Islamistiska rörelser

Huvudinriktningarna inom Islam är ju Sunni, Shia och Ibadi men i det här fallet tolkar jag det som att med rörelse menas här muslimska rörelser med politisk inriktning.

De modernistiska rörelserna kom till under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet som en reaktion på både interna och externa hot. De externa hoten bestod i västmakternas kolonialism och alla de förändringar som detta innebar. Många ansåg att behövde anpassa det muslimska sättet att leva så att det bättre passade in i det nya samhället. Man ville genomföra rättsliga-, pedagogiska, och sociala reformer. På det sättet ville man visa att det gick att förena Islam med det västliga moderna sättet att tänka. Detta kallas för islamisk modernism. Sekularisterna gick längst när det gällde anpassning till det moderna och det västliga och ansåg att de gamla traditionerna var föråldrade och att det var dags att skilja religion och politik åt. Religionen skulle vara något som utfördes privat. Mot detta stod de konservativa, däribland de flesta religiösa ledarna och de religiöst lärda (ulama). Dessa ansåg att man skulle ta avstånd från det västerländska och att det västerländska tankesättet var lika farligt som vapen. Det västerländska tankesättet hotade den muslimska tron och kulturen. En del av de konservativa gick ett steg längre och ansåg att de muslimer som inte levde på traditionell muslimsk mark som inte längre var under muslimskt styre befann sig i krig. De förespråkade då jihad (väpnad kamp) eller hijra (utvandring). Ur detta växte det sedan fram olika jihad-rörelser, till exempel al-Jihad i Egypten som senare kom att mörda landets president Anwar al-Sadat. Även om jihad-rörelserna uppmärksammas mycket så är de numerärt mycket små. (Esposito, 2001: 169-171, 223-224)

Hasan al-Bannas

Parallellt med de modernistiska rörelserna växte de nyreformatoriska rörelserna fram där två av de mest betydelsefulla är den är det Muslimska brödraskapet och det Islamiska sällskapet (Jamaat-i-Islami). Båda grundades under 1900-talets första hälft, det Muslimska brödraskapet i Egypten av Hasan al-Bannas och det Islamistiska sällskapet i det som idag är Pakistan av mawlana Mawdudi. Båda dessa rörelser ansåg att Islam skulle stå självständigt från väst och både kapitalism och marxism förkastades då de var system skapade av människan och att använda sig av dessa skulle leda till sekularisering. Islam var den enda vägledning muslimerna behövde, såväl inom den privata sfären som i den offentliga. Hela samhället skulle byggas utifrån Islam. Båda rörelserna använder sig av social aktivism med religiösa förtecken. Man skapade grupperingar och celler med engagerade djupt troende som hade en vilja att förändra samhället. Medlemmarna utbildades och indoktrinerades. Dessa grupper och celler levde ofta helt avskilt från det omgivande icke-islamska samhället och deras mål var att ta över och islamisera. De var anhängare av jihad, det vill säga de ansåg att det var religiöst sanktionerat att ta till väpnad kamp. Istället för demokrati förespråkade de att landet skulle styras av en liten elit som fattade beslut genom konsensus. Dessa beslut skulle dock fattas enligt den gudomliga viljan och sharialagar skulle gälla. (Esposito, 2001: 197-203)

Ayatollah Ruhollah Khomeini

Det finns givetvis en mängd andra rörelser. Till exempel har vi i Libanon den shiamuslimska organisationen Hizbollah som kämpar mot politiskt förtryck, västerländsk imperialism och sociala orättvisor. Deras förebild är Ayatollah Ruhollah Khomeini. Och i Saudiarabien präglas hela samhället, inklusive politiken, av den mycket fundamentalistiska sunnitiska wahhabismen. Här råder sharialagar och stora skillnader mellan hur män och kvinnor behandlas. Man anser sig följa den rätta, och enda, vägen för hur ett islamistiskt samhälle ska se ut och man sprider denna syn aktivt genom ett antal olika internationella organisationer. (Esposito, 2001: 243-244, 245-248)

Källa:
Esposito. John L., Islam. Den raka vägen. Lund: Studentlitteratur. 2001.

Notes from a Small Island - Inte en av Bill Brysons bästa

I boken "Notes from a Small Island" ger sig Bill Bryson ut på en resa i sitt eget hemland England. Eller rättarse sagt, hans hemland på den tiden för han har flyttat mellan USA och England ett antal gånger under sitt liv.

