Leonid Brezjnevs roll i det kalla kriget

Författaren Vladislav Zubok beskriver Brezjnev som en man med stor praktisk erfarenhet men med mycket liten utbildning. Hans dagboksanteckningar vittnar om en avsaknad av intellektuella och spirituella intressen. Dessutom ansågs av många vara en dålig ledare. Knappast en smickrande beskrivning.

Han hade en helt annan inställning till utrikespolitiken än Stalin. För Brezjnev gällde det att undvika krig till varje pris. Men han ansåg också att det krävdes ett starkt försvar för att kunna uppnå fred. Detta kom att leda till en enorm upprustning, man byggde missilsilos, ubåtar, bombflygplan mm i ett mycket högt tempo. På bara ett par år hade man nått upp jämsides med USA när det gällde mängden strategiska vapen.

När Leonid Brezjnev kom till makten 1964 rullades mycket av de inrikespolitiska förändringarna som Chrusjtjov gjort tillbaka. Brezjnev hyllade Stalin till skillnad från Chrusjtjov som hade jobbat för en av-stalinisering av landet. Den kulturella upptining och öppenhet som inletts stoppades, Brezjnev gillade inte den ökade individualiseringen och västifieringen som bredde ut sig. Han skapade en speciell enhet inom KGB som hade till syfte att "guida" den kulturella eliten rätt samt "skydda" dem från skadliga influenser.

Dessa förändringar uppskattades inte av alla, många kulturarbetare och intellektuella protesterade och krävde istället ett samhälle med öppna rättegångar och konstitutionella rättigheter. De som jobbade för detta kom att kallas för dissidenter.

För att skaffa sig legitimitet i västs ögon inledde Brezjnev den så avspänningspolitiken (détente), den politik som Chrusjtjov sått ett frö till efter Kubakrisen. Detta kom dock att innebära att landet kom att integreras mer i världen, något som inte var förenligt med Brezjnevs stalinistiska policy. Hans avspänningspolitik i utrikesfrågor var alltså svår att förena med hans stalinistiska inrikespolitik.

När det gällde Vietnamkriget så hoppades Brezjnev att man genom att gå in och stödja nordsidan kunde förbättra den frostiga relationen med Kina, även Kina stödde ju nordvietnameserna. Kina ville dock inte samarbeta då de ansåg att Sovjetunionens revisionistiska politik svek de kommunistiska idealen. Moskva hade ändå planer på att med militär kraft sätta amerikanarna på plats men detta föll på att man inte hade resurserna att göra detta, man insåg att amerikanerna var alltför starka.

1967 var ett katastrofalt år för kommunismen utanför Sovjetunionen. Förutom misslyckandet i Vietnam så blev den kommunistiska regimen i Indonesien avsatt och ca 300 000 kommunister där blev mördade. Och i mellanöstern krossade den israeliska armén arméerna från Egypten, Jordanien och Syrien i det så kallade sexdagarskriget. Sovjetunionens fiende israel hade alltså segrat. Judarna hade ju sedan länge setts som en fiende av Moskva och Israel var dessutom nära knutet till USA. Sovjetunionen bröt alla diplomatiska förbindelser med Israel, dessa återupptogs först 1991.

Krisen i Tjeckoslovakien 1968, den så kallade Pragvåren, kom att påverka Brezjnevs utrikespolitik i mycket stor utsträckning. Tjeckoslovakiens läge i Östeuropa var mycket viktig, likaså dess avancerade vapenindustrier och naturtillgångar. Att förlora inflytande över Tjeckoslovakien skulle vara ett nederlag inte bara för Sovjetunionen utan även för Brezjnev personligen. Detta då Tjeckoslovakiens kommunistiska ledare hade kopplingar till Brezjnev.

Tjeckoslovakiska demonstranter protesterar mot de sovjetiska soldaterna

Enligt Zubok så finns det bevis för att Brezjnev ville undvika ett militärt ingripande och istället försöka lösa konflikten den diplomatiska vägen. Han trodde att ett militärt ingripande kunde utlösa ett krig med NATO. Man försökte också först att lösa krisen på diplomatisk väg men när det misslyckades beslutade politbyrån om att ockupera Tjeckoslovakien. Västs reaktioner på ockupationen blev mycket mild, långt från det militära ingripande från NATO som Brezjnev fruktat, vilket Moskva såg som en seger. Enligt Zubok blev dock segern kostsam på sikt då den ytterligare förstärkte klyftan mellan stalinisterna och de mer reformvänliga. Och ironiskt nog så gav ockupationen av Tjeckoslovakien Brezjnev större möjlighet att bedriva avspänningspolitik, detta eftersom han nu fått ett större förtroende hos de andra ledarna i Moskva och på så sätt lättare kunde få igenom sina idéer.

Ett viktigt led i Brezjnevs avspänningspolitik var att hitta en lösning på Tysklandsfrågan, det var där nyckeln till avspänning i Europa låg enligt Zubok. Västtysklands ledare Willy Brandt var mer positiv inställd till samtal med Sovjetunionen än hans föregångare, och 1970 hade man slutit ett ickevåldsavtal. Nu blev pressen stor att avtal även skulle slutas mellan Västtyskland och DDR, något som DDRs ledare Ulbricht var en kraftfull motståndare till. Ulbricht tvingades dock att avgå och ett avtal kunde slutas där Västtyskland och DDR erkände varandra.

Brezjnev hade nu alltså kommit en bra bit på väg i sin målsättning att säkerställa fred i Europa samt öppna upp Sovjetunionen mot väst. Détente-politiken hade framgång. Dock fanns det två stora problem som återstod att lösa, Vietnamkriget och relationen till USA.

Brezjnev blev ursinnig på Nixon för dennes brutala bombningar i Vietnam, bombningar som dödat sovjetiska medborgare. Det var nära att detta kom att ställa in de samtal som var planerade mellan Sovjetunionen och USA, samtal som skulle visa sig vara mycket viktiga. När dessa samtal sedan trots allt blev av så kom Brezjnev och Nixon bra överens och båda var beredda att lägga sina ideologiska skillnader åt sidan för att nå framsteg. USA kom vid dessa samtal att erkänna Sovjetunionen som en likvärdig samtalspartner något som Sovjetunionen haft som målsättning under lång tid. Nu fanns förutsättningar för att avspänningspolitiken kunde föras på lika villkor.

Amerikanska bomber som faller över Nordvietnam 1966

 Zubok anser inte att avspänningen mellan USA och Sovjetunionen berodde på rädslan för krig eller kostnaderna för upprustningen. Visserligen var Sovjetunionens ekonomi hårt ansträngd men i den interna debatten var ekonomin ingen viktig faktor för avspänningspolitiken. Zudok hävdar istället att det var "Brezhnev's personal and increasingly emotional involvement and his talent as a domestic consensus builder that proved to be the most important factor in securing the policy of detente in the period from 1968 to 1972". Zubok anser alltså att Brezjnev var en mycket viktig faktor för att avspänningspolitiken skulle gå att genomföra, utan honom hade avspänningspolitiken inte gått att genomföra alls eller i alla fall inte i samma utsträckning.

1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan och installerar en kommunistisk lydregering där. Amerikanarna med Jimmy Carter i spetsen blev ursinniga då de var övertygade om att detta var början på en sovjetisk offensiv mot Persiska gulfen. Så var dock inte fallet utan det har senare visat sig att Sovjetunionen bara vara intresserad av Afghanistan. Zubok anser att invasionen i Afghanistan var det första tecknet på att Sovjetunionen började agera alltför övermodigt. Dessutom anser han att invasionen var inkompetent utförd och mycket skadlig för Sovjetunionens utrikespolitik. Däremot anser Zubok inte att invasionen i Afghanistan var startskottet för hårdare relationer stormakterna emellan, nej détente hade började tappa i kraft redan mycket tidigare. Till exempel så hade de två stormakterna kämpat om inflytande i Afrika tidigare på 70-talet, något som ledd till en ökad spänning. Och détente var något som kritiserades hårt internt i USA på mitten av 70-talet.

Att avspänningen kom av sig anser Zubok berodde på Brezjnevs sviktande hälsa i kombination med att han inte längre lyckades hålla liv i de sovjet-amerikanska relationerna. Den sovjetiska byråkratin och ideologin bidrog till att utrikespolitiken stagnerade. Dessutom började man som sagt agera alltför övermodigt, så som i t.ex. Afghanistan.

En annan faktor som ledde till détente-politiken avtog och spänningen åter ökade var Sovjetunionens hantering av judar. Sovjetunionen hade mycket strikta regler för de judar som ville lämna landet. Bland annat var det kvoterat hur många som fick emigrera och dessutom var de som emigrerade tvungna att retroaktivt betala för den utbildning de fått i Sovjetunionen. Det fanns flera olika anledningar till varför Sovjetunionen hade så hårda regler, en anledning var att man fruktade massutvandring och en annan var att utvandring skulle skada bilden av Sovjetunionen som ett socialistiskt paradis. Men judarna i USA samt deras sympatisörer blev mycket upprörda hur deras likasinnade blev behandlade i Sovjetunionen. Denna grupp satte press på Nixon att ta upp frågan med Brezjnev. Att inte tvinga Brezjnev att förbättra judarnas situation skulle innebära ett minskat stöd för Nixon bland de amerikanska väljarna. Judefrågan anser Zubok vara en mycket viktig faktor för att détente tappade mark.

I slutet av sin tid vid makten var Brezjnev mycket svag och var frånvarande långa perioder. Han blev också alltmer beroende av droger.

Källa:
Zubok, Vladislav M., A failed empire. The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (University of North Carolina Press, 2009)