som det är nu känns boken möjligen meningsfull för elever på lågstadiet. Det bästa med boken är dess layout i form av ett pass samt de coola bilderna...

Planes, Trains And Auto-Rickshaws

I Laura Pedersens bok Planes, Trains And Auto-Rickshaws: A Journey Through Modern India får vi följa med på en resa genom det moderna Indien, från kaosets Delhi till söderns tropiska landskap. Som brukligt i den här typen av reseskildringar så blandas författarens personliga reflektioner och reseminnen med allmänna fakta om platserna som besöks. Pedersen beskriver resan på ett mycket inspirerat och ibland humoristiskt sätt men tyvärr är de mer faktabetonade delarna inte lika kul att läsa. Där finns till exempel ett förhållandevis långt avsnitt om berömda Indiska ledare och ett annat som handlar om kvinnornas situation. Dessa avsnitt känns mest inslängda i boken för att ge den mer tyngd, men för min del innebar dessa avsnitt endast att boken tappade tempo. Men om man hoppar över dessa två avsnitt så är boken klart läsvärd!..

Hobbiten - äventyrens äventyr och sagornas saga

Varför har jag inte läst Tolkiens Hobbiten tidigare? Hur kan jag ha missat den? Detta måste vara sagornas saga och äventyrens äventyr, ett mästerverk som borde läsas av alla, så väl unga som gamla.

Jag tror att det är många med mig som missat den på grund av den inte ingår i trilogin Sagan om Ringen, är man inte insatt är det ju lätt att tro att första delen i trilogin är sagans och äventyrets början. Men så är alltså inte fallet utan den värld och många av de karaktärer som finns i Sagan om Ringen finns även med i Hobbiten. Det är här man lär känna karaktärer som Bilbo Baggins, Gandalf och Gollum, läser man inte Hobbiten innan man läser Sagan om Ringen så missar man alltså mycket av karaktärsbeskrivningen. Sagan om Ringens fantasivärld blir än mer fullständig om man först läser Hobbiten!.........

Karta över den del av Middle-Earth där Hobbiten utspelar sig. (Klicka för större version.)..

Projektledning – Agila metoder

Inledning

I det här inlägget kommer jag att redogöra för vad agil projektledning och systemutveckling är samt hur denna skiljer sig från traditionella metoder. För att belysa skillnaderna har jag valt ut fem olika begrepp/områden som jag kommer att studera mer i detalj, och dessa är: projekttriangeln, projektledarrollen, projektgruppen, mötesrutiner och dokumentation. Avslutningsvis reflekterar jag över den agila metodens för- och nackdelar.

Den agila modellen

Den agila projektmodellen har sitt ursprung ur det missnöje som i slutet av 1900-talet fanns i IT-branschen mot de då existerande modellerna, man ansåg att dessa var alltför stela och byråkratiska. För mycket tid lades på dokumentation och för lite på att utveckla de IT-system som skulle levereras. Nya mer flexibla projektmodeller växte fram och i början av 2001 samlades företrädare för dessa för att skapa gemensamma riktlinjer för hur denna typ av projekt kunde drivas. Man skrev ner dessa riktlinjer i det som kallas för det ”Det Agila Manifestet”, http://agilemanifesto.org/iso/sv/. I detta manifest skriver man bland annat följande:

Individer och interaktioner framför processer och verktyg

Fungerande programvara framför omfattande dokumentation

Kundsamarbete framför kontraktsförhandling

Anpassning till förändring framför att följa en plan

Det vill säga, medan det finns värde i punkterna till höger,

värdesätter vi punkterna till vänster mer.

Man förtydligar sedan detta i 12 stycken principer, dessa finns att läsa på http://agilemanifesto.org/iso/sv/principles.html. Två av dessa principer lyder: ”Vår högsta prioritet är att tillfredsställa kunden genom tidig och kontinuerlig leverans av värdefull programvara” samt ”Leverera fungerande programvara ofta, med ett par veckors till ett par månaders mellanrum, ju oftare desto bättre.” Och detta är ett av den agila projektmetodens särdrag, man har många små leveranser istället för en eller ett fåtal större, som ju är det normala i traditionella projektmetoder. En av de största fördelarna med detta är att man lättare kan anpassa sig till de förändringskrav som ofta uppstår under projekt. I och med att beställaren får många små delleveranser så kan man snabbt upptäcka saker som behöver förändras och på ett smidigt sätt planera in detta i kommande delleveranser. Faktum är att de agila principerna till och med välkomnar förändringar under projektets gång detta då beställaren får ett bättre och mer konkurrenskraftigt system. (Gustavsson, 2007, sid 20 – 24 samt http://agilemanifesto.org/iso/sv/)

Andra särdrag hos den agila metoden är att projektledaren fungerar mer som en stödjande lagkapten än som en styrande chef samt att man inte gärna förändrar projektgruppen under projektets gång. Mer om detta och andra karaktäristika för den agila metoden beskriver jag nedan.

Projekttriangeln – tid, kostnad och resultat

Projekttriangel är ett sätt beskriva de tre parametrar som ett projekt styrs av. Tid, kostnad och resultat kan sägas vara projektets begränsningsparametrar då det är tillgången på dessa tre resurser som sätter projektets ramar. Detta gäller för såväl traditionella projekt som för agila. Skillnaden är dock att man i traditionella projekt kan förändra alla dessa tre parametrar under projektets gång medan man enligt den agila metoden endast kan förändra leveransparametern. Det vill säga om man i ett agilt projekt inser att man inte kommer kunna hinna leverera planerat resultat i tid så senarelägger man inte leveransen eller tillför mer personalresurser utan man skär istället ner på vad som ska levereras.

Logiken bakom detta är att det i praktiken oftast är mycket svårt att tillföra personalresurser i ett projekt med kort varsel. Om man skulle få tillgång till fler personer i projektet så skulle detta i många fall innebära att det uppstod personalbrist på andra platser i verksamheten. Dessutom är det svårt att snabbt få in nya medlemmar i projektgruppen. Att öka projektgruppens storlek blir ineffektivt. Två av grundprinciperna inom den agila metoden är ju just att behålla projektgruppen liten och intakt samt att ha kort tid mellan olika delleveranser, skulle man då skjuta upp leveransdatum eller utöka projektgruppens storlek så faller mycket av konceptet. (Gustavsson, 2007, sid 28 - 32)

Detta innebär också att man i agila projekt använder sig av time-boxing, det vill säga man jobbar med en fast deadline och utför så mycket av aktiviteterna som är möjligt med de resurser man har. Det man inte hinner med tar man med i kommande leveranser. (Gustavsson, 2007, sid 40 - 41)

Projektledarrollen

Den största skillnaden för en projektledare i ett agilt projekt är att denne fungerar som lagkapten och inte som chef. Projektledarens främsta uppgift är alltså inte att styra gruppen utan att stötta och hjälpa gruppen och röja undan eventuella hinder så att denna ska kunna utföra sina uppgifter. Besluten fattas inte av projektledaren över projektmedlemmarnas huvuden utan det är projektgruppen tillsammans med projektledaren som fattar besluten. Jämfört med den traditionella projektorganisationen är den agila alltså mindre hierarkisk.

Men det finns givetvis situationen där projektledaren även i agila projekt måste fatta beslut, främst då projektgruppen trots medlingsförsök från projektledarens sida inte lyckas enas kring ett beslut. I dessa fall ligger avgörandet hos projektledaren. Man bör dock sträva efter att minimera antalet sådana tillfällen.

Det är projektledarens ansvar att projektet leds enligt den agila metoden, dvs. han måste vara väl förtrogen med konceptet samt ha förmågan att lära upp de projektmedlemmar som inte är insatt i metoden. Det är viktigt att projektledaren förklarar sin egen roll för projektmedlemmarna och övriga intressenter. (Gustavsson, 2007, sid 67 - 70)

Gustavsson tar bland annat upp följande punkter som exempel på konkreta aktiviteter som ligger inom den agila projektledarens ansvarsområde:

• Se till att eventuellt oklara krav förtydligas.
• Säkra projektets bemanning så att denna har rätt kompetens samt inte förändras under projektets gång.
• Gå på möten samt ansvara för tillhörande praktikaliteter.
• Kommunicera utanför projektgruppen.
• Arrangera kick-off och avslutningsmöte.
• Hantera kunder och projektbeställare.
  (Gustavsson, 2007, sid 71)

Projektgruppen

En stor skillnad mellan det agila arbetssättet och det mer traditionella är att man ger varje enskild projektmedlem ett större ansvar och befogenheter. Projektledaren skall mer ses som en lagkapten än som en chef. Dessutom finns ett kollektivt ansvar inom gruppen på ett helt annat sätt än i traditionella metoder, det vill säga man går in och hjälper varandra oavsett om arbetsuppgiften egentligen ligger utanför personens ursprungliga ansvarsområde. Detta innebär i sin tur att man premierar tvärkompetens, det vill säga man försöker undvika att det finns vissa uppgifter som endast kan lösas av en speciell projektmedlem. Man undviker också att ta in externa experter. Arbetar man strikt agilt så finns det inga specifika roller utan hela projektgruppen arbetar tillsammans för att uppnå projektmålen och varje enskild projektmedlem anpassar sina arbetsuppgifter till vad som för stunden efterfrågas i projektet. Projektgruppen skall vara liten, optimalt är en storlek på fen till nio personer, och gruppens sammansättning skall inte förändras under projektets gång. I mer traditionella projektmetoder så är rollerna mer fasta och man är mer öppen att ta in externa experter samt förändra projektgruppens sammansättning under projektets gång. (Gustavsson, 2007, sid 75 - 77)

Det finns dock en roll som avviker lite från ovanstående beskrivning och de är testrollen. Den rollen ska även i den agila metoden vara klart utpekad, detta då är viktigt att inte programmerarna testar och granskar sin egen kod. Testaren ska dock tillskillnad från traditionella projektmetoder finnas med under hela projektet, detta då i den agila metoden ju finns många delleveranser som ska testas. (Gustavsson, 2007, sid 81 - 82)

I och med den agila metoden så förändras alltså arbetssättet. ”Systemutvecklaren har blivit social” lyder rubriken på Guzmáns artikel om den agila projektmetoden. Och även om rubriken är något tillspetsad, det fanns ju givetvis sociala systemutvecklare även innan den agila metoden föddes, så ligger det något i detta då systemutvecklaren med det agila arbetssättet har kontakt med personer inom fler kompetensområden. I de mer traditionella vattenfallsmetoderna så var det relativt vattentäta skott mellan de olika kompetenserna, dvs. affärsutvecklarna gjorde först en affärsmässig bedömning, därefter tog IT-arkitekter och systemerare vid, dessa lämnade i sin tur vidare till programmeraren och slutligen testade testaren systemet. Det agila arbetssättet bygger ju på att man kommunicerar över kompetensgränserna, programmerare och systemerare kan till exempel ha direktkontakt med beställare och användare vilket snabbar upp processen samt ger dem en större förståelse för vad det är projektet ska leverera. Som projektmedlem är det också stimulerande att bredda sitt kontaktnät. (Guzmán, 2012)

Mötesrutiner

Det som är karaktäristiskt för den agila metoden är de dagliga avstämningsmötena. Enligt Gustavsson bör dessa vara mycket korta, ca 15 minuter, och genomföras stående. Stående därför att de inte ska bli långdragna diskussioner. På dessa korta dagliga möten ska alla projektdeltagare närvara och man ska gå igenom vad man har gjort sedan föregående möte, vad man kommer att göra fram till nästa möte samt vilka eventuella problem som finns för att man ska kunna leverera detta. Om det finns tid kan man även diskutera om det finns nya aktiviteter som bör planeras in samt om det finns något nytt beslut som gruppen har intresse av att veta. Var och en av projektdeltagarna ska alltså svara på dessa frågor, på så sätt får man en detaljerad bild av vad varje person gör på daglig basis. Detta leder till att tempot hålls uppe samt att eventuella problem upptäcks snabbt. Ovanstående kan jämföras med mer traditionella projektmetoder där längre möten hålls med längre tidsintervall, kanske varje eller varannan vecka, något som ökar risken för att eventuella problem inte upptäcks i tid samt kan leda till att tempot minskar. (Gustavsson, 2007, sid 155 - 157)

De möten som hålls är i första hand inte till för att projektledaren ska kontrollera och styra utan för att projektmedlemmarna ska få reda på vad de andra arbetar med och om det finns några problem. I de agila projekten har ju projektgruppen ett kollektivt ansvar där det ingår att hjälpa de medlemmar som har problem. (Gustavsson, 2007, sid 151)

En annan typ av möte är det som hålls i samband med varje etappleverans. Här ska leveransen presenteras för projektets intressenter. Och i sann agil anda ska mötet hållas kort, runt en timme, och förberedelserna bör inte ta mer än två timmar. Det är viktigt att man här presenterar det faktiska resultatet och inte en förskönad presentation. Intressenterna ska på mötet få se exakt så som systemet ser ut, i annat fall riskerar de att bli besvikna när de ser den färdiga produkten. Denna presentation är även viktig för projektmedlemmarna då den innebär en form av avslut och något jobba för. Mötet skall inte gå över till att bli ett planeringsmöte för nästa etapp utan de eventuella synpunkter som uppstår under presentationen ska memoreras och sedan diskuteras på ett kommande planeringsmöte. (Gustavsson, 2007, sid 173 - 175)

I samband med varje etappslut så hålls i agila projekt också ett erfarenhetsmöte, detta till skillnad från traditionella projekt där denna typ av möten oftast hålls i samband med projektavslutet. Fördelen med att hålla denna typ av möte efter varje etapp är att man i kommande etapper i det pågående projektet kan dra nytta av detta. Möten bör vara korta, max en timme, och utgå från de två frågeställningarna vad som gick bra och vad som kan förbättras. Varje projektmedlem tänker igenom dessa frågeställningar och sedan diskuterar man alla synpunkter gemensamt. De förbättringsförslag som kommit fram tar man sedan med sig till nästa etapps uppstartsmöte. (Gustavsson, 2007, sid 177 - 179)

Dokumentation

Här skiljer sig den agila metoden avsevärt från de traditionella metoderna genom att man försöker att minimera dokumentationen så långt det är möjligt. En av punkterna i det agila manifestet handlar om just detta, där står det att man ska sträva efter enkelhet och ”maximera mängden arbete som inte görs”. (http://agilemanifesto.org) Faktum är att den agila metoden uppstod till stor del som en reaktion på att den mängd tid och energi som gick åt till dokumentation i de traditionella metoderna. Dokumentationen blev också ofta snabbt inaktuell då kraven vanligtvis förändrades under projektets gång, mycket tid spenderades alltså att uppdatera gammal dokumentation. De fanns dem som tyckte att en allt för liten del i utvecklingsprojekten gick åt till själva utvecklandet, något man ville förändra i och med den agila metoden. (Gustavsson, 2007, sid 20)

Det är dock givetvis inte så att agila projekt genomförs helt utan dokumentation, en viss dokumentation behövs men det man vill undvika är att dokumentera bara för dokumenterandets skull. Dokumentationen ska vara efterfrågad. Och den dokumentation man ska fokusera på är den som är av nytta utanför projektet, till exempel förvaltningsdokumentation. Man ska minimera projektintern dokumentation och inom projektet istället använda sig av muntlig kommunikation. (Gustavsson, 2007, sid 43 - 47)

Reflektioner

Jag själv arbetat ett antal år i projekt som drivits med den traditionella vattenfallsmodellen och då tyckt att denna ibland varit alltför stel och omständlig så jag kan se tjusningen med den agila modellen. Här har vi en modell som fokuserar på att få saker och ting gjorda istället för att lägga tid på sådant som långa möten och tidskrävande dokumentationskrav. Dessutom fokuserar den agila modellen på korta projekt med snabba leveranser, något som jag som arbetat i den snabbt föränderliga webbranschen kan se nyttan med. I en föränderlig miljö är den agila metoden bättre då den inte utgår från en detaljerad kravspecifikation och därför lättare kan anpassa sig till ändrade krav som uppstår under projektets gång, något som är mycket vanligt när det gäller till exempel webbprojekt.

Även Gustavsson tar upp ovanstående fördelar med den agila metoden men nämner också att metoden är bra då projekten är så pass komplexa att det är svårt att i förväg föreställa sig hur slutresultatet kommer att bli samt vid vidareutveckling i förvaltningsorganisationen. (Gustavsson, 2007, sid 16) Kan bara instämma i detta. Vid riktigt komplexa projekt kan det antagligen vara en fördel att bryta ner det till flera mindre delleveranser enligt den agila metoden. Efter varje delleverans så är det nog lättare att få en klarare bild av hur slutresultatet kommer bli och man kan då också lättare planera för nästa delleverans. Dessutom tror jag att det är psykologiskt riktigt att dela upp ett långt och komplext projekt i flera väl avgränsade delleveranser, på så sätt får man något mer greppbart att fokusera på.

Men jag ser också att det finns tillfällen då den agila metoden inte är lämplig, exempelvis då man i ett projekt är beroende av fysiska ting som är svåra att förändra. Inom IT-branschen kan detta till exempel röra sig som hårdvara. Att förändra hårdvaran i efterhand kan bli mycket dyrbart och det är därför oklokt att inte ha en mycket detaljerad kravspecifikation redan från början. Samma sak gäller givetvis även utanför IT-branschen, inom byggbranschen kan man knappast starta projekt utan att från början ha en detaljerad kravspecifikation. Dels för att kunna göra hållfastighetsberäkningar och liknande men även för att det är alltför kostsamt att införa förändringar i efterhand. Här kan man alltså inte planera en delleverans i taget utan måste planera alla leverans i detalj redan från början.

Gustavsson tar även upp detta med fasta kontrakt, fasta deadlines med spikade leveranser och offentliga upphandlingar och påpekar att vid dessa tillfällen är den agila metoden inte lika effektiv. Vid alla dessa tillfällen saknas förutsättningar för den flexibilitet och rörlighet som den agila metoden bygger på. Den agila metoden bygger ju på att man sätter upp ett datum för leverans och visar det sig att man inte kan hålla detta så är det innehållet i leveransen man förändrar och inte deadlinen eller resursutnyttjandet. Har man en fast deadline och spikat leveransinnehåll så är det enda man kan förändra resursutnyttjandet, något som inte är förenligt med den agila metoden. Vid offentliga upphandlingar är situationen liknande eftersom den färdiga lösningen då alltid är detaljerat beskriven redan från början. (Gustavsson, 2007, sid 16-17)

Referenser

Gustavsson, Tomas. 2007. Agile – konsten att slutföra projekt. Karlstad: TUK Förlag AB.

Guzmán, Rebecka. 2012. Systemutvecklaren har blivit social. IDG. Elektronisk. http://www.idg.se/2.1085/1.469067. Läst 2012-10-08.

Schwaber, Ken & Sutherland, Jeff mfl. 2001. Manifest för Agil systemutveckling. Elektronisk. http://agilemanifesto.org/iso/sv/. Läst 2012-10-09.

Tonnquist, Bo. 2007. Projektledning. Stockholm: Bonnier Utbildning.

Den nakne ambassadören - Grym debutdeckare!

I Magnus Zaars debutdeckare Den nakne ambassadören får vi följa den unga diplomaten Clara Fabre på äventyr i Östkongo. Hon skickas dit för att ta reda på vart den svenska ambassadören tagit vägen, denna har nämligen försvunnit. Detta är upptakten på en berättelse som sedan kommer att kretsa kring korrupta politiker, militärer och ambassadtjänstemän. Och mitt i detta finns alltså den unga Clara Fabre som trots att hon ständigt blir motarbetad inte ger upp, hon bara ska lösa detta och ställa de skyldiga till svars!

Förutom att det är en deckare med hög spänningsnivå så är det även ett kritiskt inlägg i debatten om hur vi använder våra biståndspengar. Vilken typ av bistånd ska vi ge? Och hur ska vi minska den korruption som finns? Är det rätt att ge bistånd till militärdiktaturer? Författaren ger kanske inga svar på dessa frågor men han får läsaren att fundera kring detta.

Detta är en mycket bra debutdeckare som håller ett högt tempo och som har ett persongalleri som är intressant. Jag ser fram emot nästa del i serien om Clara Fabre!......

Projektledning - analys av magisteruppsatsen ”Att skapa en uthållig projektverksamhet - en studie ur ett HRM-perspektiv om stresshantering i projektintensiva organisationer”

 

Inledning

I den här rapporten kommer jag att analysera Helen Bäckströms och Lisa Janssons magisteruppsats ”Att skapa en uthållig projektverksamhet - en studie ur ett HRM-perspektiv om stresshantering i projektintensiva organisationer”. Uppsatsen är skriven vid Linköpings Universitet och finns att hämta elektroniskt på http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:21593. Att jag valt att analysera just denna uppsats beror på att den belyser ett mycket aktuellt ämne, nämligen stress och stressrelaterade besvär och sjukdomar. Och då ett projekt definitionsmässigt är begränsat i tiden, det vill säga det finns alltid en tid att hålla, så kan man anta att detta kan leda till stress, något som man som projektledare givetvis måste ha kunskap kring.

Jag börjar med att sammanfatta uppsatsens resultat och titta på hur resultatet kan användas rent praktiskt i projektarbetet. Jag går sedan över till att peka på uppsatsens styrkor och svagheter samt hur dess resultat förhåller sig till kurslitteraturen. Rapporten avslutas med mina egna reflektioner samt en referenslista.

Sammanfattning av uppsatsens slutsatser

Uppsatsens syfta är alltså att ”ur ett HRM-perspektiv, och med fokus på stress, analysera vilka faktorer som är viktiga för att skapa en uthållig projektverksamhet i projektintensiva organisationer”. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 107) Man har valt en kvalitativ ansats, det vill säga man går på djupet snarare än på bredden, och man gör detta genom dels litteraturstudier och dels genom att intervjua ett tiotal personer från två projektorienterade företag. Då man har ett ledningsperspektiv på stresshanteringen så intervjuar man personer i ledande befattningar samt personer från företagshälsovården.

Författarna huvudslutsats summerar de som ”… att det inte bara förefaller vara viktigt vad som görs när det gäller att skapa uthållighet, utan även att något görs.” Med detta menar de att det självklart är viktigt vilka åtgärden man väljer att göra men att bara detta att man gör något över huvudtaget ger en positiv effekt. Att ledningens värderingar är den rätta och att de lyssnar på de anställda är enligt författarna avgörande för en uthållig projektorganisation. De anställda måste känna att de har ledningen stöd. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 107)

Men givetvis är det också viktigt vad man gör, och författarna har genom sin analys kommit fram till ett antal olika faktorer som påverkar projektorganisationens uthållighet. De har grupperat faktorerna i de två grupperna projektverksamhetens organisering samt stresshanteringsåtgärder, se bild 1 nedan. Här ingår faktorerna god planering, situationsanpassat ledarskap, snabb feedback, tydliga prioriteringar, kontinuerlig & lättillgänglig information, effektiv kommunikation, stöttande ledning och markerande av gränser respektive beakta återhämtning, håll jämn & hög arbetsbelastning, identifiera & uppmärksamma individuella behov, sätt mål och bestäm önskvärt resultat, tillämpa förebyggande aktiviteter, uppmärksamma stressproblemet, skapa helhetssyn och struktur, ge erkänsla och uppskattning samt inse att alla har ett ansvar.

Bild 1. De faktorer som enligt författarna är viktiga för att skapa en uthållig projekt-verksamhet. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 108)

Författarna motiverar i sin analys sedan kortfattat valet av påverkande faktorer och åtgärder, jag tar upp endast ett urval av faktorer här. God planering minskar enligt författarna projektdeltagarnas osäkerhet och bidrar till insyn och kontroll, något som leder till trygghet och därmed mindre stress. Att situationsanpassat ledarskap kan leda till en uthålligare projektorganisation motiveras med att den ledarstilen innebär att projektplanen kan förändras om förutsättningarna förändras. Snabb feedback från ledningen är viktigt då detta leder till ett ökat engagemang och en ökad glädje. Med tydliga prioriteringar avser här författarna den prioritering av resurser som ibland måste göras mellan linjen och projektet eller mellan olika projekt, om ledningen gör dessa prioriteringar på ett tydligt sätt minskar projektarbetarnas osäkerhet. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 107-108)

När de gäller de stresshanteringsåtgärderna så anser författarna till exempel att det är viktigt att ledningen beaktar återhämtningen, något som kan ske till exempel genom tydligt inplanerade perioder. Detta är viktigt även om projektarbetarna utsätts för positiv stress, för positiv stress kan övergå till negativ stress om den pågår under alltför lång tid. Jämn och hög arbetsbelastning är viktigt då det ger projektarbetaren bättre kontroll och en upplevd positiv stress, vilket i sin tur leder till bättre effektivitet. De anser också att förebyggande stresshanteringsaktiviteter är viktigt då detta kan fånga upp dem som är i riskzonen på ett tidigt stadium. Den punkt som de utvecklar mest i sin slutsats är den som går ut på att alla har ett ansvar. Individen har ett ansvar för sin livssituation och för att ta till sig de stresshanteringsåtgärder som företaget erbjuder, projektgruppen har ett ansvar att identifiera problemen och sedan försöka åtgärda dessa och ledningen har ett ansvar för att företaget har rätt värderingar och kan erbjuda rätt stresshanterande åtgärder. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 108-110)

Slutsatsernas praktiska användningsområden

Tyvärr är jag ganska skeptisk till att uppsatsen och dess slutsatser kommer att få någon praktisk betydelse. De slutsatser man drog är enligt mig redan något som får anses som etablerad kunskap. Jag har själv arbetat i projekt på två olika företag och alla de faktorer som de nämner i sin slutsats var sådant som man var väl medveten om. Problemet är enligt mig inte att man saknar kunskap om hur man bör driva projekt uthålligt utan hur man ska implementera den kunskapen i projekt-organisationen. Ett exempel på detta är det klassiska problemet med dålig informationshantering i projekt, något som tre av författarnas faktorer handlar om. Här hade jag gärna sett att de istället för att endast identifierat problemet även föreslagit konkreta på hur ledningen skulle kunnat agera för att förbättra. Ska ledningen satsa på utbildning? Är det kanske någon form av IT-stöd som behövs? Hur mycket tid bör en projektledare avsätta för informationshantering? Är det bästa kanske att i alla projekt ha en speciell person som endast ansvarar för informationshanteringen? Vilka av dessa, eller andra, åtgärder är mest effektiva ur stresstålighetssynpunkt? Hade uppsatsen haft det fokuset hade den praktiska nyttan varit oändligt mycket större.

