Persisk litteratur efter den islamska revolutionen

Vid den islamska revolutionen 1979 störtades den iranska kungen Shah Mohammad Reza Pahlavi och Iran kom istället att styras av Ayatolla Ruhollah Khomeini. Iran som innan revolutionen hade varit en monarki på väg att moderniseras och som närmade sig väst alltmer blev nu en islamistisk republik där de religiösa ledarna hade den slutgiltiga makten och där folket tvingades att rätta sig efter de traditionella islamiska lagarna. Inställningen till väst och kapitalismen var mycket negativ. Revolutionen, inklusive dess inställning till väst, fick många sympatisörer även i andra länder så som till exempel Saudiarabien och Libanon.

Efter revolutionen blev situationen för Iranska författare mycket svår. Hård censur infördes och de som motsatte sig regimen öppet förföljdes. Många av de författare som innan revolutionen hade publicerat böcker som inte stod i linje med den nya regimens åsikter blev nu tvungna att fly landet. Även litteraturundervisningen påverkades genom att skolböckerna skrevs om och vinklades så att de lyfte fram den persiska litteraturen. I skolan blev arabiska andra språk istället för som tidigare engelska, något som ytterligare försvårade kontakten med väst. Åren direkt efter revolutionen var universiteten till och med stängda. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 517-519)

Innan revolutionen distribuerades ett stort antal iranska tidskrifter utanför landets gränser, denna distribution upphörde i och med revolutionen. Landet blev alltmer isolerat från omvärlden, och omvärlden hade allt svårare att ta del av iranska texter. (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 517-519)

Regimens kamp mot islamkritiska författare sträckte sig även utanför landets gränser. Det mest kända fallet är den fatwa, som innehåll en dödsdom, som riktades mot den brittisk-indiske författaren Salman Rushdie. Det var hans bok Satansverserna som var upphovet till denna fatwa.

Salman Rushdie

Det finns de som anser att revolutionen 1979 har gynnat den islamiska litteraturen i och med att denna nu kom att stå i fokus. Den islamska litteraturen fick en ökad betydelse i och med att den användes av regimen för att stärka nationalismen. (Allen, 2000: 49-50)

Under de senaste 10-15 åren har dock klimatet för författare i Iran blivit betydligt bättre. 1997 valdes den reformvänlige Muhammad Khatami till president och kulturlivet blev friare och öppnare. Kontakten med väst blev bättre, om än inte smärtfri. Utländska böcker var officiellt inte tillåtna men var ändå vitt spridda på svarta marknaden. Även de kvinnliga författarna har fått det betydligt bättre och alltfler kvinnor har nu möjlighet att skaffa sig en utbildning. 2003 fick den iranska författaren Shirin Ebadi nobelpriset i litteratur! (Ochsenwald och Nettleton Fisher, 2011: 523-526)

Jafar Panahi

Men att Iran de senaste 10-15 åren blivit öppnare betyder inte att det är ett land med åsiktsfrihet, än i dag fängslas kulturutövare på grund av att de varit regimkritiska. Den iranska författaren Nasrin Sotoudeh dömdes till exempel helt nyligen till ett flerårigt fängelsestraff för att, enligt domstolen, ha skrivit regimkritisk propaganda. Ett annat aktuellt exempel är regissören Jafar Panahi, även han har fått ett flerårigt fängelsestraff på liknande grunder och efter sitt frisläppande får han vare sig resa utomlands eller ge intervjuer. (Mahloujian, 2011: DN Elektronisk)



Källor:
Ochsenwald W. och Nettleton Fisher S., "The Middle East: A History". New York: McGraw-Hill. 2011.

Mahloujian, Aza. Författare i fångenskap. Deras dröm räddar också oss. Dagens Nyheters nätutgåva. Publicerad elektroniskt 2011-11-08. http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/forfattare-i-fangenskap-deras-drom-raddar-ocksa-oss.

Allen, Roger. An Introduction to Arabic Litterature. Cambridge, UK: Cambridge University Press. 2000.