Sveriges utrikespolitik under det andra världskriget

Här måste man ju börja med att ta upp den svenska neutralitetspolitiken då denna i stor utsträckning kom att prägla Sveriges utrikespolitik under andra världskriget. Den neutralitetsförklaring som Sverige gav 1939 innebar att man inte valde sida i kriget, istället valde man sig att ställa sig utanför. Även de andra nordiska länderna förklarade sig neutrala vid krigets början men det var endast Sverige som lyckades ha denna hållning genom hela kriget, Finland kom ju att invaderas av Sovjetunionen och Danmark och Norge av Tyskland. Redan i det finska vinterkriget kom dock Sverige att göra avsteg från sin neutralitetspolitik då man valde att stödja finnarna med materiel och frivilliga soldater, man gick dock inte in som krigförande land. Just detta att vi under kriget gjorde avsteg från de krav som ställs på en neutral stat är kanske en av de punkter som gett upphov till störst diskussion. Ska tilläggas här att man ibland höll strikt på sin neutralitet, till exempel tillät man inte de allierade att i början av kriget sända trupper över svenskt territorium, detta då man befarade att en del av dessa trupper skulle användas för att inta svenska malmfyndigheter. Hade detta skett hade det med stor sannolikhet inneburit ett motanfall av Tyskland då de hade ett stort behov av dessa råvaror.

När det gäller Tysklands anfall mot Danmark och Norge behöll vi vår neutralitet, vi gav inget stöd till något utav de krigförande länderna. Faktiskt var det så att vi här inte tillät Tyskland att transportera trupper till Narvik, den svenska regeringen stod alltså än så länge emot dessa krav. Att vi inte gav samma stöd till Danmark och Norge som till Finland kan förklaras med att situationen nu uppfattades som betydligt mer hotfull. Kriget hade utvecklats och Tyskland ansågs som ett större hot mot Sverige än vad Sovjetunionen gjorde.

När det sedan gäller Sveriges fortsatta förhållande till Nazityskland så finns det ett par punkter som brukar tas upp som extra viktiga: Transiteringstrafiken, styrning av media och opinion, handeln samt flyktingpolitiken. Transiteringstrafiken innebar att vi tillät Tyskland att transportera trupper och gods på svenskt territorium, både till lands, till sjös och i luften. Här ingick bland annat permitenttrafiken, det vill säga transport av soldater som hade permission. Dessa var alltså inte stridsförande vilket gör att den typ av transporter med lite god vilja kunde ses som förenligt med den svenska neutraliteten, även om denna hållning är tveksam. Däremot måste transporten av den fullt stridsutrustade tyska divisionen Engelbrekt ses som ett brott mot neutraliteten. Man måste dock här betänka att Sverige nu hade det segerrika Nazityskland på sin västra och södra sida och Sovjetunionen på den östra. Läget var alltså mycket utsatt och de styrande måste fatta svåra beslut, beslut som skulle kunna leda till att Sverige drogs in i kriget. Dessutom var det så att denna transiteringstrafik inte hade någon större påverkan på krigets utgång.

Hemvändande tyskar någonstans i Sverige. De bevakas av svenska soldater.

Regeringen styrde också till viss del vilken information om Nazitysklands grymheter som spreds till den svenska befolkningen, man ville i och med detta förhindra oroligheter och protestaktioner som kunde leda till att relationen till Tyskland försämrades. Det förekom inte någon regelrätt förhandscensur men regeringen utarbetade riktlinjer för hur media skulle hantera Tyskland. Och media, som vid den här tiden hade nära kopplingar till regeringen, följde i stor utsträckning dessa riktlinjer. De tidningar som inte följde dessa riktlinjer och som var för tysklandskritiska kunde bestraffas på olika sätt, till exempel genom att upplagan beslagtogs. Tryckfriheten begränsades alltså till viss del. Regeringen höll också inne med tysklandskritisk information, det vill säga man offentliggjorde inte allt det man visste och man tog följaktligen inte heller officiellt avstånd från de tyska grymheterna, i alla fall inte till en början. Det kan tilläggas att det även fanns dem bland de styrande som stod för en direkt tyskvänlig linje. Man införde även en omfattande övervakning av dem man ansåg kunde utgöra ett hot mot landets stabilitet. Detta tillsammans med begränsningarna i tryckfriheten innebar att man blev ett mindre demokratiskt land, detta är ett dilemma då man införde dessa åtgärder just för att försvara den svenska demokratin mot den tyska diktaturen. Samma problematik kan vi se även idag, till exempel den ökade övervakningen och kontrollen efter elfte september attacken i New York. Det moraliska dilemmat ligger i om, och i så fall i vilken utsträckning, en demokratisk stat får tumma på demokratin för att försvara sig mot icke-demokratiska motståndare.

Sverige handlade med Tyskland under hela kriget, något som enligt folkrätten dock inte strider mot neutralitetsprincipen. Rent juridiskt gjorde Sverige alltså inte fel. Dessutom var handeln godkänd av Storbritannien. Men rent moraliskt kan man tycka att vi ändå borde avstått från handeln, det känns ju inte rätt att vi har inkomster från länder som styrs av en naziregim. Återigen måste man här betänka Sveriges situation, att istället importera varor från de allierade var mycket svår då Tyskland ockuperat Norge och Danmark och på så sätt utgjorde en barriär. Man hade också första världskriget i minnet då Sverige råkade riktigt illa ut på grund av brist på viktiga varor, något man inte ville upprepa nu. Men om detta kan anges som försvar för den svenska handeln så kan man vara desto mer kritisk till hur länge den fortgick. Handeln fortsatte i hög volym även då Tyskland inte längre var ett hot, detta måste ses som girigt och knappast moraliskt försvarbart.

Judiskt pass från 1938

Som ett neutralt och icke-krigförande land var Sverige ett attraktivt land för den våg av flyktingar som uppstod i och med kriget, i första hand tänker man här på de judar som flydde från tyskkontrollerade områden. Sverige hade dock inledningsvis en flyktingpolitik som inte accepterade rasförföljelse som giltigt skäl för uppehållstillstånd, något som givetvis slog hårt med de judiska flyktingarna. Denna hårda linje infördes redan 1937 och från 1938 krävde man att judar skulle ha ett ”J” stämplat i passet. Samma år beslöt man också om att alla judar skulle direktavvisas. Man behöll denna hårda och rasistiska linje fram till 1941. Dock var det så att ungefär samtidigt ändrade Tyskland sin policy när det gällde judarnas rörelsefrihet, från att ha tillåtit dem att lämna landet till att nu förbjuda detta. I praktiken gjorde alltså lättnaderna i flyktingpolitiken inte någon skillnad för judarna. Med facit i hand är det lätt att se vilket enormt humanitärt misstag Sverige gjorde då de inte tillät judarna att komma till Sverige åren innan kriget. Här hade vi kunnat rädda många liv! Men det är lätt att vara efterklok, de som styrde landet då kunde troligtvis inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att Förintelsen skulle ske endast några år senare. Vi får komma ihåg att detta med att en stat med berått mod försöker utplåna en hel folkgrupp var något okänt på den tiden. Begrepp som folkmord och etnisk rensning förekom inte på samma sätt i folks medvetande som idag. Men trots detta tycker jag nog att man skulle haft en mer generös inställning mot judarna i slutet av 30-talet, det var ju trots allt så att man hade en hel del information om de trakasserier som tyskarna utsatte judarna för. Sverige gjorde dock en del positiva humanitära insatser under kriget, till exempel tog vi emot ett stort antal norska och danska judar. Den kanske mest kända insatsen är då Folke Bernadotte förde koncentrationslägerfångar till Sverige i vita bussar. En annan uppmärksammad insats gjordes av Raul Wallenberg då han försåg judar med svenska pass. Även ett stort antal finnar och balter flydde till Sverige. Så visst gjorde Sverige stora humanitära insatser, men vi skulle kunna gjort mer, framförallt åren innan kriget.

Det skedde en markant förändring i Sveriges förhållande till Tyskland från 1943, något som kan förklaras med att Tyskland nu gått från en segerrik nation och ett stort hot mot Sverige till att nu vara hårt pressat av de allierade. Sverige vågade nu vara hårdare i sin attityd gentemot Tyskland vilket också syns i utrikespolitiken. Till exempel sades transiteringsavtalet upp 1943. Även mer och mer tyskkritisk information spreds till den svenska allmänheten. Sverige stödde nu de allierade allt mer till exempel genom att man utbildade danska och norska reservpolisbataljoner, tillät de allierade att sätta upp en flygledarstation i Malmö samt genom att inte förbjuda överflygningar över svenskt territorium.

Det är lätt att vara kritiskt till Sveriges agerande nu i efterhand men det finns ett par saker att betänka. För det första var tidens anda en annan än i dag, antisemitism och rasbiologiskt tänkande var mer utbrett och mer accepterat än i dagens samhälle. Att det var på det sättet tror jag till största delen kan förklaras med bristande kunskap. Genetiken och evolutionsbiologin var inte lika etablerade vetenskaper som de är idag och jag skulle tro att kunskapen inom dessa områden hos gemene man var mycket låg. Man kan också notera att vid den här tiden var det fortfarande relativt vanligt att Europeiska länder hade kolonier något som nog kan ha bidragit till uppfattningen av att det fanns skillnader i olika ”rasers” status. Detta gör inte att Sveriges handlande under andra världskriget blir bättre men jag tycker att man ska ta detta i beaktande när man betygsätter dåtidens människors moral. För mig finns det en klar koppling mellan kunskap och moral, utan full kunskap är det svårt att fatta helt rätt beslut.

Kanske att de styrandes största moraliska skuld ligger i att de inte förde vidare eller tillät media att sprida all den kunskap de hade rörande Nazitysklands grymheter, detta ledde till att den svenska allmänheten inte hade all tillgänglig kunskap och alltså inte heller hade förutsättningen att göra rätt moraliska ställningstaganden. Jag har förståelse för att de styrande under krig måste ha en viss kontroll över vilken information som sprids till allmänheten men jag tycker nog att man höll på det man visste alltför länge. Hade man lite tidigare vågat släppa den information man hade om de tyska övergreppen mot judarna så tror jag att opinionen hade blivit mindre antisemitisk och mer flyktingvänlig och kanske att Sverige då välkomnat fler flyktingar och att fler liv därigenom hade kunnat räddas.

Jag tror också att man som nutida betraktare av historien alltför ofta analyserar enskilda händelser utan att se till helheten. Att bryta ut och analysera enskilda delar av den svenska utrikespolitiken under andra världskriget, till exempel transiteringen, för att sedan komma fram till huruvida denna var moralisk eller inte tror jag är att göra det alltför för lätt för sig. För mig är händelserna som kugghjul i ett maskineri där alla hänger ihop och har ett beroende till varandra och där det är slutprodukten som är det som ska betygsättas. Ett typexempel på hur fel det kan bli är då man analyserar Sveriges handel med Tyskland och kommer fram till att denna är högst omoralisk. Att genomföra handel med en naziregim kan ju inte vara moraliskt riktig! Men om man begränsar sin analys till just denna händelse så missar man helheten, det vill säga att om Sverige beslutat sig för att stoppa handeln så skulle med största säkerhet Tyskland invaderat Sverige vilket i sin tur skulle lett till fler dödade och ett än mer geografiskt spritt krig. Jag tror att varken Sverige eller de allierade hade tjänat på detta. Och för Tyskland var ett alltså ett neutralt Sverige bättre än ett ockuperat Sverige. Man får inte heller glömma bort Sveriges geopolitiskt utsatta läge under krigets början med Sovjetunionen i öster och Nazityskland i söder och väster, vi hade knappast kunnat räkna med någon större hjälp från de allierade, i alla fall inte till en början.

Slutligen så kan man knappast att undgå att diskutera detta med att Sverige under kriget ”vände kappan efter vinden”, det vill säga vår utrikespolitiska hållning följde tydligt de svängningar som skedde i kriget. En del vill nog påstå att detta var ett ryggradslöst agerande och att det rätta hade varit att från början ta ställning mot Tyskland och kanske till och med mer aktivt stött våra nordiska grannländer. Andra hävdar att detta är det enda sättet för en liten stat som Sverige att hantera ett krig mellan stormakter, enligt denna småstatsrealism kan ett litet land inte påverka ett stormaktskrigs utgång. Hade Sverige trotsat Tyskland i krigets början hade vi som tidigare nämnts troligtvis blivit ockuperade och därigenom hade vår möjlighet att understödja våra nordiska grannar blivit än mindre och dessutom skulle vi blivit ytterligare ett land för de allierade stormakterna att frita. Så även om hjärtat säger att vi skulle ställt upp mer aktivt på de allierades sida i krigets början så kanske det trots allt var bra att hjärnan fick styra i det här fallet. Eller som Zetterberg skriver: ”Det var ingen heroisk politik, men det var i Sveriges extremt dåliga läge en kallblodig och klok politik”.



Källa
Lars M Andersson & Mattias Tydén, Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, (2007).