I det här inlägget kommer jag att ta upp hur klimatförändringarna och det ökande behovet av råvaror och mat leder till konflikter och hur detta påverkar såväl den övergripande geopolitiken som den enskilda människan. Jag kommer att ta upp tre olika områden: råvaruexploatering, land grab och klimatflyktingar. Källförteckning finns sist i inlägget.
Råvaruexploatering
Att exploatering av råvaror i vissa fall leder till blodiga konflikter finns det många exempel på. I Angola pågår det konflikter kring brytningen diamanter, och i Angola kring utvinningen av koppar, kobolt och kassiterit, ett mineral som innehåller tenn. För att nämna några exempel. Den ideella organisationen Global Witness beskriver i rapporter från 2005 och 2006 problemen i Kongo, och det är en mycket deprimerande läsning. För Kongo är ett land som där människorna lever i stor fattigdom trots de enorma naturtillgångar som finns. Och det är också ett land som varit indraget i två krig på kort tid, det första och andra Kongokriget. Det andra Kongokriget som involverade åtta afrikanska nationer var det största kriget i modern tid i Afrika och även om kriget officiellt slutade 2003 så pågår oroligheterna fortfarande. Men om de båda krigen startade på grund av etniska konflikter så har det nu övergått till att bli en intern konflikt om naturresurser.
Och att landets naturresurser inte leder till välstånd bland befolkningen beror i huvudsak på korruption och illegal export. Gruvindustrin i landet är uppdelad i två sektorer, den formella och den informella. Den formella består av industriell gruvdrift som drivs av i huvudsak utländska företag och den informella som är helt oreglerad och där enskilda individer arbetar utan anställning i något företag. Global Witness uppskattar att det 2005 fanns ca 150 000 gruvarbetare i den informella sektorn bara i området Katanga. Och det är alltså främst i den informella sektorn som korruption och illegal export sker, diagrammet nedan ger en uppfattning om hur pass utbredd denna korruption är.
Bild 1: Diagram som visar Kongos produktion av tennmalm. De grå prickarna motsvarar den faktiska produktionen och de svarta de officiella siffrorna. Som man kan se så utgör den illegala och korrumperade produktionen en överväldigande majoritet av den totala produktionen.
Och en effekt av att en så stor del av all produktion och export sker illegalt är att statens skatteintäkter minskar. Vi får alltså en mycket stor snedfördelning av välfärden, där en liten elit genom korruption skaffar sig enorma förmögenheter medan den stora massan arbetar för en mycket låg lön utan att få något tillbaka från samhället i form av sjukvård eller utbildning. Pengar som skulle lagts på samhällsfunktioner går i stället till elitens egen privata konsumtion. Ytterligare ett problem är att man exporterar den råa malmen, detta gäller både den informella och formella sektorn, istället för att förädla malmen inom landet. Man ”ger” alltså bort en stor del av vinsten till de utländska företagen. Och även Sverige importerar mineral från Kongo, år 2005 till ett värde av 239 000 dollar.
Och de statliga institutionerna är korrumperade på alla nivåer vilket innebär att upprätthållandet av lag och ordning är mycket eftersatt. För en korrumperad polis som ingriper mot olaglig gruvdrift blir ju också av med sin egen inkomstkälla. Det finns till och med exempel på att militären själva driver gruvor för att finansiera inköp av vapen och liknande, vinsterna registreras alltså inte i landets bokföring utan går direkt ner i militärernas fickor. Det finns också exempel på där folk tvångsförflyttas utan att få någon ersättning då nya gruvor ska anläggas. Gruvarbetarna är alltså mycket utsatta och har i de flesta fall inget alternativ än att fortsätta arbeta under slavlika förhållanden. Lönen är mycket låg, i Kongo var lönen ca 1-2 dollar år 2005, och arbetsförhållanden är ofta extremt farliga. Barnarbete är vanligt, ibland ända ner till 8-års ålder.
Bild 2: Gruvarbetare i öppningen till ett gruvschakt. Arbetsförhållande är ofta mycket dåliga och dödfall är vanliga. De arbetar ofta utan utbildning eller skyddsutrustning och de är sällan försäkrade.