Han börjar sin resa i södra England för att sedan sakta ta sig upp genom landet. Och som vanligt är det en humoristisk skildring av landskapet och dess människor han gör, men bakom humorn finns ofta intressanta fakta eller samhällskritik. Så även om det på ytan kan tyckas vara en ytlig bok så finns det allvar under ytan. Bryson är till exempel mycket insatt i stadsplanering och förfasas, ofta med rätta, över hur dagens städer inte tar tillvara det gamla. Och just detta med städernas utformning är ett återkommande tema i den här boken. Givetvis får man även träffa en del av invånarna också, både udda och mindre udda.

För oss som bor utanför England och som kanske bara besökt landet ett par gånger så blir boken ibland lite svår att uppskatta. När man för femtioelfte gången fått en liten Engelsk by beskriven för sig så är det ibland problematiskt att hålla engagemanget uppe eftersom man som utlänning har svårt att ta till sig de små skillnader som finns. Men mycket som Bryson skriver om är givetvis sådant som även kan uppskattas av oss utlänningar så på det stora hela är det trots allt en mycket bra och underhållande bok, dock inte en av hans bästa. Men om jag vore engelsman skulle jag antagligen vara av en annan uppfattning och anse att boken var fullkomligt lysande!........

Trosuppfattningar och ritualer inom islam

Den absolut viktigaste grundpelaren i den muslimska trosuppfattningen är den att det endast finns en Gud. Gud är allt och han härskar över allt i universum, han är dessutom domare och lagstiftare, att tro på denna Guds Enhet (tawhīd) är alltså det mest centrala inom Islam. Detta kommer också till uttryck i den första delen av den muslimska trosbekännelsen (Shahadah): ”Det finns ingen gud utom Allah och Muhammed är guds profet”. När böneutroparen (muezzin) kallar till bön, vilket sker fem gånger per dag, ska den som är muslim upprepa trosbekännelsen och på så sätt bekänna och vittna om sin tro och bli påmind om att det endast finns en Gud. Trosbekännelsen är den första av Islams fem pelare, de andra är bönen, den religiösa avgiften (zakat), fastan och vallfärden (hajj). Islam är alltså en absolut monoteistisk religion. (Esposito, 2001: 35, 126-129, 184)

Att profeten Muhammed är Guds sändebud är också mycket central i trosuppfattningen. Islam erkänner att det funnits flera profeten men det är Muhammed som är den sista av dessa och det är hans om Gud har sänt för att vägleda oss. Muhammed var den ideala muslimen som Gud skapade som rättesnöre och som ska vara alla muslimers förebild. Detta framgår också i den andra delen av trosbekännelsen. Muhammed var dock inte gudomlig i sig själv utan var ”bara” Guds sändebud, likaså består Koranen av Guds budskap och inte Muhammeds även om det var Muhammed som genom uppenbarelser författade den. Koranen är mycket central i så väl den enskilda muslimens liv som i det muslimska samhället. (Esposito, 2001: 28, 42, 127)

En annan central del i trosuppfattningen är den om den yttersta dagen. På den yttersta dagen kallas alla till räkenskapens dag (även kallad åtskillnadens dag) där de bedöms utifrån hur de har levt i förhållande till de regler och lagar som finns i Koranen. Varje enskild människa är ansvarig för sina egna handlingar, och ens handlingar finns nedtecknade i gärningarnas bok. Utifrån dessa gärningar och utifrån hur väl man levt i överenstämmelse med Koranen så döms man antingen till himlen eller till helvetet. Någon försoningsprocess sker inte. Allah är den allsmäktiga domaren, även om det också finns tolkningar där Muhammed agerar mellanhand. Livet i himlen och helvetet är enligt Koranen förutom andligt även fysiskt då de döda på den yttersta dagen återuppstår. Himlen är en Edens lustgård full av skönhet och njutning. Helvetet däremot är en plats full av ångest, förtvivlan och fysisk smärta. I helvetet finns inte heller någon Gud. (Esposito, 2001: 57-59)

De flesta muslimer anser också att allt är förutbestämt, de tror på ödet. Det finns dock de som motsätter sig detta och som anser att människan måste ha en fri vilja för att på ett rättvist sätt kunna dömas på den yttersta dagen. Även änglar har en viktig funktion inom den muslimska tron. (Esposito, 2001: 104-110, 130)

Jag går nu över till att kort beskriva några av de viktigaste riterna inom Islam. Kring bönen (salat) finns ett antal rituella handlingar. Innan man ber bönen ska man genomföra en rituell tvagning där man tvättar sig om händerna, munnen, ansiktet och fötterna. Denna tvagning renar både anden och kroppen. Bönen ska ske fem gånger per dag, vid solens uppgång, vid middagstid, på eftermiddagen, vid solens nedgång samt på kvällen. Själva bönen behöver inte ske i en moské utan den utförs där man råkar befinna sig, och vid bönen ska man vara vänd mot Mecka. Själva bönen består av delar från Koranen. Fredagens middagsbön är extra viktigt och ska om möjligt göras i en moské. I moskén leds bönen av imamen. (Esposito, 2001: 127-128)

Kaba

Vallfärden (hajj) till Mecka, som varje muslim om möjligt ska göra minst en gång i livet är omgärdad av ritualer. Vallfärden ska ske under årets tolfte månad. Liksom vid bönen krävs här en rituell tvagning/rening och man bär vita kläder. Männen rakar allt hår utom en tofs. När man kommer till Mecka ska man gå runt Kaba (det svarta hus där den heliga stenen finns) sju gånger motsols. Efter att detta är gjort följer ett antal dagar med olika ritualer, till exempel ska man be böner på den plats där patriarken Abraham stod. Man ska också besöka Arafats slätt där man ska stå från middagstid till solnedgången och söka Guds förlåtelse. Det var på Arafats slätt som Muhammed höll sin sista predikan. Vallfärden avslutas med en stor offerfest i dagarna tre. Den hålls till minne av att Abraham av Gud tvingades offra sin son Ismael. Det finns även en mindre vallfärd (umra) som kan utföras då man besöker heliga platser på andra tider på året. Även denna innehåller ett antal olika ritualer. (Esposito, 2001: 129-131)

Sedan är givetvis fastan en viktig del i en muslims liv. Denna sker under den muslimska kalenderns nionde månad (ramadan) och pågår under 30 dagar. Under fastan ska man avstå från mat, dryck och sex från gryningen fram till skymningen. Under fastan kan det till exempel förekomma att man äter vissa typer av mat eller att man reciterar vissa delar av koranen. Fast bryts i samband med den stora festen id al-fitr. Festen vara i tre dagar och man äter mat och byter gåvor. (Esposito, 2001: 128-129)

Dessa är ett par av de viktigaste ritualerna, det finns en mängd andra till exempel vid födsel, initiering och begravning.

Källor:
Esposito. John L., Islam. Den raka vägen. Lund: Studentlitteratur. 2001.

De kristna sakramenten

Antalet sakrament varierar inom de olika kristna kyrkorna. Inom den Romersk-katolska kyrkan och de Grekisk ortodoxa kyrkorna finns det sju stycken sakrament. Dessa är dopet, konfirmationen, bikten, äktenskapet, sista smörjelsen, prästvigningen och eukaristin (nattvarden). Inom den protestantiska kyrkan har man bara två sakrament, dopet och nattvarden (eukaristin). (McGrath, 2006: 156, 159)

Synen på sakramenten skiljer sig mellan de olika kristna kyrkorna. Inom de Romersk-katolska och Grekisk-ortodoxa kyrkornas har sakramenten en mycket större betydelse än inom den protestantiska kyrkan. Exakt hur man definierar vad som är ett sakrament har debatterats genom historien, där tre av huvudpersonerna i den debatten har varit Augustine av Hippo, Petrus Lombardus och Martin Luther. Augustine av Hippo, som levde på 300- och 400-talet e.v.t., hade en mycket vag syn på vad ett sakrament är. För honom räckte det med att ett tecken/en symbol (sign) kopplas samman med något heligt för att ett det skulle kallas för ett sakrament. Enligt honom var till exempel Herrens bön ett sakrament, vilket det ju inte är idag. Hans något vaga och kanske alltför inkluderande definition av vad ett sakrament är vidareutvecklades på 1100-talet av Petrus Lombardus. Enligt honom måste det finnas något djupare mening bakom sakramenten, att endast koppla samman något heligt med en symbol eller ett tecken räcker inte. Ett sakrament måste förutom att visa på det som är heligt även bidra till en människas helgelse, det vill säga till hans andliga utveckling. Han formulerade dessa tankar i böckerna kallade ”The Four Books of the Sentences”. Detta ligger till grunden för hur det synsätt som den katolska kyrkan har idag på sakrament. För den katolska kyrkan idag är sakrament en fysisk ritual som visar på Guds närvaro och genom sakramenten får man Guds nåd, dock måste mottagaren av sakramentet var öppen och mottaglig. (McGrath, 2006: 159-160, 264)

Martin Luther som på 1500-talet ledde den protestantiska reformationen hade en annan tolkning av vad ett sakrament var. Enligt honom fanns det tre saker som behövde uppfyllas för att ett sakrament skulle uppstå. Dels måste det finnas någon form av fysiskt tecken eller symbol, dels ett löfte och slutligen måste Kristus uttryckligen ha meddelat att detta fysiska föremål ska användas på detta sätt. Denna hårda definition gör att protestantismen endast har två sakrament jämfört med katolicismens sju. (McGrath, 2006: 159-160, 264)

Jag kommer här att lite närmare beskriva dopets och eukaristins (nattvardens) historia. Dopet har sitt ursprung i Nya Testamentet där det finns beskrivet hur Johannes döparen utförde rituella tvagningar i floden Jordan. Även Jesus blev döpt av Johannes döparen. Dopet är en form av rening där man blir fri från sina synder. Att dopet blivit så betydelse fullt beror till stor del på att Kristus sagt till sina lärjungar att de skulle döpa folk vart en de kom i Fadern, Sonen och Den Helige Andens namn. Dopet blev alltså en initieringsrit, med dopet blev man medlem i den kristna gemenskapen. Och genom dopet visade man också att man var kristen. Det uppstod dock delade meningar om huruvida man ska döpa barn, och Nya Testamentet är inte glasklar på denna punkt. I Nya Testamentet finns beskrivet hur hela hushåll döptes vilket gör att man kan tolka det som att även barn genomgick dop. Många drog också parallellen till den judiska omskärelsen av pojkar och ansåg att dopet var den kristna motsvarigheten. Barndop blev vanligt redan på 100-talet efter Kristus. I och med att ett barn inte självt aktivt tagit beslut om dop så krävdes ytterligare en initieringsrit, konfirmationen. Konfirmationen sker på personens eget initiativ och det är först efter denna som man till fullo är initierad in i kristendomen. Inom baptismen anser man dock att man måste göra det medvetna valet att bli döpt, endast aktivt troende kan alltså bli döpta. För dem är dopet en bekräftelse på ens tro, detta gör att man inom baptismen inte döper barn. (McGrath, 2006: 160-161, 270-271, 300-301)

Eukaristin, även kallad nattvarden, har sitt ursprung i Jesus sista måltid tillsammans med sina lärjungar. Vid den måltiden sa Jesus till sina lärjungar att brödet var hans kropp och vinet hans blod och att de skulle komma ihåg honom genom dessa. Exakt hur detta skall tolkas har det sedan rått delade meningar om. Den vanligaste tolkningen är den transsubstantiella, det vill säga att även om vinet och brödet till ytan ser likadant ut så finns Jesus kropp och blod i dem, dess väsen förändrades alltså medan dess fysiska attribut bestod. Det finns dock många andra tolkningar. Luther ansåg att brödet fortsatte att vara bröd men att det dessutom blev Kristi kropp och Calvin ansåg att brödet endast hade en symbolisk mening. Det finns också skillnader kring vem som får ge nattvarden. Enligt katolikerna får endast präster ta emot både brödet och vinet medan protestanterna tillåter att både präster och lekmän tar emot dessa. (McGrath, 2006: 161-162, 305)

Källa:
McGrath, Alister E., Christianity. An Introduction. Second Edition. Oxford: Blackwell Publishing. 2006.

Stilla havet runt - bättre än jorden runt?

Att resa jorden runt gör ju var och varannan backpacker idag, men att resa Stilla havet runt är nog lite mer ovanligt. I alla fall hade jag inte hört talas om företeelsen förens jag började läsa Michael Palins bok "Full Circle". Det förvånar mig att inte fler kommit på idén att resa Stilla havet runt för efter att ha läst Palins bok så inser man att det ju är en mycket mer fascinerande resa att göra än att resa jorden runt. När man reser jorden runt så gör man vanligtvis det i ungefär samma klimatzon, typ i ett band som går strax norr om ekvatorn kanske med en avstickare antingen söderut till Australien eller norrut till Japan. Men reser du Stilla havet runt får du en mycket mer varierad resa då du passerar allt från stekheta Atacamaöknen i Chile till arktiska Alaska, dessutom gör du ju resan från kallt till varm två gånger, både på vägen ner och på vägen upp!


Och inte blir man mindre sugen på att göra denna resa efter att ha läst Palins bok. Hans reseskildring är som vanligt lysande. Jag tror att detta är den längsta och mest påkostade resa Palin och hans team gett sig ut på, de var borta i 244 dagar, visserligen med ett par avbrott men ändå. En lång och varierad resa är det. Boken rekommenderas!.......

Michael Palin reser till Himalaya

I boken "Himalaya" låter Michael Palin oss följa med på en resa genom stora delar av Himalaya, från Pakistan i väster till Kina i öster. På vägen passerar han Indien, Nepal, Tibet och Bhutan. Vi får följa med när han vandrar på höga vandringsleder, reser med jeep över höga bergspass, besöker människor i det stängda Bhutan samt får audiens hos Dalai Lama. Som vanligt berättat på ett mycket bra sätt av Palin.

Detta är inte en av de bästa av Palins reseskildringar men den är fortfarande mycket läsvärd........

Pole to Pole av Michael Palin

Ännu en suverän reseskildring av Michael Palin! I "Pole to Pole" reser han från nordpolen till sydpolen utmed den 30:de längdgraden. Det är med andra ord ingen liten resa han ger sig ut på och en del av charmen i den här boken är just det eviga pusslandet med kommunikationer och logistik. Michael Palin reser inte ensam utan detta är en stor produktion i BBC:s regi med ett stort antal inblandade. Så i den här boken får vi ta del av alla de problem det innebär att få ihop en resa som går från pol till pol, bara det att chartra flygplan som kan ta Palin och hans team till nord- respektive sydpolen är ett omfattande projekt. Lika så går vissa delar av resan genom Afrika genom eländig terräng. Så detta är nästan lika mycket en berättelse om genomförandet av resan som om en berättelse om de människor de träffar och de platser de besöker.

Palins reseskildringar är inget för dem som vill ha ingående beskrivningar av ett visst land eller en viss kultur utan ska mer ses som ett smörgåsbord där Palin plockat ut godbitarna. I en bok på ett par hundra sidor är det ju omöjligt att detaljerad beskriva ett tiotal länder. Palins böcker rekommenderas verkligen!

En karta som visar de olika resor som Michael Palin gjort. Pole to Pole symboliseras av den röda linjen. De andra resorna finns beskrivna i andra böcker.........

En oinspirerande introduktion till arabisk litteratur

Roger Allens bok "An Introduction to Arabic Literature" är enligt mig en opedagogisk och oinspirerande bok om arabisk litteratur. Opedagogisk är den därför att den saknar sammanfattningar och slutsatser, visserligen avslutas varje kapitel med något som skall likna en sammanfattning men dessa är mest en massa floskler och tillför mycket lite. Eftersom detta är en bok som riktar sig till nybörjare så hade det ju varit önskvärt att få ta del av författarens egna slutsatser och tankar kring den arabiska litteraturen, författaren är ju trots allt en professor. Som det är nu får man ingen vägledning utan bara en torr redogörelse av fakta.

Och oinspirerande är den därför att stora delar av boken mest går ut på att rabbla namn på författare och i anslutning till dessa ge en kort beskrivning av deras viktigaste verk och vad de hade för åsikter. Den typen av fakta måste givetvis finnas med men problemet här att det blir för komprimerat, det känns lite som att läsa ett uppslagsverk. Varje författare får bara kanske en halv sida till anspråk vilket gör att du till slut ger upp att försöka förstå vad de bidrog med till den arabiska litteraturen. Det blir en mycket torr läsning. Det hade varit betydligt bättre om Allen koncentrerat sig på ett par författare och analyserat ett par av deras texter.

Den här boken får ett mycket lågt betyg av mig....

Sydkorea och Moçambique - Jämförande analys av utvecklingsmöjligheter

Jag kommer i den här rapporten att jämföra de två länderna Sydkorea och Moçambique ur ett utvecklingsperspektiv. Då rapporten är alldeles för lång för ett blogginlägg så lägger jag bara ut en liten del av början här. Hela rapporten finns att läsa här:

http://www.scribd.com/doc/72904311

Här nedan kommer ett övergripande avsnitt från rapporten:

--------

Graferna i Bild 6 nedan ger en övergripande bild av hur Sydkoreas och Moçambiques utveckling har varit sedan 1970 enligt HDI och tre av dess index.

Bild 6. Grafer som visar Sydkoreas och Moçambiques utveckling enligt HDI-metoden sedan 1970-talet. Förutom utvecklingen enligt den totala HDI visas även utvecklingen för tre av dess underindex, utbildning, hälsa och inkomst. Med inkomst menas hör landets inkomst. De olika färgerna i graferna visar de olika utvecklingsstadier som finns enligt HDI-modellen, där rött är länder med mycket låg utveckling och blått är länder med mycket hög utveckling. Varje linje representerar ett land, och de två tjocka linjerna representerar Sydkorea (blå) och Moçambique (röd). Klicka för större graf.

I ovanstående grafer kan vi utläsa ett antal trender och se ett antal övergripande samband. Vi kan till exempel utläsa att Sydkorea har haft en utveckling som varit större än för de flesta andra idag högt utvecklade länder. På 70-talet hade Sydkorea ungefär samma HDI-index som till exempel Colombia eller Tadzjikistan medan landet idag befinner sig på samma nivå som till exempel Belgien och Japan. Sverige har som jämförelse sedan 70-talet endast ökat 112 punkter på HDI-indexet medan Sydkorea ökat 309 punkter. Vi kan också se att jämfört med de andra mycket högt utvecklade länderna (mörkblå) så ligger Sydkorea idag mycket högt när det gäller utbildning men betydligt lägre när det gäller hälsa och inkomst. Man skulle kunna tolka detta som att det finns en viss eftersläpning i ekonomin, det vill säga att Sydkoreas satsning på hälsa och utbildning ger en positiv effekt på ekonomin men att den fulla effekten inte kommer omedelbart.

När det gäller Moçambique så ser vi att dess HDI-index har ökat men att landet trots detta under hela perioden tillhört ett av de absolut minst utvecklade länderna. Vi kan också se att utvecklingstakten har varit betydligt lägre än för Sydkorea, undantaget utbildningsindexet där Moçambique haft en mycket kraftig utveckling. Vi kan också se att kurvorna för Moçambique är betydligt ojämnare än de för Sydkorea och i vissa fall har Moçambiques utveckling varit negativ vilket Sydkoreas aldrig varit. Moçambiques negativa HDI under början på 80-talet beror troligtvis till stor del på det inbördeskrig som rådde vid den tiden. Landets förhållandevis starka utveckling inom utbildningsområdet, om än från mycket låga nivåer, beror antagligen på många faktorer. En av dessa faktorer är den insats inom utbildningsväsendet som befrielserörelsen Frelimo (Frente de Libertação de Moçambique) har gjort. Redan innan landet blev självständigt så arbetade Frelimo för att förbättra utbildningen och man fortsatte detta arbete efter självständigheten.

-------

Hela rapporten finns alltså här:
http://www.scribd.com/doc/72904311

Michael Palin på rundresa i Sahara

Michael Palin är en rutinerad reseskildrare och har genom åren rest kors och tvärs över jordklotet. Den här gången besöker han Sahara i boken som har just titeln "Sahara". Ursprungligen är Palins resor producerade av BBC som TV-program, men de finns nu även som böcker och talböcker. Man märker då och då att ursprunget är TV, till exempel då Palin ibland pratar om filmteamet, men det är aldrig störande. Och har man sett TV-serien så kan man mycket väl även läsa boken, för även om de handlar om samma resa så ger boken en ny dimension.

I boken reser Palin och hans team i en cirkel motsols genom Sahara med början och slut i Marocko. Och det är ingen dålig resa de gör, de passerar länder så som Mauretanien, Mali, Niger, Algeriet och Västsahara, för att nämna några. Även om det inte är en expedition så finns det en del äventyrliga inslag, till exempel rider de kamel genom öknen och åker tåg genom dödens triangel i Algeriet. Det som gör att Palins reseskildringar höjer sig över mängden är dels att de är extremt proffsigt producerade och dels att Palin skriver på ett mycket bra och medryckande sätt. Rekommenderas!........

Bill Bryson fascineras av Australien

Med boken "In a Sunburned Country" visar Bill Bryson att han förtjänar positionen som en av vår tids främsta reseskildrare. I den här boken tar sig Bryson an Australien och han gör det på ett förträffligt sätt. Vi får följa honom då han, ibland ensam och ibland med sällskap, utforskar stora delar av landet, från de stora städerna i sydost till det öde landskapet i nordväst. Och däremellan besöker han landets centrala delar. Givetvis är det endast ett litet urval av platser Bryson besöker, Australien är ju ett gigantiskt land, men det är ett bra och spritt urval från många olika platser.

Bill Bryson har en förmåga att på ett ypperligt sätt klä in fakta med humor vilket gör att böckerna aldrig uppfattas som överpedagogiska eller torra. Faktum är att det är först efter att ha läst boken som man inser att man fått en lektion i Australiens historia, geografi och flora och fauna. En annan av hans styrkor är att han varierar vad han skriver om, här finns beskrivningar av personer han möter, beskrivningar av naturen, av landets historia, av maten, av hotellen och restaurangerna, av sevärdheterna m.m. Detta gör att man aldrig tröttnar.

Ska man kritisera något så är det Bryson ibland har ett språk som är lite väl tonårsaktigt ibland. En del av humorn kan kännas lite billig. Men detta kan man lätt ha överseende med! En mycket bra bok som verkligen rekommenderas!.........

Reseskildring i världsklass - Travels with Charley

John Steinbecks reseskildring "Travels with Charley: In Search of America" är ett riktigt mästerverk! Här visar han att han förutom att vara fenomenal på att hantera språket och beskriva karaktärer även är lysande på att förutspå vartåt samhället är på väg. I den här boken, som ju är skriven redan tidigt 60-tal, tar han upp sådant som slit och släng samhället samt framväxten av trista köpcentrum och förslummade stadskärnor. Frågor som då knappast var stora men som nu är högaktuella. Så Steinbeck var en utmärkt trendspanare.

I boken får vi följa honom och hans pudel Charley på deras resa med husbil som tar dem till ett 30-tal delstater i USA. Det är dock inte en reseskildring som beskriver platserna, snarare människorna. Vid hans besök i Yellowstone National Park är det till exempel dialogen med parkvakten som är det viktiga, själva beskrivningen av parken är i det närmaste obefintlig. Steinbecks beskrivning av de han träffar är oftast mycket träffande och ibland humoristiska, om de sedan är representativa för USA låter jag vara osagt. Boken är ett mästerverk och rekommenderas!........

Klicka för större karta

Hur behandlas kvinnorna i utvecklingsländerna?

Att kvinnor och män behandlas olika i utvecklingsländerna är helt klart. Men exakt på vilket sätt behandlas kvinnorna annorlunda? Och hur förändras kvinnornas roll i och med att ett land utvecklas? På vad sätt skiljer sig kvinnornas roll i utvecklingsländer jämfört med i utvecklade länder? Denna typ av frågeställningar tar Janet Momsen upp i boken "Gender and Development".

Och visst är det intressanta frågeställningar och man får en hel del aha-upplevelser när man läser boken. Till exempel är det inte alls så att fattigdom automatiskt leder till större ojämlikheter mellan könen, ett exempel på detta är att Rwanda har en av världens högsta andel av kvinnliga parlamentariker. Janet Momsen redovisar även fascinerande siffror över hur arbetsbelastningen är fördelad mellan kvinnor och män i utvecklingsländerna, och det är klart skrämmande hur pass mycket mindre fritid kvinnorna har. Där har utvecklingsländerna en mycket lång väg att gå innan de blir jämställda. Detta och många andra saker tas upp i boken.

Boken är läsvärd, dock är den knappast inspirerande. Språket är ganska torrt och bilderna dåliga, det känns lite som en hophäftad doktorsavhandling. Men om man bortser från detta och bara tittar på innehåll och fakta så är boken bra.......

Faktaspäckat om Mellanösterns historia

Boken "The Middle East: A History" av William Ochsenwald och Sydney Nettleton Fisher är en minst sagt faktaspäckad redogörelse för hela Mellanösterns historia från 500-talet fram till början på 2000-talet.Boken är mycket heltäckande både geografiskt och innehållsmässigt. Området som behandlas sträcker sig från Marocko i väst till stan-länderna i öst och från Turkiet i norr till Sudan i söder, dock behandlas de mest perifera områdena endast sporadiskt. Fokus ligger på Mellanösterns kärnländer.

Och boken behandlar i princip alla delar av samhället. Religion, politik, ekonomi, diplomati, naturtillgångar, krigshandlingar, kvinnors roll m.m. Boken saknar bilder men det finns ett antal kartor som visar hur gränserna utvecklats genom åren. Det som jag ser som bokens största styrkor är dels att den är heltäckande vilket gör att den på så sätt fungerar som referensverk och dels att den beskriver samma händelser från flera olika perspektiv, till exempel behandlas krigen mellan Egypten och Israel på 1900-talet både i avsnittet om Egypten och i avsnittet om Israel. Detta gör att man får olika vinklingar på samma händelser vilket är mycket lärorikt.

Ska man vara kritisk till något är det att den ibland kan vara lite torr och mastig. I alla fall om man läser den från pärm till pärm. Även om boken är på nästan 800 sidor så är området och tidsperioden så omfattande att det måste bli mycket komprimerat och faktaspäckat, men detta gör som sagt att den är väl mastig att läsa som en "vanlig" bok. Men som uppslagsbok fungerar den utmärkt!.... 

Är du intresserad av internationella relationer och geopolitik?

I så fall kan jag rekommendera boken "Geographies of Development: An Introduction to Development Studies" av Robert Potter. Boken ger en bra bakgrund till de utvecklingsteorier som finns samt tar upp aktuella exempel. Kolonialism, resurser, globalisering, institutioner, demografi och urbanisering är exempel på faktorer som tas upp. Boken är välskriven och även om den riktar sig till de som är nybörjare inom området så tror jag även de som redan är insatta kan ha glädje av boken. Ett extra plus för bokens många bra kartor och grafer...

The Lunatic Express

Journalisten Carl Hoffman spenderade ett halvår resandes jorden runt på farliga och udda sätt. Boken handlar inte så mycket om platserna han reser till utan snarare om själva resan. Han ville med sin resa undersöka hur det var att resa så som lokalbefolkningen gjorde, det vill säga inga förstaklasskupéer eller lyxiga kryssningsfartyg utan överfulla rostiga skepp i Indonesien och livsfarliga flygplan i Afghanistan. Han gick till och med så långt att han sökte upp de länder och de rutter som var extra farliga att resa i så det är med andra ord en extrem resa han gav sig ut på. Förutom hans beskrivning av det ena transportmedlet hemskare än det andra så får man också många bra porträtt av lokalbefolkningen.

Carl Hoffmans berättelse finns att läsa i boken "The Lunatic Express", en bok som jag varmt rekommenderar!....

Svamligt och humoristiskt av Umberto Eco

Att recensera Umberto Ecos bok "Begravningsplatsen i Prag" är inte lätt. Det finns mycket i boken som är riktigt riktigt bra, så som Ecos lysande och mustiga språk, eller hans förmåga att beskriva förfärliga saker och personer på ett sånt sätt att det blir smått humoristiskt. Även hans beskrivning av karaktärerna och miljöerna är mycket bra och som vanligt har han sett till att det historiska sammanhanget stämmer väl överens med verkligheten, i det är här fallet 1800-talets Europa.

Men, för det finns ett stort men, boken är enligt mig extremt svamlig och upprepande vilket gör den tröttsam och efter ett tag oengagerade. De första kapitlen är lysande och man sitter och småskrattar åt Ecos humoristiska och brutala språk men efter ett tag börjar man undra när boken liksom ska sätta igång. Efter att han för femtioelfte gången har pratat illa om diverse olika europeiska folkgrupper så har man tröttnat, det känns bara gaggigt. Och när han på varannan sida beskriver den ena fantastiska franska maträtten efter den andra så börjar man till slut hoppa över de styckena, det är intressant och kul de första 10 gångerna men inte den 11. Och eftersom han han inte kan låta bli att ha med åtminstone ett hemligt sällskap i varje mening så blir man efter ett tag minst sagt trött. Allt det här negativa är egentligen också det som gör boken bra, men det blir för mycket. Det räcker inte till en hel bok på 550 sidor.

Med den här boken har Umberto Eco kokat soppa på en spik, och den mättar bara en liten stund. Tyvärr kan jag inte rekommendera boken..........

Tongoys - den perfekta leksaken!

För den som missat vad Tongoys är så kan jag berätta att det är som ett LEGO eller Mekano i megaformat. Det är den där leksaken som alla vi som nu är vuxna önskar hade funnits när vi var små. Med Tongoys kan du bygga hus och andra prylar som är så pass stora så barn faktiskt kan befinna sig i deras skapade miljö, inte bara låtsats leka med små miniatyrmodeller a la LEGO.

Och det är skönt kvalitet också, långt i från alla dessa plastleksaker som pajar efter 5 minuter eller som hamnar i en låda i garderoben. Tongoys är som den gamla tidens leksaker som var gjorda för att hålla i generationer, så de är lätt värda sitt pris tycker jag. Dessutom är det en leksak som även är riktigt kul för oss vuxna!

Jag såg att de bland annat finns att köpa här:
https://www.rebuzkidz.se/alla-marken/tongoys-c-409-1.aspx

Företagets hemsida:
http://tongoys.com/

Ett exempel på vad man kan bygga med Tongoys

Knutnarv - Sagina nodosa

Strandglim - Silene uniflora Roth

Frederick Forsyth bedrar med Bedragaren

Frederick Forsyths bok "Bedragaren", originaltitel "The Deceiver", är knappast någon av hans bättre, snarare en av hans sämsta. Boken består av ett antal kortare historier, om jag minns rätt så är det tre eller fyra stycken, som i stort sett bara har det gemensamt att det är samma huvudperson. Så man skulle kunna kategorisera den här boken som en novellsamling, och det skulle ju kunna vara gott så. Men tyvärr känns det mest som att Forsyth här har sammanställt sådant som inte har platsat för att bli en hel roman. Boken spretar och bra bitar blandas med bedrövliga, och allt knyts samman på ett minst sagt krystat sätt. Boken känns ofärdig. Jag kan knappast rekommendera den här boken.....

Höst i Stockholm - Skeppsholmen och Hagaparken

Af Chapman med Gamla Stan i bakgrunden

Gamla Stan sett från Skeppsholmen

Vasamuseet sett från Skeppsholmen

Hagaparkens pelouse

Koppartälten i Hagaparken