Det arabisk-israeliska kriget 1967 - även kallat Sexdagarskriget

Sexdagarskriget utspelade sig i juni 1967 mellan Israel å ena sidan och en koalition av arabiska stater under ledning av Egypten. Förutom Egypten bestod den arabiska koalitionen av bland annat Syrien, Jordanien och Irak. Det hade under en lång tid varit spänt mellan Israel och Egypten med två krig redan utkämpade sedan andra världskriget, det första arabisk-israeliska kriget 1948 och det andra arabisk-israeliska kriget 1956 (Suezkrisen). Egyptens ledare Nasser kände pressen från de andra arabiska ledarna att göra något åt Israel, man uppfattade Israel som en icke-arabisk stat som gjorde anspråk på arabisk mark och som dessutom var allierad med imperialistiska makter från väst. Spänningen mellan de två länderna ökade än mer när Egypten införde en blockad mot hamnstaden Eilat, efter att först ha krävt att FN-observatörerna skulle lämna området. Israel kände sig i och med detta mycket hotade och man ansåg att Egypten snart skulle attackera landet, man valde därför att i förebyggande syfte attackera Egypten i juni. (Ochsenwald, 2011: 596)

Kriget var kort men intensivt. På den arabiska sidan var det Egypten som stod för den största insatsen. Det israeliska flyget och pansaret var dock överlägset och fick snabbt herraväldet över såväl luften som marken. Man avancerade på flera håll och erövrade relativt stora landområden och på bara sex dagar hade Israel besegrat Egypten och dess allierade. Vid krigsslutet hade Israel ockuperat Sinaihalvön från Egypten, Gazaremsan, Golanhöjderna från Syrien samt Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien. Även om vapenstillestånd inträffade efter bara sex dagar så skulle det dröja länge innan något fredsavtal skrevs. (Ochsenwald, 2011: 594, 596)

Syrianska familjer evakueras från Golanhöjderna

Egyptens ledare Nasser lyckades hålla sig kvar vid makten trots förlusten tack vare folkets stöd. Man la skulden på militären och ett stort antal militära ledare blev avskedade, dessutom försvann vicepresidenten från scenen, troligtvis avrättad. Egypten, med Nasser som frontfigur, hade länge arbetat för panarabism, det vill säga att ena alla de arabiska länderna, men i och med förlusten i sexdagarskriget så avstannade detta arbete.(Ochsenwald, 2011: 596)

Det diplomatiska efterspelet var omfattande. Egypten bröt sina diplomatiska förbindelser med USA då man trodde att landet hjälpt Israelerna under kriget. Nasser gick dock med på att upphöra med sitt stöd till araberna i det yemenitiska inbördeskriget. Och arabländerna bestämde sig för att fortsättningsvis agera under enad front i israelfrågan, på så sätt fick man större kraft bakom sina ståndpunkter. Egypten vägrade att förhandla om freden så länge som Israel höll kvar de områden man ockuperat under kriget och Israel vägrade lämnade tillbaka några landområden innan ett fredsavtal var påskrivet, ett moment 22. Det skulle krävas ytterligare ett krig 1973, det fjärde arabisk-israeliska kriget även kallad Oktoberkriget, innan Egypten och Israel kunde enas om ett fredsavtal 1979. Fredsavtalet innebar att Israel återbördade Sinaihalvön till Egypten. (Ochsenwald, 2011: 597, 605)

Kriget innebar också stora ekonomiska påfrestningar. Förutom de direkta kostnaderna för själva kriget uppstod även följdproblem. För Egypten var dock situationen värst, man tappade till exempel stora intäkter från oljeproduktionen på Sinaihalvön. Dessutom minskade turismen och bomullsproduktionen fick stora problem. Israel klarade sig bättre bland annat på grund av stöd från EEG och man lyckades snabbt få igång landets produktionsapparat. (Ochsenwald, 2011: 554, 597)

En del israeler ansåg också att Israel åren efter kriget alltmer gick ifrån de gamla idealen för att istället anamma materialismen. Det klassiska israeliska sättet att leva som bland annat innebar jordbruk i form av kibbutzer försvann allt mer. Åren efter kriget innebar dock ett uppsving för landets kultur och vetenskap. (Ochsenwald, 2011: 555)

Israel fick i och med ockupationen av de nya landområdena ytterligare en stor mängd arabiska invånare. En del av dessa sympatiserade med PLO (Palestinian Liberation Organization), en organisation som bildades ett par år innan sexdagarskriget och som har målet att återerövra Israel åt palestinierna. Denna organisation kom att få ett ökat inflytande i och med arabländernas förlust i sexdagarskriget på grund av att många araber då tappade förtroendet för de andra arabiska ledarna, istället valde man att stötta PLO. Nu fanns alltså ett stort antal av dess anhängare innanför landets gränser, något som givetvis kom att göra den interna situationen i landet än mer komplicerad. PLO kom vid ett flertal tillfällen att attackera Israel, ofta genom att använda dess grannländer som bas. (Ochsenwald, 2011: 555-556)

För Jordanien innebar kriget att man förlorade några av landets mest produktiva delar. De militära kostnaderna var också mycket stora, bland annat förlorade man i princip hela sitt flygvapen. Man fick också ta emot ett stort antal palestinska flyktingar från i första hand Västbanken. (Ochsenwald, 2011: 556)

För judarna innebar kriget att de nu kunde nå östra Jerusalem, men kriget innebar också att judar utanför Israel kom att trakasseras i allt högre utsträckning.

Källa:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.