Användandet av P- och S-vågor för att ta reda på om en vulkan inrymmer en magmakammare

Man kan utnyttja det faktum att P- och S-vågorna uppför sig olika. P-vågorna, som även kallas primära eller longitudinella vågor är kompressionsvågor, det vill säga de rör sig längs med rörelseriktningen. S-vågorna, som även kallas sekundära eller transversella vågor rör sig däremot vinkelrätt mot vågens rörelseriktning. P-vågorna kan fortplanta sig i fasta, flytande och gasformiga medium. S-vågorna kan däremot inte förflytta sig i flytande medium. Och det är just detta faktum som är användbart när man vill ta reda på en vulkan innehåller en magmakammaren med smält magma. Man kan genomföra en seismisk undersökning genom att man på konstgjord väg, t.ex. genom att detonera explosiva ämnen, skapar en jordbävning på vulkanens sida. Denna konstgjorda jordbävning skickar P- och S-vågor genom vulkanen. På motsatt sida om explosionen placerar man ut ett antal seismografer, och dessa registrerar sedan P- respektive S-vågorna. Om seismografen registrerar både P- och S-vågor så vet man att det mellan seismografen och detonationsplatsen inte förekommer något flytande medium. Detta eftersom flytande medium skulle stoppat S-vågorna. Men om seismografen endast registrerat P-vågorna så vet man att det någonstans mellan detonationsplatsen och seismografen finns någon form av vätska. Och eftersom det är en vulkan man undersöker så är det troligt att denna vätska är smält magma. Genom att analysera alla de utplacerade seismograferna kan man få en god bild över var i vulkanen flytande magma finns.