Situationen i Kongo är alltså mycket instabil. Kombinationen av en liten korrumperad elit som utnyttjar befolkningen i kombination med dåligt fungerande statliga institutioner och myndigheter gör att det finns grogrund för konflikter. Global Witness lägger fram en mängd förslag på vad den kongolesiska regeringen skulle kunna vidta för åtgärder för att förbättra situationen, det är åtgärder som till exempel går ut på att förhindra korruption inom statliga myndigheter eller förbättra kontrollen av varor som exporteras över gränsen. Alla dessa förslag är givetvis bra men efter att ha läst in mig på ämnet så känns det mycket naivt att tro att de kongolesiska ledarna ska ta till sig detta. Jag tror inte att problemet inom det kongolesiska ledarskapet är okunskap utan snarare en avsaknad av demokratiska traditioner. Som så många andra fattiga länder i Afrika har Kongo varit en koloni och genom detta har man varit berövad sitt eget självbestämmande under en lång tid. När sedan kolonialmakten, i Kongos fall Belgien, lämnade landet så gjorde man det ofta utan att förbereda landet för självstyre. I Kongos fall hade Belgarna behandlat ursprungsbefolkningen på ett rasistiskt sätt och utnyttjat befolkningen som arbetskraft, allt i syfte att maximera moderlandets välstånd. När Kongo lämnas åt sitt eget öde så var det som ett plundrat land, och ett land utan fungerande institutioner. I det maktvakuum som uppstår efter att en kolonialmakt lämnat landet uppstår lätt oroligheter. Landet har ingen egen demokratisk historia utan måste så att säga lära sig på nytt.
Och som om inte detta vore nog så påpekar Renner att många länder i Afrika påverkades negativt av kalla krigets upplösning på slutet av 80-talet. USA och Sovjetunionen hade allierade länder i Afrika som de stödde men när kalla kriget tog slut upphörde det stödet och även här uppstod ett maktvakuum som gav plats för kriminalitet.
Renner tar upp ytterligare ett antal faktorer som gör att vissa länder trots rika naturtillgångar är mycket fattiga. En orsak är att dessa länder ofta är alltför beroende av en eller ett par inkomstkällor och att man fokuserar all sin energi på dessa. Andra sektorer så som till exempel matproduktion, utbildning och sjukvård blir nedprioriterade. En annan orsak är att produktionen av råvaran inte är anpassad efter landets behov och förutsättningar. Gruvindustrin till exempel är kapitalintensiv, genererar relativt få jobb och beroende av högteknologi vilket knappast är något som passar ett utvecklingsland.
FN finns i Kongo med en fredsbevarande styrka på ca 20 000 personer, däribland ett antal svenskar. Och jag tror att Kongo behöver hjälp utifrån och att FN förhoppningsvis kan göra en bra insats. FN behöver städa upp efter Belgien och se till att landet kommer på rätt köl. FN måste givetvis skydda befolkningen från våldshandlingar men kanske ännu viktigare är att hjälpa landet införa de institutioner som behövs för att en demokrati ska fungera. Detta är också något som framkommer i FN:s mandat, man ska skydda civilbefolkningen men också hjälpa landet att införa ett fungerande rättsväsende.
Landgrab
Landgrab kallar man det när någon, till exempel en inhemsk eller utländsk myndighet eller ett transnationellt företag, köper eller leasar ett stort landområde. När man pratar om landgrab idag syftar man oftast på de stora landförvärv som görs av ett land i ett annat land för att säkra matproduktionen. Begreppet har blivit än mer aktuellt de senaste åren på grund av stigande matpriser i kombination med en finanskris. Detta har lett till att länder som är beroende av matimport har sett sina kostnader öka dramatiskt. Grain Briefing tar upp gulfstaterna som ett exempel på detta, dessa ökenländer har dåliga förutsättningar för inhemsk matproduktion och är alltså tvingande att importera mat. Nu i och med ökade matpriser och finanskrisen har de sett till att säkra mattillgången genom att förvärva stora landområden i andra länder, främst i Pakistan och Sudan. Och gulfstaterna sitter i en bra förhandlingsposition då de ju kan erbjuda olja i utbyte.
Kina befinner sig en lite annan situation, till skillnad från gulfstaterna finns här bra grundförutsättningar för matproduktion. Det är dock så att landets enorma befolkning tillsammans med dålig tillgång på vatten och en allt mer minskande andel jordbruksmark gör att man för att säkra den långsiktiga mattillgången nu känner sig tvingad att skaffa sig landområden i andra länder. Och Kina har stora ekonomiska resurser att göra detta. Kina har genomfört stora landgrab på till exempel Filipinerna och i Laos.
Som exemplen med Gulfstaterna och Kina visat så är det oftast ekonomiskt starka länder som är köpare och fattiga länder som är säljare. Som man kan se på bild 3 och 4 nedan så är det ofta så att de länder som själva är i stort behov av mat är de som säljer eller leasar ut land. Man kan fråga sig hur etiskt det är att som rikt land skaffa sig jordbruksmark i ett land där den inhemska befolkningen lider av hungersnöd. I rapporten från Grain Briefing kan man läsa om den svält som nu råder i Sudan och där FN genom sitt World Food Programme försöker hjälpa till. Men samtidigt som denna svältkatastrof och hjälpinsats pågår så köps jordbruksland i Sudan upp av utländska stater och företag. Jordbruksland som så desperat behövs av lokalbefolkningen används nu för att förse andra rikare länder med mat. Och de fattiga länderna har inte så mycket att sätta emot, de är i desperat behov av utländska investeringar för att lösa akuta problem. Men på lång sikt kan detta vara förrådande då förutsättningarna för att landet ska bli självförsörjande när det gäller mat minskar. Och man ska inte heller förledas att tro att det finns moraliska eller etiska inslag bara för att det är ett annat land som är köparen, för i slutändan är det oftast ett företag som blir ägare till marken. Så även om det utlovas utvecklingsprogram och liknande så ska man inte tro att det är något annat än kapitalistiska principer som gäller, eller som man uttrycker det i Grain Briefing: “ It should be abundantly clear, however, that behind the rhetoric of win–win deals the real aim of these contracts is not agricultural development, much less rural development, but simply agribusiness development.”
Bild 3: Karta som visar vilka länder som köper och säljer land i förhållande till var det råder hungersnöd. Här kan man tydligt se att det oftast är länder med hungersnöd som säljer till länder utan hungersnöd.
Det största problemet är enligt Grain Briefing att jordbruken i dessa uppköpta områden omvandlas från små och lokala till stora och industriella. Den typen av industriellt jordbruk passar inte för utvecklingsländerna och de inhemska bönderna. Många bönder kommer att bli utan både mark och jobb.
Och den som tror att svenska företag inte är inblandade i landgrabbing tror fel. Det svenska företaget Black Earth Farming har tagit kontrollen över 331 000 hektar jordbruksmark Ryssland. Och ytterligare ett annat svenskt företag är på väg att köpa 128 000 hektar där.
Landgrab används inte bara för att säkra tillgången på mat, det finns även andra anledningar. En av dessa är för produktion av biobränslen. Behovet av biobränslen har ökat på grund av att konsumenter och stater efterfrågar mer miljövänliga bränslen samt att oljepriset har ökat. Detta behov har lett till än mer landgrab samt att stora ytor som annars skulle kunna användas för matproduktion nu används för att producera biobränsle.
Man kan fråga sig hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut, och hur landgrab kommer att påverka utvecklingsländernas möjligheter att utvecklas. Det är ju inte svårt att se att det finns en grogrund för konflikter här, ungefär på samma sätt som under kolonialtiden. Här sker dock ”kolonialiseringen” lite långsammare och lite mer förtäckt, det är inte en arme som med dunder och brak invaderar. Men om trenden fortsätter så kommer ju alltmer mark i utvecklingsländerna att ägas av utländskt kapital vilket innebär ett allt mindre spelrum för lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen, och de styrande, kommer att sitta fast i en beroendeställning till de markägande företagen, det är ju dessa som kan erbjuda arbetstillfällen och som genererar leasingintäkter. Om landet vill bryta sig loss från detta beroende så tror jag risken är stor att det kan uppstå konflikter.
Bild 4: Karta som visar var Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Indien, Kina, Sydkorea och Japan har köpt mark. Som en jämförelse kan nämnas att Gotland har en yta på ca 320 000 ha. (Klicka för större karta.)
Klimatflyktingar
Klimatflyktingar kallas de människor som tvingas att flytta på grund av de långsiktiga klimatförändringarna. De handlar inte bara om stigande vattennivåer i havet utan även om torka, ökenspridning och förändringar i säsongsberoende fenomen så som monsunen. Exakt hur många klimatflyktingar det finns idag är svårt att uppskatta, men en vanlig siffra som framförs är att det fanns ca 25 miljoner på mitten av 1990-talet och att det år 2050 kommer att finnas 150-200 miljoner. Det framförs dock en hel del kritik på mot dessa siffror på grund av svårigheten att särskilja dem som flytt på grund av klimatförändringar gentemot de som flytt av andra anledningar.
Ett exempel som brukar tas upp är fallet med det lilla polynesiska öriket Tuvalu. Landet som har en högsta punkt som bara är ett par meter kan bli det första landet som helt måste överges på grund av klimatförändringarna. Man uppskattar att en höjning av havsytans nivå med 20-40 cm skulle göra öarna obeboeliga, något man tror kommer att inträffa om ungefär 50- 100 år. Och Tuvalu är inte ensam om att riskeras att helt utplånas utan samma hot vilar över många önationer, till exempel har Kiribati redan blivit av med ett par mindre öar. Och det ironiska, eller kanske snarare sorgliga, är att invånarna i dessa önationer ofta lever i harmoni med naturen och alltså inte själva bidrar till växthuseffekten mer än mycket marginellt.
Bild 6: Tuvalu håller idag på att försvinna helt på grund av den stigande vattennivån. Bilden visar tidvattenvågor som sveper in över land.På Tuvalu bor bara ca 12 000 människor så att det skulle uppstå en stor konflikt kring dessa människors öde tror jag inte. När det gäller så pass få personer och på så lång sikt som 50-100 år så tror jag att det går att hitta fredliga lösningar. Det har så vitt jag förstått det redan förekommit samtal mellan Tuvalu och Nya Zeeland och Australien om möjligheten för invånarna att flytta dit. Och Maldiverna, som också ligger i riskzonen, har planer på att köpa mark av ett annat land och flytta hela landet dit.
Desto mer akut är läget i Bangladesh, där tvingades ca 500 000 personer fly 2005 när ön de bodde på helt försvann i samband med en översvämning. De flesta av dessa klimatflyktingar bosatte sig i Dhakas slum, de flydde alltså internt inom landet. Bangladesh är ett land som är mycket utsatt för klimatförändringar på grund av att stora delar av befolkningen bor i de låglänta och översvämningsdrabbade områdena. De finns de som tror att i stort sett hela landets befolkning måste flytta på grund av klimatförändringarna de närmsta hundra åren. Bangladesh är ett land som idag har en befolkning på ca 150 miljoner människor så detta kommer i så fall att leda till mycket stora flyktingströmmar till de närliggande länderna.
Tuvalu och Bangladesh är bara två exempel på länder som är hårt utsatta på grund av klimatförändringarna, det finns många fler. Och det är inte svårt att se att det ökande antalet klimatflyktingar i förlängningen kan leda till konflikter då dessa tvingas att hitta en annan plats att bosätta sig på. Kampen om marken fortsätter, bara det att idag finns det ytterligare en faktor att ta hänsyn till, nämligen klimatförändringarna.
Text- och bildkällor
Avsnittet om råvaruexploatering:
Renner, M. 2002. The Anatomy of Resource Wars. Worldwatch Paper 162. State of the world Library
Under-Mining piece - The Explosive Trade in Casserierite in Eastern DRC. 2005. Rapport från Global Witness.
Digging in Corruption. Fraud, abuse and exploitation in Katanga's copper and cobalt mines. 2006. Rapport från Global Witness.
MONUSCO. United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo. Tillgänglig elektroniskt på http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/monusco/. Läst den 6 oktober 2011.
Wikipedia. Democratic Republic of the Congo. http://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Republic_of_the_Congo. Läst den 6 oktober 2011.
Bild 1 och 2: Digging in Corruption. Fraud, abuse and exploitation in Katanga's copper and cobalt mines. 2006. Rapport från Global Witness.
Avsnittet om landgrab:
Grain Briefing. The 2008 land grab for food and financial security. 2008.
Avsnittet om klimatflyktingar
ClimateChangeCorp. Climate change refugees seek a new international deal. http://www.climatechangecorp.com/content.asp?ContentID=5871. Läst den 7 oktober 2011.
Wikipedia. Environmental migrant. http://en.wikipedia.org/wiki/Environmental_migrant. Läst den 7 oktober 2011.
United Nations Environment Programme. Vanishing islands. http://www.unep.org/ourplanet/imgversn/103/06_van.htm. Läst den 7 oktober 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar