Ubåtskränkningarna

Grundstötningen av den sovjetiska ubåten U 137 i Blekinge skärgård i oktober 1981 är antagligen den händelse på Svenskt territorium under det kalla kriget som satt djupast spår i vårt kollektiva minne. Mellan 1981 och 1994 så fick försvaret in över 6300 rapporter om misstänkt underrättelseverksamhet i svenska farvatten, det finns alltså all anledning att tro att U 137 inte var den första eller den sista utländska ubåten som kränkte svenskt territorium. Förutom U 137 så är de mest trovärdiga rapporterna antagligen de som rapporterades från vattnen runt Utö i Stockholms skärgård under ett par veckor i september 1980. Vid Utö-incidenten kunde man lokalisera ubåten dels utifrån ögonvittnen och dels med hjälp av sonarer, man lyckades dock aldrig sänka eller tvinga upp någon ubåt. Man kunde inte fastställa ubåtarnas nationalitet men enligt försvaret fanns det indikationer på att de tillhörde Warszawapakten. En annan uppmärksammad misstänkt kränkning är den vid Hårsfjärden september 1982. Här fick man starka indikationer från flera olika tekniska system på att det fanns en ubåt och man släppte sjunkbomber, men inte heller här lyckades man i sin jakt.

U-137 på grund i Blekinge skärgåd.

Efter incidenten vid Hårsfjärden tillsatte regeringen, som nu leddes av Olof Palme, Ubåtsskyddskommissionen. Kommissionen kom fram till att det ”med fullständig säkerhet” funnits främmande ubåtar vid Hårsfjärden 1982 och att materialet ”tydligt utvisar” att det rörde sig om ubåtar från Warszawapakten. Regeringen, Palme i spetsen, hade i och med kommissionens rapport hamnat i en mycket svår situation. Man kunde välja att tona ner rapporten, till exempel genom att hävda att bevisen var för svaga, och på så sätt minska risken för en potentiell politisk konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen, men detta skulle innebära att man underkände den kommission man själv tillsatt vilket antagligen skulle lett till inrikespolitiska svårigheter för regeringen. Men att stå fast vid kommissionens slutsatser skulle kunna leda till frostiga relationer med stormakten i öster, men det var trots detta denna väg som Palme valde att gå. Man skickade en mycket skarp protestnot till Sovjetunionen, denna löd: ”Kränkningarna utgör ett allvarligt brott mot folkrättsliga regler, vilkas upprätthållande är en förpliktelse och ett samfällt intresse för alla stater. De får tolkas som led i avsiktliga och olagliga försök att utforska det svenska sjöterritoriet.” Sovjetunionen svarade att dessa anklagelser saknade grund i verkligheten, Palme stod dock på sig och meddelade att man hade gott om bevis som stödde slutsatsen.

Ubåtskommissionen presenterar sin rapport.

Kommissionens rapport fick också ett inrikespolitiskt efterspel. Carl Bildt, som var medlem av kommissionen åkte till USA för att träffa dess underrättelsetjänst, något som Palme kritiserade. Palme anklagade Bildt för att diskutera ubåtskränkningarna med USA, något som Palme inte ansåg vara förenligt med svensk säkerhetspolitik. Bildt hävdade dock att han endast diskuterat allmänna säkerhetsfrågor. Konflikten mellan regeringen och oppositionen skulle senare växa så pass att de borgliga partierna skulle komma att kräva utrikesminister Lennart Bodströms avgång. En misstroendeomröstning genomfördes som dock utföll till förmån för Bodström. Att partierna öppet kritiserade varandras säkerhetspolitik var något relativt nytt, man hade tidigare haft en form av tyst överenskommelse mellan partierna som gick ut på att man skulle stå enad bakom svenskt säkerhetspolitik. Enighet kring säkerhetspolitiken var viktig för dess trovärdighet.