Styrkeförhållanden och doktriner under andra världskriget

För att få en förståelse för styrkeförhållandena och de olika ländernas doktriner vid andra världskrigets utbrott måste man blicka tillbaka till första världskrigets slut och mellankrigstiden, ja egentligen kanske till och med längre tillbaka än så. Vid Versaillesfreden 1919 tvingades Tyskland skriva under ett mycket hårdfört fredsavtal, bland annat fick Tysklands armé som högst uppgå till 100 000 man och man förbjöds att använda tungt artilleri och stridsvagnar. Även flottan begränsades kraftigt och man förbjöds helt att använda ubåtar. Utöver detta tvingades man även att betala ett enormt krigsskadestånd till de allierade. Det var alltså knappast ett fredsavtal som borgade för en stabil framtid i Europa utan snarare bidrog avtalet till att öka revanschlusten i Tyskland.

"De fyra stora" som delade upp Centraleuropa, från vänster till höger: Storbritanniens premiärminister David Lloyd George, Italiens konselj- president Vittorio Emanuele Orlando, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och USA:s president Woodrow Wilson. Källa: Wikipedia.

Tyskland hade inga intentioner att fullfölja fredsavtalet, till exempel betalade man inte det utkrävda krigsskadeståndet och man rustade mer än vad som var avtalat. Redan 1935 lät man meddela att man planerade inrätta en armé på 500 000 man istället för de avtalade 100 000 man. Och man lyckades samma år få till ett avtal med Storbritannien som gick ut på att Tyskland fick ha en flotta som motsvarade 35 % av Storbritanniens, då ska man ha i åtanke att Storbritanniens flotta var mycket stor. Det Tyska flygvapnet kom 1938 att omfatta mer än 1200 flygplan, detta trots att man i fredsavtalet 1919 förbjöds att ha ett flygvapen. Detta kan jämföras med Frankrikes 1900 flygplan, varav endast en tredjedel var moderna, och Storbritanniens 1900 stridsklara flygplan 1939. Samma år uppgick Storbritanniens armé till 1 270 000 man jämfört med Tysklands knappt 1 000 000 man, om man lägger till Polens och Frankrikes armé också så var styrkeförhållande ungefär 2 till 3 till Tysklands nackdel. Sovjetunionens armé bestod 1938 av 1.5 miljoner man, en siffra som ökade till hela 5.4 miljoner 1941. Många av de sovjetiska trupperna var dock till att börja med dåligt tränade och inte heller förberedda för vinterkrigföring. Det sovjetiska försvaret var vid den här tidpunkten också mycket ineffektivt och saknade bra ledarskap. När det gäller pansar så hann Tyskland bygga upp en avsevärd mängd pansarfordon till krigsutbrottet, vid invasionen av Polen 1939 så använde man sig av 2900 stridsvagnar. Man ökade sin militära kapacitet ytterligare då man intog Tjeckoslovakien 1939 och därmed kunde adderas militära resurser till sina egna. Till skillnad från de allierade hade Tyskland också haft tillfälle att träna sina trupper under det spanska inbördeskriget. Den tyska krigsmakten hade under mellankrigstiden alltså växt kraftigt, dessutom var den förhållandevis vältränad. Till det ska läggas en befolkning som hade en gedigen ideologisk skolning, eller kanske att indoktrinering är ett bättre ord, till exempel hade man Hitlerjugend som var en form av ideologisk och krigsförberedande utbildning för unga. Man hade i Tyskland alltså rustad för krig, inte för fred.

Tyskland hade också hjälp av de motsättningar som fanns mellan Storbritannien och Frankrike under mellankrigstiden, något som gjorde att de inte kunde föra en stark enad front mot fascismens framväxt. I väst hade man också en skräck för ett nytt krig vilket gjorde att man inte vågade sätta hårt mot hårt när Tyskland började agera alltmer aggressivt. På så sätt kan man säga att Tyskland redan här började få ett övertag. De allierade verkar inte fören mycket nära krigsutbrottet ha förstått att Hitler aldrig ville ha en fredlig lösning.

Andra världskriget inleddes med Tysklands invasion av Polen 1939 och redan här gjorde västmakterna en av krigets största felbedömningar. Man överskattade Polens militära kapacitet kraftigt och valde på grund av denna felbedömning att inte närma sig Sovjetunionen och för att försöka skapa en allians, detta eftersom man felaktigt ansåg att Polen fungerade som en kraftfull buffert öster om Tyskland. Att Polens militära styrka var betydligt svagare än man trott visade sig 1939 när Tyskland utan större svårigheter erövrade landet. Senare 1939 kom Tyskland och Sovjetunionen ingå den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, pakten innehöll bland annat ett icke-aggressionsavtal och en uppdelning av Östeuropa länderna emellan. Här kan man fråga sig vad som hänt om västmakterna redan innan kriget förstått hur svagt Polens slagkraft var och om lyckats ingå partnerskap med Sovjetunionen? Kanske hade då Sovjetunionen, eventuellt tillsammans med andra västmakter, lyckats avvärja Tysklands attack mot Polen och Tyskland hade då istället för en moralhöjande snabb vinst fått ett misslyckat första anfall. Kanske detta hade påverkat självförtroendet och opinionen i Tyskland och därigenom minskat Hitlers möjligheter att fortsätta kriget? Nu blev det istället Tyskland som senare skulle komma ingå partnerskap med Sovjetunionen, något som givetvis ändrade maktbalansens avsevärt. Nu kunde Tyskland fokusera sina trupper till västfronten, dessutom gjorde pakten att britternas blockad mot Tyskland gav mindre effekt.

Tyska flygplan av typen Stuka vid invasionen av Polen

Efter anfallen mot Polen och Skandinavien så riktades 1940 tyskarnas fokus mot Frankrike. Här stod Tysklands 2.5 miljoner man och 2500 stridsvagnar mot de allierades 2 miljoner man och 3600 stridsvagnar. Här är det slående hur illa förberett det franska flygvapnet var, man hade en föråldrad doktrin och föråldrade plan dessutom hade man bara fem luftvärnsregementen mot Tysklands 72. Liksom i Polen gick anfallet i ett mycket högt tempo och på bara några dagar hade man nått nästan ända fram till Atlantkusten. En mycket stor och snabb seger för Tyskland således. Huvudanledningen till att man lyckades med detta anfall var att Frankrike och Tyskland hade mycket olika strategier, fransmännen byggde sin strategi på att minimera riskerna och att kriga från förberedda stridsställningar medan tyskarna använde sig av en rörlig anfallsteknik. Kombinationen av de två opponenternas olika sätt att kriga kom att gynna Tyskland. Det var vid anfallet mot Frankrike som blixtkrigsdoktrinen kom att användas fullt ut för första gången. Blixtkrigsdoktrinen gick ut på att genom att avancera snabbt och kombinera olika vapenslag, på så sätt överraskade man fienden och förhindrade fienden att anpassa sig till den nya situationen. Genom att man avancerar snabbt med mekaniserade förband så hinner inte heller fiendens infanteri följa efter. På så sätt kan man bryta igenom och skapa kilar i fiendens linjer. Det var Hitler personligen som drev igenom att blixtkrigsdoktrinen skulle användas, detta trots att många av hans generaler motsatte sig detta. När kriget sedan kom att bli en så snabb och övertygande seger så ökade Hitlers anseende bland officerarna. Dock kan man fråga sig om Hitler inte begick ett stort misstag då han lät britterna evakuera de trupper som var instängda i en ficka vid Dunkerque. Hade han slagit ut dessa trupper hade Storbritannien dels förlorat 370 000 soldater och dels hade Tyskarnas seger varit mer definitiv, nu blev det istället så att britterna inte kom att se kampanjen i Frankrike och Belgien 1940 som ett fullständigt nederlag. Istället för att vara en slagen nation var man nu en nation som ville fortsätta att kämpa, någon fred med Tyskland var inte att tänka på. Man kan spekulera kring vad som hade hänt om Hitler hade förhindrat denna evakuering? Kanske hade britternas kämpaglöd försvunnit och Nazityskland hade fått ännu mer vind i seglen?