Jag kan dock se en viss nytta med uppsatsen ur ett läroperspektiv. Den är välskriven och pedagogisk och kan nog fungera mycket bra som litteratur på universitet eller för dem som ska arbeta i en projektorganisation för första gången.

Styrkor och svagheter

Jag anser att uppsatsens två stora svagheter är brist på generaliserbarhet och djup. Brist på generaliserbarhet därför att uppsatsen baseras på enligt mig alltför få studieobjekt, endast totalt tio intervjupersoner fördelat på två olika företag. Detta är visserligen en kvalitativ studie, till skillnad mot en kvantitativ, men jag tycker att även kvalitativ studie bör baseras på mer data. Författarna för själva ett resonemang kring detta och kommer fram till den något luddiga slutsatsen att ”…det är möjligt att våra resultat även skulle kunna vara tillämpbara i organisationer där de rådande förhållandena är liknande dem som studiesubjekten verkar i.” (Bäckström & Jansson, 2006, sid 9) Detta går ju inte att tolka på annat sätt än att de även själva är ganska tveksamma till att deras slutsatser går att använda ens på liknande företag, för att då inte tala om företag som verkar i andra branscher och/eller är av en annan storlek.

Det kanske kan verka motsägelsefullt att jag anser att uppsatsen brister i både generaliserbarhet och djup, man kan tycka att om den inte är generaliserbar så borde den ju i så fall vara djup. Men tyvärr anser jag inte att den varken är det ena eller det andra, det vill säga den är varken kvantitativ eller kvalitativ. Jag tycker den brister i djup då intervjuerna känns mycket ytliga, och detta trots att intervjuobjekten är få. De skriver själva att den tid de fick med varje person var en eller maximalt två timmar, och detta inkluderar då även presentation av sig själva och uppsatsens syfte. Själva intervjun var alltså i vissa fall under en timme vilket jag anser är alldeles för kort för att man ska få en verkligt djup förståelse. Antalet intervjufrågor var också på tok för många, uppemot 30 stycken, för den begränsade intervjutiden. (Bäckström & Jansson, 2006, sid 117-124) Jag tror uppsatsen hade blivit bättre om de hade avgränsat ämnet mer. Kanske att de kunde fokuserat endast på en liten del av projektverksamheten, till exempel tid och resursplanering eller ledningens värderingar, och gått djupare in på hur just den delen påverkar projektuthålligheten.

Sedan kan jag tycka att det var lite synd att man endast intervjuade personer i ledande befattningar samt inom företagshälsovården, det vill säga inte någon som arbetat i ett projekt under projektledaren. Detta klargörs ju i och för sig redan i och med uppsatsens titel men jag kan ändå tycka att utelämnandet av projektmedarbetarna gör att uppsatsen inte känns komplett. Kanske utelämnandet av dessa ger en missvisande och eventuellt förskönad bild av verkligheten? (Bäckström & Jansson, 2006, sid 16-17)

Slutligen hade jag gärna sett att de på något sätt verifierat de slutsatser de kom fram till. Som uppsatsen är nu beskriver de hur de två företagen arbetar med stressrelaterade frågor men man får egentligen ingen uppfattning om vilka reella effekter arbetet fått. Effekterna beskrivs endast av intervjuobjekten, som ju är mycket partiska. Jag inser att de vore ett mycket stort och tidsödande arbete att verifiera uppsatsens slutsatser men jag tycker ändå att man borde försökt, i alla fall för någon del av de delslutsatser man kom fram till. Hade man inte möjlighet att själv göra det experimentellt så kanske man kunde gjort det genom att studera befintlig statistik och liknande.

Men för att säga något positivt så gillar jag uppsatsens upplägg rent pedagogiskt. Författarna beskriver mycket bra hur de gått till väga och man får också en bra genomgång av vad projekt och stress är. Uppsatsen fungerar alltså mycket bra för den som vill förstå vad stress och projekt är för något samt hur dessa förhåller sig till varandra. Jag uppfattar författarna som kunniga inom dessa två områden.

Uppsatsens slutsatser i förhållande till litteraturen

Varken Bo Tonnquists eller Tomas Gustavssons har fokus på stressrelaterade frågor. Ingen av böckerna har ett avsnitt eller kapitel som handlar om stress, stress finns inte heller med i böckernas innehållsförteckningar eller ordlistor. Faktum är att jag inte har sett ordet stress nämnas en enda gång i de delar av böckerna som jag läst. Med tanke på hur uppmärksammat stress och utbrändhet har blivit på sistone så tycker jag att det är konstigt att de Tonnquist och Gustavsson inte lägger större vikt vid detta. Läser man Bäckström och Janssons uppsatts så inser man ju att stresshantering är av avsevärd vikt för att projekt ska kunna drivas på ett bra sätt, något givetvis även Tonnquist och Gustavsson måste vara medvetna om.

Men även om de inte specifikt tar upp stress och stresshantering så finns många av uppsatsens slutsatser med i deras böcker, dock inte ur ett stresshanteringsperspektiv utan mer ur perspektivet effektiv projektledning. Om man jämför de faktorer för projektetverksamhetens organisering som uppsatsförfattarna nämner i sin slutsats, se bild 1, med Tonnquists och Gustavssons böcker så finns det stora likheter. Till exempel tillägnar de varsitt helt kapitel åt det som uppsatsförfattarna kallar för ”god planering”. (Gustavsson, 2007, sid 103 – 138 & Tonnquist, 2007, sid 115 - 148) Och när det gäller vikten av situationsanpassat ledarskap så skriver Gustavsson en hel del om detta och även den Agila metod som Tonnquis skriver om bygger på anpassningsbarhet. (Gustavsson, 2007, sid 222 - 224 & Tonnquist, 2007, sid 22) På samma sätt kan man se att även de andra faktorerna under det som uppsatsförfattarna kallar för projektverksamhetens organisering finns med i böckerna. Men, och det är ett stort men, i böckerna finns inte alls kopplingen till stress och stresshantering.

Och går man över till det som uppsatsförfattarna kallar för stresshanteringsåtgärder, se bild 1, så finns dessa knappt alls med i böckerna. Jag har inte hittat något i böckerna om till exempel förebyggande åtgärder, uppmärksammande av stressproblematiken eller beaktande av återhämtning. Så min slutsats blir att Gustavssons och Tonnquists i sina böcker inte alls tar upp den frågeställning som behandlas av Bäckström och Jansson. Gustavsson och Tonnquist berör visserligen en del av de faktorer som nämns i uppsatsens slutsats men de gör det inte ur ett stresshanteringsperspektiv. Det vill säga, om du är ny inom området projektledning och läser Gustavssons och Tonnquists böcker så kommer du att lära dig hur man driver projekt på ett bra sätt men du kommer inte att ha någon förståelse för vilka faktorer som påverkar förekomsten av negativ stress samt hur du kan hantera detta.

Reflektioner

Jag har ju varit rätt så kritisk mot uppsatsen och dess slutsatser men samtidigt så inser jag att det inte är ett helt lätt ämne att studera. För att komma fram till några konkreta och bevisade slutsatser så krävs det antagligen ett enormt arbete då jag antar att man måste studera en stor mängd projekt och projektarbetare under en lång tid. Det räcker då inte med endast en eller två korta intervjuer utan det krävs nog att man följer dessa personer under lång tid, kanske många år, för att se hur deras stressnivå förändras i förhållande till deras arbetsbörda i projekten. Dessutom bör man nog ha en kontrollgrupp bestående av personer som inte arbetar i projekt. Ska man sedan jämföra effekten av många olika stresshanterande åtgärder så blir ju omfattningen enorm. Jag har full förståelse för att Bäckström och Jansson inte hade möjligheten att göra ett så pass omfattande arbete.

Kan personligen reflektera över att författarna, och deras intervjuobjekt, inte går in på detta med att alla personer inte är skapta för att arbeta 40 timmar i veckan i projekt. För mig är det självklart att eftersom vi alla är unika så har vi också olika arbetskapacitet, jag hade därför gärna sett att de tagit upp detta med hur man skapar en projektorganisation som är anpassad även för dem som arbetar deltid. För om man håller benhårt på att alla ska arbeta lika många timmar per vecka så kommer man enligt mig aldrig att få en arbetsplats som är befriad från negativ stress. Vissa vill och kan arbeta i projekt 40 timmar medan det finns dem som är anpassade för att arbeta fler eller färre timmar. Detta kanske inte är en frågeställning som är specifik för just projekt som arbetsform men jag tror den är än mer aktuell för projekt då man här har större tidspress och en mer varierad arbetsbelastning än i linjen.

Jag har ju tidigare kritiserat uppsatsen för att jag inte tycker att den tillför någon nytt utan att den mest bekräftar vad som enligt mig är gammal kunskap. Men detta betyder inte att jag inte lärt mig något då jag läst uppsatsen. Till exempel poängterade författarna vikten av att man inom projektgruppen identifierade stressrelaterade problem och sedan tillsammans försökte åtgärda dessa. Detta visste jag väl i och för sig sedan tidigare men så här i efterhand kan jag se att de projekt jag arbetat i inte haft tillräckligt fokus på detta. När projekten väl rullar så ägnade jag i ärlighetens namn inte mycket tanke åt att se hur de andra projektmedlemmarna hanterade eventuell stress, och stress kom sällan eller aldrig upp som en punkt på projektmöten eller liknande. Detta är nog något jag kommer att tänka mer på nästa gång jag arbetar i projekt.

Författarna poängterar också gång på gång detta med vikten av positiv stress och att denna leder till ett effektivt arbete och gladare projektarbetare. Även här är det så att jag känt till att positiv stress är något bra, det hörs ju om inte annat på namnet, men jag har inte riktigt förstått hur pass viktigt detta är och att det är något som projektledare verkligen ska sträva efter att uppnå i sina projekt. I alla fall enligt uppsatsförfattarna. De nämner också vikten av att man även vid positiv stress får viloperioder, annars kan stressen övergå till att bli negativ. Kan inte undgå att tycka att detta fokus på positiv stress är lite som att leka med elden, detta då jag personligen tror att positiv stress är inkörsporten till negativ stress. Och jag tror också att det är mycket svårt för både en själv och för någon annan att avgöra när den positiva stressen håller på att övergå i negativ stress, det vill säga jag tror det är mycket lätt hänt att man inte inser att man är utsatt för negativ stress förens det är för sent. Och om jag förstått det hela rätt kan det vara mycket mödosamt och tidskrävande att komma tillbaka från utbrändhet. Så därför tycker jag denna positiva inställning till positiv stress är lite farlig, kanske hade det varit bättre och fokusera på att skapa en projektorganisation helt utan vare sig positiv eller negativ stress?

Referenser

Bäckström, Helene & Jansson, Lisa. 2006. Att skapa en uthållig projektverksamhet - en studie ur ett HRM-perspektiv om stresshantering i projektintensiva organisationer. Linköpings Universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:21593.

Gustavsson, Tomas. 2007. Agile – konsten att slutföra projekt. Karlstad: TUK Förlag AB.

Tonnquist, Bo. 2007. Projektledning. Stockholm: Bonnier Utbildning.

Buzz - Smart story men taffligt skriven

Buzz är Anders De la Mottes andra bok i serien om Henrik "HP" Pettersson och Rebecca, och jag hade vissa förhoppningen då första delen hade en intressant och bitvis smart story. Det som första delen föll på var det något taffliga och alltför tillgjort macho språket, något jag hade hoppats att De la Motte skulle ha rättat till i den andra delen, tyvärr blev det inte så utan den andra delen är etter värre.

Liksom den första boken är själva grundidén inte så tokig och storyn känns relativt fräsch men det hjälper inte då språket är katastrofalt dåligt. Och eftersom språket är så pass dåligt så blir givetvis även dialogerna detta,  något som gör att karaktärerna framstår som kompletta idioter. Det finns ingen karaktär du sympatiserar med eller bryr dig om vilket gör att boken faller ganska platt. Jag orkade läsa ungefär två tredjedelar sen gav jag upp, det kändes ganska meningslöst att läsa om menlösa karaktärer. En inte helt lyckad bok alltså...........

Sveriges utrikespolitik under det andra världskriget

Här måste man ju börja med att ta upp den svenska neutralitetspolitiken då denna i stor utsträckning kom att prägla Sveriges utrikespolitik under andra världskriget. Den neutralitetsförklaring som Sverige gav 1939 innebar att man inte valde sida i kriget, istället valde man sig att ställa sig utanför. Även de andra nordiska länderna förklarade sig neutrala vid krigets början men det var endast Sverige som lyckades ha denna hållning genom hela kriget, Finland kom ju att invaderas av Sovjetunionen och Danmark och Norge av Tyskland. Redan i det finska vinterkriget kom dock Sverige att göra avsteg från sin neutralitetspolitik då man valde att stödja finnarna med materiel och frivilliga soldater, man gick dock inte in som krigförande land. Just detta att vi under kriget gjorde avsteg från de krav som ställs på en neutral stat är kanske en av de punkter som gett upphov till störst diskussion. Ska tilläggas här att man ibland höll strikt på sin neutralitet, till exempel tillät man inte de allierade att i början av kriget sända trupper över svenskt territorium, detta då man befarade att en del av dessa trupper skulle användas för att inta svenska malmfyndigheter. Hade detta skett hade det med stor sannolikhet inneburit ett motanfall av Tyskland då de hade ett stort behov av dessa råvaror.

När det gäller Tysklands anfall mot Danmark och Norge behöll vi vår neutralitet, vi gav inget stöd till något utav de krigförande länderna. Faktiskt var det så att vi här inte tillät Tyskland att transportera trupper till Narvik, den svenska regeringen stod alltså än så länge emot dessa krav. Att vi inte gav samma stöd till Danmark och Norge som till Finland kan förklaras med att situationen nu uppfattades som betydligt mer hotfull. Kriget hade utvecklats och Tyskland ansågs som ett större hot mot Sverige än vad Sovjetunionen gjorde.

När det sedan gäller Sveriges fortsatta förhållande till Nazityskland så finns det ett par punkter som brukar tas upp som extra viktiga: Transiteringstrafiken, styrning av media och opinion, handeln samt flyktingpolitiken. Transiteringstrafiken innebar att vi tillät Tyskland att transportera trupper och gods på svenskt territorium, både till lands, till sjös och i luften. Här ingick bland annat permitenttrafiken, det vill säga transport av soldater som hade permission. Dessa var alltså inte stridsförande vilket gör att den typ av transporter med lite god vilja kunde ses som förenligt med den svenska neutraliteten, även om denna hållning är tveksam. Däremot måste transporten av den fullt stridsutrustade tyska divisionen Engelbrekt ses som ett brott mot neutraliteten. Man måste dock här betänka att Sverige nu hade det segerrika Nazityskland på sin västra och södra sida och Sovjetunionen på den östra. Läget var alltså mycket utsatt och de styrande måste fatta svåra beslut, beslut som skulle kunna leda till att Sverige drogs in i kriget. Dessutom var det så att denna transiteringstrafik inte hade någon större påverkan på krigets utgång.

Hemvändande tyskar någonstans i Sverige. De bevakas av svenska soldater.

Regeringen styrde också till viss del vilken information om Nazitysklands grymheter som spreds till den svenska befolkningen, man ville i och med detta förhindra oroligheter och protestaktioner som kunde leda till att relationen till Tyskland försämrades. Det förekom inte någon regelrätt förhandscensur men regeringen utarbetade riktlinjer för hur media skulle hantera Tyskland. Och media, som vid den här tiden hade nära kopplingar till regeringen, följde i stor utsträckning dessa riktlinjer. De tidningar som inte följde dessa riktlinjer och som var för tysklandskritiska kunde bestraffas på olika sätt, till exempel genom att upplagan beslagtogs. Tryckfriheten begränsades alltså till viss del. Regeringen höll också inne med tysklandskritisk information, det vill säga man offentliggjorde inte allt det man visste och man tog följaktligen inte heller officiellt avstånd från de tyska grymheterna, i alla fall inte till en början. Det kan tilläggas att det även fanns dem bland de styrande som stod för en direkt tyskvänlig linje. Man införde även en omfattande övervakning av dem man ansåg kunde utgöra ett hot mot landets stabilitet. Detta tillsammans med begränsningarna i tryckfriheten innebar att man blev ett mindre demokratiskt land, detta är ett dilemma då man införde dessa åtgärder just för att försvara den svenska demokratin mot den tyska diktaturen. Samma problematik kan vi se även idag, till exempel den ökade övervakningen och kontrollen efter elfte september attacken i New York. Det moraliska dilemmat ligger i om, och i så fall i vilken utsträckning, en demokratisk stat får tumma på demokratin för att försvara sig mot icke-demokratiska motståndare.

Sverige handlade med Tyskland under hela kriget, något som enligt folkrätten dock inte strider mot neutralitetsprincipen. Rent juridiskt gjorde Sverige alltså inte fel. Dessutom var handeln godkänd av Storbritannien. Men rent moraliskt kan man tycka att vi ändå borde avstått från handeln, det känns ju inte rätt att vi har inkomster från länder som styrs av en naziregim. Återigen måste man här betänka Sveriges situation, att istället importera varor från de allierade var mycket svår då Tyskland ockuperat Norge och Danmark och på så sätt utgjorde en barriär. Man hade också första världskriget i minnet då Sverige råkade riktigt illa ut på grund av brist på viktiga varor, något man inte ville upprepa nu. Men om detta kan anges som försvar för den svenska handeln så kan man vara desto mer kritisk till hur länge den fortgick. Handeln fortsatte i hög volym även då Tyskland inte längre var ett hot, detta måste ses som girigt och knappast moraliskt försvarbart.

Judiskt pass från 1938

Som ett neutralt och icke-krigförande land var Sverige ett attraktivt land för den våg av flyktingar som uppstod i och med kriget, i första hand tänker man här på de judar som flydde från tyskkontrollerade områden. Sverige hade dock inledningsvis en flyktingpolitik som inte accepterade rasförföljelse som giltigt skäl för uppehållstillstånd, något som givetvis slog hårt med de judiska flyktingarna. Denna hårda linje infördes redan 1937 och från 1938 krävde man att judar skulle ha ett ”J” stämplat i passet. Samma år beslöt man också om att alla judar skulle direktavvisas. Man behöll denna hårda och rasistiska linje fram till 1941. Dock var det så att ungefär samtidigt ändrade Tyskland sin policy när det gällde judarnas rörelsefrihet, från att ha tillåtit dem att lämna landet till att nu förbjuda detta. I praktiken gjorde alltså lättnaderna i flyktingpolitiken inte någon skillnad för judarna. Med facit i hand är det lätt att se vilket enormt humanitärt misstag Sverige gjorde då de inte tillät judarna att komma till Sverige åren innan kriget. Här hade vi kunnat rädda många liv! Men det är lätt att vara efterklok, de som styrde landet då kunde troligtvis inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att Förintelsen skulle ske endast några år senare. Vi får komma ihåg att detta med att en stat med berått mod försöker utplåna en hel folkgrupp var något okänt på den tiden. Begrepp som folkmord och etnisk rensning förekom inte på samma sätt i folks medvetande som idag. Men trots detta tycker jag nog att man skulle haft en mer generös inställning mot judarna i slutet av 30-talet, det var ju trots allt så att man hade en hel del information om de trakasserier som tyskarna utsatte judarna för. Sverige gjorde dock en del positiva humanitära insatser under kriget, till exempel tog vi emot ett stort antal norska och danska judar. Den kanske mest kända insatsen är då Folke Bernadotte förde koncentrationslägerfångar till Sverige i vita bussar. En annan uppmärksammad insats gjordes av Raul Wallenberg då han försåg judar med svenska pass. Även ett stort antal finnar och balter flydde till Sverige. Så visst gjorde Sverige stora humanitära insatser, men vi skulle kunna gjort mer, framförallt åren innan kriget.

Det skedde en markant förändring i Sveriges förhållande till Tyskland från 1943, något som kan förklaras med att Tyskland nu gått från en segerrik nation och ett stort hot mot Sverige till att nu vara hårt pressat av de allierade. Sverige vågade nu vara hårdare i sin attityd gentemot Tyskland vilket också syns i utrikespolitiken. Till exempel sades transiteringsavtalet upp 1943. Även mer och mer tyskkritisk information spreds till den svenska allmänheten. Sverige stödde nu de allierade allt mer till exempel genom att man utbildade danska och norska reservpolisbataljoner, tillät de allierade att sätta upp en flygledarstation i Malmö samt genom att inte förbjuda överflygningar över svenskt territorium.

Det är lätt att vara kritiskt till Sveriges agerande nu i efterhand men det finns ett par saker att betänka. För det första var tidens anda en annan än i dag, antisemitism och rasbiologiskt tänkande var mer utbrett och mer accepterat än i dagens samhälle. Att det var på det sättet tror jag till största delen kan förklaras med bristande kunskap. Genetiken och evolutionsbiologin var inte lika etablerade vetenskaper som de är idag och jag skulle tro att kunskapen inom dessa områden hos gemene man var mycket låg. Man kan också notera att vid den här tiden var det fortfarande relativt vanligt att Europeiska länder hade kolonier något som nog kan ha bidragit till uppfattningen av att det fanns skillnader i olika ”rasers” status. Detta gör inte att Sveriges handlande under andra världskriget blir bättre men jag tycker att man ska ta detta i beaktande när man betygsätter dåtidens människors moral. För mig finns det en klar koppling mellan kunskap och moral, utan full kunskap är det svårt att fatta helt rätt beslut.

Kanske att de styrandes största moraliska skuld ligger i att de inte förde vidare eller tillät media att sprida all den kunskap de hade rörande Nazitysklands grymheter, detta ledde till att den svenska allmänheten inte hade all tillgänglig kunskap och alltså inte heller hade förutsättningen att göra rätt moraliska ställningstaganden. Jag har förståelse för att de styrande under krig måste ha en viss kontroll över vilken information som sprids till allmänheten men jag tycker nog att man höll på det man visste alltför länge. Hade man lite tidigare vågat släppa den information man hade om de tyska övergreppen mot judarna så tror jag att opinionen hade blivit mindre antisemitisk och mer flyktingvänlig och kanske att Sverige då välkomnat fler flyktingar och att fler liv därigenom hade kunnat räddas.

Jag tror också att man som nutida betraktare av historien alltför ofta analyserar enskilda händelser utan att se till helheten. Att bryta ut och analysera enskilda delar av den svenska utrikespolitiken under andra världskriget, till exempel transiteringen, för att sedan komma fram till huruvida denna var moralisk eller inte tror jag är att göra det alltför för lätt för sig. För mig är händelserna som kugghjul i ett maskineri där alla hänger ihop och har ett beroende till varandra och där det är slutprodukten som är det som ska betygsättas. Ett typexempel på hur fel det kan bli är då man analyserar Sveriges handel med Tyskland och kommer fram till att denna är högst omoralisk. Att genomföra handel med en naziregim kan ju inte vara moraliskt riktig! Men om man begränsar sin analys till just denna händelse så missar man helheten, det vill säga att om Sverige beslutat sig för att stoppa handeln så skulle med största säkerhet Tyskland invaderat Sverige vilket i sin tur skulle lett till fler dödade och ett än mer geografiskt spritt krig. Jag tror att varken Sverige eller de allierade hade tjänat på detta. Och för Tyskland var ett alltså ett neutralt Sverige bättre än ett ockuperat Sverige. Man får inte heller glömma bort Sveriges geopolitiskt utsatta läge under krigets början med Sovjetunionen i öster och Nazityskland i söder och väster, vi hade knappast kunnat räkna med någon större hjälp från de allierade, i alla fall inte till en början.

Slutligen så kan man knappast att undgå att diskutera detta med att Sverige under kriget ”vände kappan efter vinden”, det vill säga vår utrikespolitiska hållning följde tydligt de svängningar som skedde i kriget. En del vill nog påstå att detta var ett ryggradslöst agerande och att det rätta hade varit att från början ta ställning mot Tyskland och kanske till och med mer aktivt stött våra nordiska grannländer. Andra hävdar att detta är det enda sättet för en liten stat som Sverige att hantera ett krig mellan stormakter, enligt denna småstatsrealism kan ett litet land inte påverka ett stormaktskrigs utgång. Hade Sverige trotsat Tyskland i krigets början hade vi som tidigare nämnts troligtvis blivit ockuperade och därigenom hade vår möjlighet att understödja våra nordiska grannar blivit än mindre och dessutom skulle vi blivit ytterligare ett land för de allierade stormakterna att frita. Så även om hjärtat säger att vi skulle ställt upp mer aktivt på de allierades sida i krigets början så kanske det trots allt var bra att hjärnan fick styra i det här fallet. Eller som Zetterberg skriver: ”Det var ingen heroisk politik, men det var i Sveriges extremt dåliga läge en kallblodig och klok politik”.



Källa
Lars M Andersson & Mattias Tydén, Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, (2007).

LEGO - inte bara för barn

Wow, vilken maskin! Inte ens i sina vildaste fantasier kunde man ju som barn drömma om något sånt här. Kanske dags att ta fram kassen med LEGO från källarförrådet...

Sverige och Förintelsen - Hur kom det sig att den information om Förintelsen som nådde Sverige under krigsåren hade så svårt att få genomslag?

Som frågan antyder så var det alltså inte så att det var först i och med krigsslutet som vi i Sverige fick information om Förintelsen. Redan på 30-talet rapporterade utländska tidningar om den förföljelse som de tyska judarna utsattes för. Under själva kriget minskade dock rapporteringen då det blev svårare att avgöra vad som var fakta och vad som var propaganda. Regeringarna hade en hårdare kontroll av informationsflödet, så även i Sverige. Från tysk sida försökte man så långt det var möjligt att mörka Förintelsen, till exempel genom att använda kodord och att bygga lägren så att insynen och flyktmöjligheterna var minimala. Men även med dessa åtgärder gick det inte att hålla judeutrotningen hemlig under kriget, det fanns till exempel ögonvittnen vars skildringar spreds utanför Tyskland och dödspatrullernas härjningar var omöjliga att dölja. I juli 1942 höll den brittiske informationsministern en presskonferens där han berättade det man visste om tyskarnas övergrepp. De som ännu inte förstått vad som pågick fick nu reda på detta. I svenska tidningar publicerades nyheter om det judiska ödet relativt tidigt och de svenska skribenterna hade ofta en bra förståelse för händelserna och tidningarna upplät stort utrymme åt frågan. Vi var i Sverige alltså relativt tidigt välinformerade om vilka övergrepp judarna var utsatta för.

Om judeförföljelserna i Dagens Nyheter den 11 november 1938

Så hur kom det sig då att denna information hade svårt att få genomslag? En anledning, och som redan nämnts ovan, var den svenska regeringens försök att kontrollera vilken information som nådde befolkningen. Genom att beslagta tryckta texter, förhindra transporter av tidningar och införa riktlinjer för vad tidningarna fick skriva om så förhindrade man att information spreds till den stora massan. Det vill säga informationen nådde Sverige och svenska journalister men dessa kunde sedan inte sprida denna vidare. I många fall var det spridning av Tysklandskritisk information som man förbjöd då regeringen inte ville reta upp Tyskland. Den svenska regeringen gjorde heller inte några offentliga fördömanden av Tysklands judeförföljelse så som de allierade gjort 1942. Man undvek också konsekvent att från officiellt håll tala om judar utan använde sig av begrepp som flyktingar och liknande. När det gäller information specifikt om Förintelsen så var det dock mycket få texter som förbjöds utan den mesta av informationen som nådde Sverige spreds också vidare till allmänheten. Man kan ju anta att detta förvirrade allmänheten, i tidningarna kunde de läsa om hemska övergrepp mot judar medan de från officiellt håll fick mer tyskvänliga uttalanden.

Till en början var det dock svårt att urskilja Förintelsen från krigets alla övriga fasor. Sverige överöstes med information om brutaliteter och att ur detta då dra slutsatsen att en systematisk utrotning av judar, det som vi nu kallar Förintelsen, pågick var inte helt enkelt. Många journalister filtrerade bort denna information till förmån för annan, inte för att de inte ansåg att Förintelsen var värd att skriva om utan därför att de ännu inte dragit slutsatsen att Förintelsen pågick. De ansåg helt enkelt inte att rapporterna om terrorn mot judarna var värre än de andra krigsförbrytelser som skedde samtidigt.

Det förekom också en hel del motstridiga och felaktiga uppgifter vilket gjorde det svårt att få en bra helhetsbild av vad som hände med judarna, dessutom gjorde detta att man blev mer skeptisk till det som stod i tidningarna. Till exempel fanns det journalister som ända fram till 1943 trodde att majoriteten av de judar som dött hade gjort det av köld och svält. Generellt sett var dock de svenska journalisterna väl underrättade jämfört med journalister från andra länder, detta då Sveriges neutralitet bidrog till att de hade lättare att placera sig närmare krigets centrum.

Om judeförföljelserna i Göteborgsposten den 11 november 1938

Inte heller 1945 då kriget var slut insåg omvärlden exakt hur pass omfattande och hemsk judeutrotningen varit, detta på grund av att de bilder och den information som först spreds kom från förintelselägren i väst. Dessa läger var givetvis hemska men det var först flera år senare när information om lägren i öst, till exempel Auschwitz, spreds som allmänheten fick information om Förintelses enorma omfattning och grymhet.

En annan anledning till att förståelsen för vad som egentligen hänt under långt tid var så låg ligger mer på det psykologiska planet. Att ha kunskap om något betyder inte med automatik att man också har förståelse. Man får betänka att innan Förintelsen så var folkmord ett okänt begrepp och för de flesta var tanken på att en stat skulle utrota ett helt folk otänkbart. Så även om man via media fick information om tyskarnas utrotningskampanj mot judarna så fanns det psykologiska spärrar som gjorde att man hade svårt att ta till sig detta. Innan man fått otvetydiga bevis för att judeutrotningen verkligen skett så ville man heller inte acceptera detta. De bilder från lägren som efter kriget så småningom började nå omvärlden bidrog till viss del till att öka förståelsen, det är svårare att blunda för bilder än för texter.


Källa
Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (red), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).

Robotar byggda av skrot - Imponerande!

Alla robotarna är byggda av skrot och Wu Yulu, som byggt robotarna, är helt självlärd. Imponerande!

Skogsgräshoppa - Podisma pedestris

Skogsgräshoppa - Podisma pedestris

Den tyska judeförföljelsens utveckling från Hitlers maktövertagande till krigsslutet

Hitler utnämndes till rikskansler av president Hindenburg

Hitler blev Tysklands rikskansler i januari 1933 och från augusti 1934 kom han att ta sig titeln Führer (ledare). Genom en kombination av olika riksdagsbeslut och undantagsförordningar lyckades han alltså på drygt ett år förvandla Tyskland till en diktatur. Han hade då förbjudit kommunistpartiet och utövat våld mot sina politiska motståndare. Att han lyckades ta makten och sedan göra sig till diktator berodde på ett antal olika faktorer. Landet var vid den här tidpunkten en relativt ny demokrati, och det var ett land som hade genomgått svåra ekonomiska kriser i slutet av 1920-talet med hyperinflation och massarbetslöshet som följd. Det politiska, ekonomiska och sociala läget var alltså mycket oroligt något som Hitler skickligt skulle komma att utnyttja till sin fördel. Hitler och hans nationalsocialism skulle komma att erbjuda det tyska folket en lösning på alla dessa problem. Det var kommunister, socialister, det internationella kapitalet och modern kultur som ”förgiftade” Tyskland enligt Hitler. Och här fanns också redan från början en tydlig antisemitism där Hitler lade skulden för Tysklands förfall på judarna, enligt honom var judarna en ”främmande ras” som skadade det ”tyska blodet”. Judarna kom att bli syndabockar för alla Tysklands problem och utmålades som ett hot mot landets framtid. I ett framtida stortyskland, ett framtida lebensraum (livsrum), fanns enligt den nazistiska ideologin inte plats för några svaga människor. Man ska också betänka att Tyskland under den här tiden var ett land som nyligen förlorat ett krig där man tvingats till hårda och förödmjukande fredsvillkor, det fanns en stark revanschlusta. Även detta var något som Hitler fångade upp och utnyttjade i sitt nationalistiska program. Det ska sägas att även om man ibland pratar om den judiska rasen så kategoriserade man i Nazityskland judarna utifrån religion, detta helt enkelt därför att det ju är omöjligt att kategorisera människor utifrån ras. Som jude räknades följande personer:

- De som hade tre eller fyra far- eller morföräldrar.
- De som härstammade från två judiska far- eller morföräldrar och som var utövande jude.
- De som var gifta med en jude/judinna.

Det kan också tilläggas att för en majoritet av de tyska judarna så fyllde religionen ingen eller en liten roll i deras liv, det är fullt möjligt att vara jude utan att vara religiös.

Hitler var dock inte först med att utse judarna till syndabockar utan antisemitiska strömningar hade funnits under en mycket lång tid. Under 1800-talet fanns till exempel ett rasbiologiskt tänkande där judarna kom att bli extra utsatta, många ansåg att deras blod var olikt andra människors. Fram till 1863 var det till exempel med judiska blandäktenskap i Sverige och så sent som 1939 så ansåg 10 % av amerikanarna att judarna borde deporteras. Även Darwins evolutionsteori (miss)tolkades av del som ett stöd i rastänkandet. Så när Hitler gjorde sina antisemitiska utspel fanns alltså dessa tankar redan hos många, det Hitler gjorde var att driva det till det yttersta. Hitler var inte heller först med att inrätta koncentrationsläger utan detta hade tidigare gjorts av bland annat Sovjetunionen och England. Man bör här skilja på koncentrationsläger och förintelselägren, i koncentrationslägren internerades dem som ansågs vara ett hot mot regimen, syftet var här inte att fångarna skulle massavrättas så som skedde i förintelselägren. Förhållandena i de tyska koncentrationslägren var dock så vedervärdiga att många dog. Det första koncentrationslägret byggdes 1933 men antalet kom snabbt att utökas. Antalet fångar var mycket stort och 100 000-tals dog i lägren. Koncentrationslägren var från början i första hand inte tänka för judar utan för till exempel politiska fångar, socialt utslagna och brottslingar. Antalet judar utgjorde fram till 1938 ungefär endast 10 %, en siffra som sedan kom att öka kraftigt. Förtrycket av judarna började direkt efter att nationalsocialisterna tagit makten. Man spred antisemitisk propaganda, brände judisk litteratur, utsatte judarna för bojkotter, införde diskriminerande lagar samt tillät och uppmuntrade att de utsattes för fysiskt våld. Redan 1933 upprättade man ett rashygieniskt departement och koncentrationsläger. 1935 eskalerade judeförföljelsen genom inrättandet av de så kallade Nürnberglagarna, i och med dessa lagar kom judarna att skiljas ut och blir en andra klassens medborgare. Man hade nu infört en renodlat apartheidpolitik där arier/icke-judar fick fullt medborgarskap medan judar kom att mista sitt, detta i syfte att tvinga judarna att utvandra. Och till viss del lyckades man också med detta, i och med de antisemitiska lagar som nu rådde, med bland annat yrkes- och studieförbud, så var enda möjligheten för många judar att emigrera. 1938 hade ca 150 000 av Tysklands ca 500 000 judar utvandrat, i första hand till grannländerna men ca 3000 kom även till Sverige. Många länder hade dock en restriktiv invandringspolitik, bland annat beroende på ekonomisk lågkonjunktur och antisemitism. Dessutom försvårade ironiskt nog nazisternas alltmer antisemitiska politik judarnas möjligheter att emigrera, detta då judarna nu var ekonomiskt mycket utsatta och därför kom att bli mindre attraktiva för tänkbara mottagarländer. Senare under krigets gång så skulle möjligheterna för judarna att utvandra bli än mindre, om de flydde till angränsande länder skulle det ju bara försvåra nazisternas arbete med att utrota dem. 1941 förbjöds de helt att emigrera.

1938 eskalerade våldet och förtrycket och man införde en alltmer systematisk diskriminering. I samband med att tyska trupper invaderade Österrike i mars kom judar också att sändas till koncentrationsläger. Under Kristallnatten i november kom våldet att bli än mer brutalt, här utgick centrala direktiv om att judar skulle attackeras i Tyskland och Österrike. Många dödades, synagogor brändes ned och ca 30 000 sändes till koncentrationsläger. All judisk media och alla judiska organisationer förbjöds. Judarnas ekonomiska situation förvärrades också ytterligare då deras egendom och företag konfiskerades. När kriget bröt ut 1939 så införde man utegångsförbud för judarna, detta då man ville ha bättre möjligheter att övervara dem. Judarnas situation blev alltmer desperat. De flesta forskare är idag överens om att Hitler inte från början planerade att fysiskt utrota judarna utan att detta beslut togs någon gång under kriget. Under 1939 var planen istället att genomföra massiva befolkningsomflyttningar, till exempel skulle judar och polacker bo i östra Polen medan de så kallat etniska tyskarna skulle bo i västra delen av landet. Man hade även planer på att deportera judarna till Madagaskar. Att genomföra dessa enorma befolkningsomflyttningar visade sig dock vara organisatoriskt och tekniskt omöjligt att genomföra i praktiken. Och man kan fråga sig om dessa planer, om de realiserats, inte bara hade inneburit en annan metod för nazisterna att utrota judarna. Troligtvis hade de tvingats bo under koncentrationslägerliknande förhållanden vilket i kombination med det tropiska klimatet skulle lett till mångas död.

Under kristallnatten den 9 november 1938 utfördes en stor mängd attacker riktade mot judarna. På bilden syns en synagoga i Berlin.

1939 mördade nazisterna tusentals judar i Polen, såväl civila som krigsfångar. De polska judarna fördes ihop i ghetton och tvingas bära den gula Davidsstjärnan. Tvånget att bära den gula Davidsstjärnan skulle sedan spridas till att även gälla utanför Polen. I och med de tyska framgångarna 1940 i bland annat Danmark, Norge och Frankrike kom allt fler judar att utsättas för nazismens terror. Det var först under 1941 som judarna mer systematiskt började förintas genom massmord, den så skallade ”slutgiltiga lösningen”. Exakt hur planeringen och ordergivningen av förintelsen gick till är oklart, det finns ingen skriftlig order bevarad då Hitler oftast gav muntliga mandat. De flesta anser dock att Hitler gav ordern under sommaren 1941 och att ordern från början endast omfattade de sovjetiska judarna, ordern om en total utrotning av Europas judar kom troligen ett par månader senare. Ibland pekas Wannseekonferensen i januari 1942 ut som den tidpunkt då beslutet fattades, detta är dock felaktigt. Vid denna konferens var beslutet redan fattat. Konferensen var istället en form av administrativ konferens där man diskuterade hur detta folkmord skulle utföras. Att mörda oönskade grupper av människor var dock inget nytt i Tyskland, man hade redan tidigare mördat handikappade och psykiskt sjuka. Och i och med att Hitler nu även kategoriserat judarna som svaga och oönskade så kunde man alltså enligt nazisternas logik även mörda dessa. För nazisterna var judarna icke-människor utan människovärde som saknade plats i det Tyska samhället. Men exakt vad det var som slutligen gjorde att Hitler gav ordern om total förintelse är fortfarande oklart. Enligt en teori ledde framgångarna i kriget mot Sovjetunionen till att Hitler kände sig oövervinnerlig och att detta i sin tur utlöste ordern. Och den ursprungliga planen att flytta judarna till Polen eller Madagaskar hade ju visat sig vara omöjliga att genomföra, så kanske att massavrättningar var ett mer praktiskt genomförbart alternativ (enligt den nazistiska logiken)? Ville man bli av med judarna fanns ju bara två alternativ, förflyttning eller avrättning, och då förflyttning var praktiskt omöjligt återstod bara avrättning. Och att det blev just gas som skulle komma att användas för dessa avrättningar har att göra att man vill ha en så effektiv metod som möjligt. De metoder man använt sig av tidigare, vanligen med hjälp av gevär och liknande, hade visat sig vara alltför tidsödande och krävande för de tyska bödlarna.

Redan 1941 påbörjade man förintelsen genom att inrätta speciella dödspatruller, Einsatzgruppen, på östfronten. Syftet med dessa var att mörda så många judar som möjligt, under ett par månader kom över 100 000 att ha mördas. I slutet av 1941 öppnade Chelmno, det första förintelselägret. Under 1942 kom sedan Belzec, Sobibór, Majdanek och Auschwitz-Birkenau att tas i bruk, det var också från mars det året och knappt ett åt framåt som avrättandet av judar var som mest urskiljningslöst. Fångarna transporterades med tåg till förintelselägren där en del avrättades direkt medan andra sattes i slavarbete eller användes för medicinska experiment. Familjer splittrades och hemska scener utspelades. Förhållandena i förintelselägren var fruktansvärda. Vanligen användes gas som avrättningsmetod. Som exempel på lägrens effektiva brutalitet kan nämnas att i Treblinka, byggt 1943, fanns 10 gaskamrar där totalt 2500 personer kunde avrättas på en timme. Från Auschwitz finns uppgifter om att 1944 mördades där upp till 24 000 personer varje dag. Det var inte bara judar som deporterades till förintelseläger utan även till exempel zigenare, Jehovas vittnen och homosexuella.

Förintelselägren var igång fram till hösten 1944, alltså långt efter att Tysklands krigslycka vänt och också långt efter att omvärlden visste om vad som hände i dessa läger. I och med att Tyskland förlorade kontrollen över de områden där förintelselägren fanns så tvingade man fångarna att marschera till Tyskland, i dessa mycket långa marscher kom ett stort antal att dö. Omvärlden visste som sagt om vilka övergrepp som tyskarna begick men trots detta gjorde man relativt lite för att ingripa. Ett undantag är den lyckade flykten av danska judar till Sverige. Nazityskland fortsatte att mörda judar ända fram till krigets sista dagar. Exakt hur många som mördades av Nazityskland är svårt att säga, men man uppskattar att knappt 6 miljoner judar och minst 5 miljoner icke-judar (till exempel handikappade, zigenare och invalider) dödades. En del anser dock att antalet icke-judar som mördades är betydligt större, kanske så många som 14 miljoner. Detta skulle i så fall ge en totalsiffra på 20 miljoner, och då är alltså inte krigsoffren medräknade.

Nazityska koncentrations- och dödsläger 1936 - 45.

Hitler, Goebbels och Himmler begick självmord. Många fick mycket långa fängelsestraff eller sändes till döden vid Nürnbergprocessen 1945-46 och dess efterföljande rättegångar. En del lyckades fly och än idag pågår ett arbete att hitta dessa så att de kan ställas till svars. De Judar som överlevde nazitiden hade inget att återvända till utan de flesta flyttade till USA och Palestina.


Källor
Wolfgang Benz, The Holocaust. A short History (2001).

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997).