Sveriges relationer med de skandinaviska grannländerna under kalla kriget

Efter krigsslutet var de militära styrkeförhållandena i Europa mycket ogynnsamma för västs del, det fanns uppgifter om att öst hade 180 divisioner redo vilket kan ställas mot västs 10. Militära bedömare uppskattade att Sovjetunionen skulle kunna erövra hela Europa på en månad. Och det fanns dem som ansåg att krigshotet skulle tas på allvar, något som kanske inte är så svårt att förstå om man betänker att det nyligen utkämpats två världskrig varav det senaste gått över till ett kallt krig. Risken för att ett tredje världskrig skulle bryta ut var enligt vissa bedömare stor.

Mot bakgrunden av detta är det lätt att förstå att tanken på en västlig militärallians attraherade många. Tanken på en ”västlig union” väcktes först av den brittiske utrikesministern Ernest Bevins 1948. Norge förhöll sig positiv till detta förslag medan Sverige och Danmark var mer tveksamma. Sverige ville inte bidra till en värld bestående av två block då man inte ansåg att detta gynnade freden utan valde istället neutralitetens väg. Men även om medlemskap i en västunion inte var aktuell så fortsatte man diskussionen med de andra skandinaviska länderna i syfte att utröna om det var möjligt att skapa ett skandinaviskt försvarsförbund. Det framgick dock tydligt att Sverige och Norge hade olika syn på hur ett sådant samarbete skulle se ut, norrmännen ville närma sig väst och anpassa försvaret efter detta något som Sverige inte kunde acceptera. Sverige ansåg att ett skandinaviskt försvarsförbund som var nära knutet till de andra västmakterna skulle uppfattas som provokativt av Sovjetunionen. Att Norge ville närma sig väst berodde på att de ansåg att ett nytt krig mellan öst och väst var mycket troligt och då skulle en enbart skandinavisk försvarsallians inte räcka till. Även USA och Storbritannien lade sig i diskussionen då man kritiserade Sverige för att försöka få Norge och Danmark att fjärma sig från väst, och USA lät meddela att om ett skandinaviskt försvarsförbund upprättades kunde de inte räkna med amerikansk hjälp. Danmark och Norge gavs dessutom förhandsbesked om att de var påtänkta som medlemmar i Atlantpakten. Allt detta ledde till att något skandinaviskt försvarsförbund aldrig blev av. Dock har det förekommit ett nära samarbete de nordiska staterna emellan inom andra områden, till exempel inrättandet av det Nordiska rådet 1952. Det var i det nordiska rådet som man beslutade om den nordiska passunionen och den nordiska gemensamma arbetsmarknaden. 1971 bildades ytterligare ett forum för samarbete i form av det Nordiska ministerrådet.

Nordiska rådets inte alltför välkända logotyp

Diskussionerna i samband med det skandinaviska försvarsförbundet ledde trots sitt misslyckande dock fram till ett antal positiva bieffekter. Dels hade Norge meddelat att man inte kommer att tillåta västmakterna att anlägga baser på norskt territorium och dels hade socialdemokraterna lyckats få de borgliga att ansluta sig till neutralitetspolitiken. Detta skulle komma att gynna den svenska neutralitetspolitiken och ge den en större trovärdighet.

När det gällde relationerna till Finland så var situationen lite annorlunda. Finland hade undgått att dras in i Sovjetunionens intressesfär till skillnad från många av de andra östliga grannarna till Sovjetunionen. Men detta betydde inte att landet inte hade ett strategiskt värde för Sovjetunionen, tvärtom. Detta gjorde att finsk utrikespolitik måste vara mycket försiktig för att inte försämra relation med grannen i öst. Och av samma anledning måste de andra länderna i väst vara försiktiga i sina kontakter med Finland, att ge Finland ett alltför tydligt stöd kunde uppfattas om en provokation av Sovjetunionen. I det här läget ansågs den svenska neutralitetspolitiken hjälpa Finland genom att den gjorde Sverige till en buffert mellan Finland och de andra västländerna, detta kom att kallas för finlandsargumentet. Finlandsargumentet användes för att ge den svenska neutralitetspolitiken moralisk legitimitet, vi var ju inte neutrala bara för vår egen skull utan även för att underlätta för vår granne i öster. Och även amerikanarna respekterade finlandsargumentet något som yttrade sig i att de inte lika hårt pressade Sverige att ansluta sig till väst. I och med Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut så förändrades hotbilden radikalt och Sveriges roll som buffert mellan öst och väst blev mindre viktig, i och med detta tappade också finlandsargumentet sin legitimitet.

Men även om Sverige aldrig ingick någon försvarsallians utan kom att stå alliansfritt under hela det kalla kriget så förekom det militära samarbeten. Alliansfriheten förhindrande inte militära samarbeten så länge de var unilaterala, det vill säga så länge de inte förband oss att hjälpa något annat land om krig bröt ut. Målsättningen var att Sverige under fredstid skulle förbereda sig så att landet i en krigssituation skulle kunna förbli neutralt. Sverige köpte till exempel radarstationer, militärflygplan och robotsystem av USA och man anpassade landningsbanor och stridsledningssystem så att de skulle vara kompatibla med amerikansk militär utrustning. USA hade givetvis ett egenintresse av att förse Sverige med vapen, ett starkt militärt Sverige var en tillgång om ett krig mellan väst och öst bröt ut. Det förekom även samtal rörande hur Sverige och USA/Storbritannien skulle samarbeta i händelse av krig, dessa samtal fördes dock aldrig på officiell regeringsnivå. På 50-talet betraktade USA Sverige som ”neutral om our side”. Vi hade även militärt samarbete med andra länder, till exempel samarbete med Norge kring militärt samband. Underrättelseutbyte hade vi med ett flertal länder, t.ex. USA, Storbritannien, Danmark och Norge.

HAWK luftvärnsrobotsystem köpte Sverige av USA under det kalla kriget.

Mycket av samarbetet med väst var hemlighetsstämplat under lång tid, och en del har först nyligen blivit allmänt känt. Så vem vet, kanske det finns ytterligare material som fortfarande är hemlighetsstämplat? När man studerar svensk utrikespolitik under det kalla kriget så slår det en hur pass väl man lyckats hålla vissa saker hemliga under en mycket lång tid. Sanningen har så att säga sakta rullats upp och bilden har kontinuerligt justerats.