Soldater vid Dunkerque som väntar på evakuering.

Hitler bröt Molotov-Ribbentrop-pakten i och med anfallet mot Sovjetunionen 1940. Denna operation, kallad Barbossa, var enorm och omfattade ungefär 70 % av de tyska styrkorna. Målet med operationen var dels ideologiska, att skaffa ett lebensraum (livsrum) åt det tyska folket, dels att bekämpa bolsjevismen och dels ekonomiska. Ekonomiska på så sätt att Tyskland var i stort behov av råvaror, främst olja, något som det fanns i södra Sovjetunionen. Inför Barbossa gjorde Hitler två stora misstag, han överskattade sina egna truppers förmåga medan han på samma gång underskattade motståndaren. Även på den sovjetiska sidan missbedömde man styrkeförhållandet då man räknade med att Tyskland endast skulle kunna ställa upp med ca 50 % av sin krigsmakt, inte de 70 % som blev den faktiska siffran. När operationen sedan inleddes kom styrkeförhållandet därför att vara ungefär jämbördigt. Operation Barbossa inleddes framgångsrikt av Tyskarna, man utnyttjade överraskningseffekten i kombination med rörliga styrkor och desorienterade flygattacker. Relativt snart gick det dock upp för tyskarna att de underskattat de sovjetiska styrkorna, sovjeterna kämpade ursinnigt och gav sig inte även om situationen föreföll hopplös. Dessutom var sovjeterna villiga att utkämpa ett krig på samma villkor som tyskarna, det vill säga totalt, blodigt och hänsynslöst. På västfronten var så inte fallet. De tyska förlusterna var mycket stora både när det gällde materiel och soldater, man hade också svårighet att upprätthålla de långa logistiklinjerna. De finns de som anser att Hitler här gjorde ett fatalt misstag då han inte satte in de inaktiva resurser som fanns i Tyskland i fälttåget mot Sovjetunionen. Hitlers plan var att spara dessa resurser för att sedan sätta in dem i Mellanöstern och Egypten efter att man krossat Sovjetunionen, men kanske det hade varit bättre att använda dem nu när de verkligen behövdes? Kanske skulle dessa extra trupper fått bägaren att rinna över till tyskarnas fördel och möjliggjort en seger? Man får nog även anse att Hitlers ordergivning under operation Barbossa var bristfällig. Han gav till exempel order om att man inte under några omständigheter fick retirera. Denna order skulle sätta många officerare i omöjliga situationer och kosta många människor livet, dessutom innebar det att Hitlers förtroende bland de egna sjönk. Så länge blixtkriget var framgångsrikt skulle en sådan order kanske ha varit motiverad men nu när operationen övergått i ett utnötningskrig långt från tyska områden medförde den bara onödigt lidande. Tyskland hade inte en chans att vinna, i slutet hade man till exempel bara 140 fungerande stridsvagnar. Att Hitler inte gav upp efter detta enorma nederlag som kostat honom otroliga förluster i materiel och manskap kan verka förvånande. Han borde ha insett att möjligheten att vinna kriget nu var mycket små, och kanske insåg han också detta men fortsatte därför att han ville försöka uppnå ett av sina delmål, nämligen att skapa ett renrasigt Europa.

Som tidigare nämnts så blev Hitlers ordergivning alltmer bristfällig under krigets gång. En av Hitlers brister var att han hade för lite kunskap kring hur det såg ut på det faktiska slagfältet, han ledde mer utifrån strategier framtagna bakom ett skrivbord. Han hade alltså en dålig förmåga att hantera det som Clausewitz kallar för friktion, det vill säga det gap som finns mellan tanken och utförandet. Hitler var dessutom dåligt insatt i vapenteknologin och föredrog att producera avancerade och svårskötta vapensystem framför enklare och mer driftsäkra. Han underskattade också konstant de allierades produktionskapacitet. Allt detta ledde till att en del av Hitlers order orsakade onödiga förluster av soldater och materiel samt att förtroendet för honom kom att minska.

1942 får nog anses vara det år då kriget vände för Tyskland. Fälttåget österut var ett stort misslyckande med enorma förluster. Hitler gjorde här flera misstag. Dels spred han ut sina trupper på alltför många fronter, dels undvek han att attackera sovjetunionens huvudstyrka och dels så innebar de stora avstånden stora kommunikations- och logistikproblem. Hitlers ledarskap visade också prov på fanatism, han var till exempel besatt av att inta Stalingrad, kosta vad det kosta ville. Parallellt med Tysklands förlust på östfronten så blev man också besegrad i Nordafrika. Och även i Stilla havet fick axelmakterna tunga förluster detta år, kanske främst av alla var förlusten vid Midway. Japanerna anföll Midway med en respektingivande flotta innehållandes flera hangarfartyg men amerikanarna lyckades avvärja anfallet och sänkte dessutom många japanska fartyg. Den japanska flottan återhämtade sig aldrig från denna förlust. Att de förlorade detta viktiga slag beror på flera faktorer. Deras plan var mycket komplicerad och innehöll lite utrymme för att korrigera misstag som uppstått när anfallet väl påbörjats. Planeringen byggde på att alla flygplan skulle anfalla samtidigt, men detta innebar också att alla flygplan tvingades fylla på bränsle och ammunition samtidigt vilket gjorde att en motattack från amerikanarna kunde bli förödande. Man hade även dessutom underskattat amerikanarnas förmåga.

USS Yorktown efter att ha blivit träffad av flera japanska bomber vid slaget om Midway.

Värt att notera är att USA under 1942 hade fler trupper i Stillahavsområdet än i Europa. Man kan fundera kring hur kriget skulle ha utvecklats om USA valt att fokusera majoriteten av sina styrkor i Europa i ett tidigt skede av kriget? Skulle amerikanska styrkor på europeisk mark redan i krigets inledningsskede kunnat förhindra Tysklands inledande segrar? Å andra sidan kanske detta är en orealistisk tanke då USA:s arme 1939 endast bestod av 190 000 man. Under kriget skulle sedan USA komma att rusta snabbt och bli en världsledande militärmakt, till exempel ökade man antalet krigsfartyg från drygt 1000 st år 1940 till över 70 000 st år 1945. Man byggde ett stort antal hangarfartyg och dessa kom att bli mycket viktiga för USA:s möjligheter att föra krig och projicera makt långt från hemmaplan. Man började också producera stridsvagnar och flygplan i ett mycket högt tempo, 1942 tillverkade man 25 000 stridsvagnar och nästan 48 000 flygplan. Under kriget utvecklade amerikanarna också sin förmåga att anfalla fientligt land från sjösidan, man använde sig då av artilleribeskjutning från fartyg i kombination med marinkårssoldater och olika typer av landstigningsskepp.

När det gäller flygstridskrafterna och flygdoktrinerna så var dessa i början av kriget primitiva men kom att utvecklas under krigets gång. Vid krigets början hade Frankrike ett flygvapen som varken hade taktisk eller strategisk förmåga, Storbritannien hade en utvecklad doktrin men inte förankrat att den med aktuell flygteknik gick att genomföra och Tyskland hade under hela kriget ingen strategiskt bombflyg. De doktriner man hade byggde ofta på felaktiga antaganden, till exempel underskattade man grovt hur mycket bomber som behövdes för att uppnå målen. Dessutom hade inte alltid bombningarna den demoraliserande effekt som man trott, ibland blev effekten den motsatta då bombningarna orsakade vrede och på så sätt verkade mobiliserande. Slaget om Storbritannien 1940 blev ett stort nederlag för Hitler då man trots ett större antal flygplan inte kunde besegra britterna. Detta berodde på en mängd faktorer, bland hade britterna utvecklat bra jaktplan medan Tyskarna å andra sidan inte hade möjlighet att ge bombarna tillräckligt jaktskydd. Tyskland saknade dessutom tunga strategiska bombplan. Britterna hade också bättre förmåga än tyskarna att producera nya flygplan. Dessutom hade Britterna stor nytta av den nya radarteknologin som gav dem förvarning och gjorde att de kunde planera motattackerna bättre. Här kan man ju fråga sig varför Hitler fortsatte att genomföra denna kampanj, han måste ju relativt omgående ha fått klart för sig britternas överlägsenhet när det gällde flygstrider? Det finns också dem som anser att Hitler skulle ha kompletterat flygräderna med ett intensifierat försök att slå ut handelstrafiken till Storbritannien, på så sätt skulle Storbritannien kanske ha kunnat tröttas ut. Så slaget om Storbritannien vann britternas men deras bombningar av Tyskland senare under kriget får dock anses som misslyckade. Dessa urskiljningslösa och brutala bombningar, som kan ha utgjort så mycket som en tredjedel av Storbritanniens totala insatser under kriget, var knappast krigsavgörande. Man bombade urskiljningslöst utan någon speciell strategi, och träffsäkerheten var mycket dålig på grund av bristande teknik. De bombningar som kan anses gett effekt var dem mot Tyska oljeindustrier och transportnät. Det var först i mitten av 1944 som de allierade fick det så viktiga luftherraväldet över Tyskland, detta genom att de amerikanska bombplanen kunde attackera från baser i Italien och att dessa bombplan kunde få fullgott beskydd av jaktplan. Man kan fråga sig vad som hänt om styrkeförhållandet varit annorlunda vid slaget om Storbritannien? Hade utgången blivit en annan om Tyskland haft fullgott jaktstöd vid sina bombräder och om Storbritannien inte hade utvecklat radartekniken? Och hur hade kriget utvecklats om Storbritannien inte lagt så stora resurser på att urskiljningslöst bomba Tyskland? Kanske det hade varit en fördel för de allierade om Storbritannien istället koncentrerat dessa resurser på oljedepåer och transportnät? När det gällde USA så använde de sig av en doktrin for de strategiska bombningarna som gick ut på att inte bomba befolkningscentra utan istället fokusera på industrin, genom att göra på detta sätt trodde man att man kunde förhindra landets förmåga att föra krig. Om man ska nämna något kort om Japans flygdoktrin så är det att man höll fast vid den gamla, och föråldrade, strategin att låta de äldre rutinerade piloterna flyga på heltid till dess de omkom. I många andra länder, till exempel USA, så roterade man piloterna och gav på så sätt de äldre piloterna möjligheten att utbilda de yngre.

Det är givetvis intressant att spekulera i vilken vändning kriget fått om man, antingen de allierade eller tyska Hitlerkritiker, lyckats mörda Hitler. Man kan tycka att en man inte kan ha en avgörande betydelse för ett krigs utgång men om man får tro Clausewitz så kan det faktiskt vara på det sättet. Enligt hans lära så gäller det att fokusera på motståndarens tyngdpunkt, och Hitler kan mycket väl anses vara en sådan tyngdpunkt. Så hade Hitler röjts ur vägen hade kanske kriget tagit en annan vändning, och troligtvis då till de allierades fördel.

Generellt kan man nog säga att de allierade samarbetade bättre är axelmakterna. Relationerna mellan Tyskland och Italien kom att bli minst sagt frostiga och Tysklands samarbete med Japan kom aldrig att bli särskilt givande. Visst fanns det även samarbetsproblem hos de allierade, till exempel huruvida man skulle fokusera sin motattack till Balkan, Italien eller Frankrike, men dessa motsättningar var av en annan magnitud än de som fanns inom axelmakterna. Tyskarnas hade ett väl fungerande samband vilket gav dem en fördel inledningsvis. Det väl fungerande sambandet underlättade samarbetet mellan de olika tyska vapenslagen, man kunde synkronisera flyganfall och artilleribeskjutning med stridsvagnsförbanden och på så sätt till exempel utföra kniptångsmanövrar på ett effektivt sätt. Efter ett tag lärde sig dock de allierade hur de olika tyska vapenslagen agerade och tyskarnas övertag minskade.

Tyskland situation förvärrades under 1943 då man förlorade slaget om Atlanten, och detta slag var av mycket stor betydelse då de allierade var i stort behov att kunna transportera trupper och materiel mellan USA och Europa. De allierade vann detta slag bland annat på grund av sin effektiva kamp mot de tyska ubåtarna samt att man använde sig av tungt eskorterade konvojer, dessutom hade man utvecklat radartekniken. De tyska ubåtarna använde sig av den så kallade wolfpack-strategin som innebar att ett stort antal ubåtar samarbetade, detta till skillnad från amerikanarna som lät sina ubåtar operera mycket mer självständigt. Och den tyska ubåtsstrategin var till en början lyckosam och man lyckades sänka ett stort tonnage av fiendens handelsfartyg, men det var alltså slutligen de allierade som vann slaget om Atlanten. Samma år, 1943, intensifierades också de allierades bombningar av Tyska städer. Den tyska krigsledningen, vars rykte var skamfilat efter slaget vid Stalingrad, försökte återfå folkets förtroende genom att sprida propaganda. Även generalerna började tappa förtroende för Hitler och Hitler blev alltmer besatt av tanken på att dessa generaler skulle gå bakom ryggen på honom. Allt äldre män tvingades in för att tjänstgöra som soldater. Situationen blev alltmer desperat.

De allierades styrkeövertag blev allt större. Vid slaget om Normandie 1944, operation Overlord, hade de allierade totalt luft- och sjöherravälde. I luften var styrkeförhållandet uppskattningsvis 25 mot 1 till de allierades fördel. Tack vare luftherraväldet kunde flyget användas för slå ut tyska kommunikationslinjer samt göra deras förflyttningar riskfyllda. Flyget var en starkt bidragande faktor till att tyskarna aldrig lyckats få till en stor motoffensiv. På land gick det dock inte lika smärtfritt för de allierade, underhållsproblemen växte ju längre bort från hamnarna man kom. De två befälhavarna Eisenhower och Montgomery hade dessutom svårt att komma överens om exakt hur man skulle avancera mot Tyskland, något som fördröjde de allierades avancemang. Tyskarna lyckades genomföra en större offensiv, den så kallade ardenneroffensiven, och denna blev taktiskt lyckad då man lyckades avancera hela 6 mil. Men sett i ett större perspektiv får nog denna offensiv sägas vara ett misslyckande då den försvagade Tysklands östra front och på så sätt gjorde det lättare för Sovjetunionen att anfalla.

Eisenhower och Montgomery

När det gäller vapenteknologi så får nog de allierade utses till segrare. Det var de allierade som lyckades utveckla atombomben, en bomb som sedan kom att få avgörande betydelse för krigets utveckling. Tyskland hade inga atombomber men däremot raketer som kunde nå Storbritannien, V1 och V2. V1-raketen var dock alltför långsam och primitiv för att vara avgörande och den betydligt bättre V2-raketen blev tagen i bruk alltför sent i kriget.

Det är också värt att nämna underrättelseverksamheten då den spelade en mycket stor roll under kriget. Det kanske bästa exemplet är britternas förmåga att knäcka det, enligt tyskarna, oknäckbara enigmakryptot. Genom att britterna lyckades dechiffrera dessa krypton kunde de i förväg ta del av tyskarnas planer och på så sätt planera sina motdrag på ett bättre sätt. Enligt vissa bedömare innebar detta en förkortning av kriget med flera år. De allierades underrättelseverksamhet får nog därför anses varit bättre än axelmakternas.

Något som är slående är hur pass felaktiga bedömningar man gjorde av motståndarnas politiska och militärstrategiska situation. Hitler trodde till exempel att Storbritannien skulle alliera sig med Sovjetunionen, och inte USA. Om han besegrade Sovjetunionen så skulle alltså även Storbritannien falla. Och japanerna trodde inte att USA var berett att föra ett krig i Stilla havet, utan att de istället skulle förhandla. Så var ju inte fallet. Man kan fråga sig hur man kunde göra dessa enorma felbedömningar? Det känns som att man gick till krig baserat på ett mycket bristfälligt beslutsunderlag!


Källor
Spencer C. Tucker, Second World War (2004).

Alf W Johansson, Europas krig Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskriget (1988).