Jag kommer här att analysera strandskyddet utmed kuststräckan vid Littlehampton, West Sussex, på Englands sydkust. Vald kuststräcka hittar man på koordinaterna 50°48’08.00” N, 0°30’39.00” W.
Bild 1: Kusten vid Littlehampton på Englands sydkust.
Bild 2: Konstruktion (groins) för att skydda stranden.
Bild 3: Skydd av kanalens mynning i form av pirer (jetties).
Bild 4: Vågbrytare (breakwaters).
Beskrivning av landskapet
Landskapet i West Sussex är platt och består till största delen av sedimentära bergarter som har sitt ursprung i gamla havs-, sjö- och flodbottnar. Det finns gott om fossil. Och marken är kalkrik. Kalken har bildats på före detta havs- och sjöbottnar och består av rester från plankton. Vid vissa perioder var klimatet mycket kallt och tundralikt och detta medförde kraftig vittring och erosion vilket har bidragit till att skapa det låga mjuka böljande landskapet.
Floden Arun flyter genom West Sussex och har sitt utlopp vid Littlehampton. Floden har haft flera olika sträckningar under åren och det var först på 1500-talet som floden fick sitt utlopp i Littlehampton, tidigare utlopp låg en bit öster ut. Floden är sammanlänkad med det kanalsystem som finns i södra England. Landskapet är starkt präglat av mänsklig aktivitet i form av åkrar, infrastruktur, byar och städer.
Littlehampton ligger vid Engelska kanalen och stränderna påverkas av tidvatten.
Utformning av strandskyddet
Som kan ses av bilderna 2-4 så finns det ett omfattande system av konstruktioner för att skydda stränderna runt Littlehamptons kust. Man har byggt flera hundra korta utskjutande pirer (groins), åtta stycken vågbrytare parallella med stranden samt även pirer (jetties) som skydd vid floden Aruns mynning. Man har även vidtagit skyddande åtgärder som är svåra att se på kartorna i Google Earth. Till exempel har man konstruerat en form av klapperstensfält mellan sanden och bebyggelsen. Dessa fält med runda halvstora stenar dämpar vågornas kraft. Man har även på vissa ställen planterad växter mellan stranden och bebyggelsen för att på så sätt försöka minska erosionen.
Stränderna vid Lilltehampton påverkas av flera olika krafter. Vi har tidvattnet som regelbundet höjer och sänker vattennivån och som skapar strömmande vatten. Dessa strömmar skapar en förflyttning av strandsedimenten från öster till väster. Men sedan har vi även påverkan från vågor och vindar vilka oftast kommer från sydväst. Även om dessa krafter till viss del motverkar varandra så blir det en relativt stor förflyttning av material från väster till öster. Det vill säga vågornas och vindarnas påverkan är större än tidvattnets. Man kan se på bild 2 att förflyttningen av material är från just väster till öster. Material från den västra sidan av varje sektion förflyttas till den östra sidan och skapar ett sågtandsmönster.
Bedömning av strandskyddet
Jag tycker det är svårt att bedöma huruvida man lyckats skydda stranden. Min känsla är att det endast är en kortsiktig lösning och att naturen i det långa loppet kommer att ”vinna”. Naturens krafter kommer alltid att finnas där och sakta men säkert få sin vilja igenom. Men visst är det nog så att vi med olika typer av konstruktioner kan sakta ned naturens förlopp och minska erosionen. Det verkar också dyrbart att bygga och underhålla alla dessa konstruktioner. Om man tittar på bild 4 kan man se att kusten blir vågig innanför de skyddande vågbrytarna. Tycker dock det ser ut som att summan av förändringen inte ser ut att vara så stor. Visst är stranden djupare på strandens ”vågtoppar” men å andra sidan tycker jag den ser grundare ut på strandens ”vågdalar”. När det gäller de pirer som skyddar flodens mynning så hjälper de antagligen till att göra floden seglingsbar för fartyg. Utan dessa skydd skulle det nog vara svårt att hålla farleden tillräckligt djup...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar